Lagrådet anser att beslutsunderlaget är undermåligt men ger grönt ljus ändå

Fem dagar eftar att regeringen skickat remiss så har lagrådet lämnat yttrande om polisens möjligheter att inrikta signalspaning. Förutom den korta hanteringen så finner jag lagrådets svar intressant av två skäl. 

1. Lagrådet verkar ha hakat upp sig på första stycket 4 § i lagen om försvarsunderrättelseverksamhet som anger att

Inom försvarsunderrättelseverksamheten får det inte vidtas åtgärder som syftar till att lösa uppgifter som enligt lagar eller andra föreskrifter ligger inom ramen för polisens och andra myndigheters brottsbekämpande och brottsförebyggande verksamhet.

Detta har lagrådet tolkat på följande sätt.

En förutsättning för att polismyndighet ska ha behov av att ange inriktningen av signalspaning är då att signalspaningen gäller verksamhet som inte är brottsbekämpande eller brottsförebyggande.

Den logiska slutsatsen borde då vara att SÄPO och rikskriminalpolisen ej ska få inrikta signalspaning för polisiära ändamål med mindre än att 4 § i ovan nämnda lag tas bort. Lagrådet verkar dock ha missat en lokution i 4 § och att förbudet endast gäller "åtgärder som syftar till att lösa uppgifter som enligt lagar eller andra föreskrifter ligger inom ramen för polisens och andra myndigheters ... verksamhet", inte andra åtgärder.  Märk väl att andra stycket samma paragraf anger följande.

Om det inte finns hinder enligt andra bestämmelser, får dock de myndigheter som bedriver försvarsunderrättelseverksamhet lämna stöd till andra myndigheters brottsbekämpande och brottsförebyggande verksamhet.

I förarbetena och författningskommentaren till den aktuella paragrafen (som lagrådet ej kommenterat) står följande.

Självklart är exempelvis att det, som Amnesty International påpekat, i försvarsunderrättelseverksamheten inte skall bedrivas verksamhet som inrymmer straffprocessuella tvångsmedel eller polisiära befogenheter i övrigt. ... Det är vidare klart att någon brottsutredande verksamhet inte skall bedrivas av de myndigheter som ägnar sig åt försvarsunderrättelseverksamhet. ... Den grundläggande principen att försvarsunderrättelseverksamheten inte får innefatta förfarande i samband med förundersökning, vissa arbetsmetoder som är förbehållna polisman och användning av straffprocessuella tvångsmedel kvarstår och behöver inte uttryckligen anges, eftersom detta följer av andra bestämmelser. Bestämmelsens nya lydelse omfattar andra konkreta åtgärder som vidtas i den brottsförebyggande och brottsbekämpande verksamheten med det direkta syftet att lösa uppgifter som föreskrivs för denna verksamhet. Som närmare redovisas i avsnitt 6.3.2 handlar det om sådana åtgärder som, om de vidtogs av andra myndigheter, skulle kunna störa utövandet av den brottsbekämpande eller brottsförebyggande verksamheten. Begränsningen träffar endast sådana åtgärder för inhämtning av information som tar sig mer konkreta uttryck än t.ex. inhämtning av signaler i elektronisk form vid signalspaning. (sid. 135-136 i prop. Prop. 2006/07:63, min understryckning)

Min tolkning är att FRA får bedriva signalspaning för polisiära ändamål så länge som åtgärderna inte är del av en förundersökning (brottsutredning). Lagrådets yttrande är lite förvirrande, om verksamheten (signalspaning för polisiära ändamål) varken får vara brottsbekämpande eller förebyggande, i vilket syfte ska den då bedrivas? Jag uppfattar att begreppen "brottsbekämpande verksamhet" både omfattar i) förundersökningsverksamhet och ii) underrättelseverksamhet för polisiära ändamål, se t.ex. sid. 62 i Prop. 2009/10:85. Menar lagstiftaren och lagrådet att signalspaning för polisiära ändamål på uppdrag av SÄPO och/eller Rikskriminalpolisen inte är en del av den brottsbekämpande och/eller brottsförebyggande verksamheten?

2. Lagrådet anger även följande.

Enligt Lagrådet framstår det som oklart hur den närmare avgränsningen mellan olika verksamheter hos polisen inom vilka signalspaning får och inte får förekomma ska göras. ... Lagrådet finner emellertid inte skäl att sätta i fråga att det finns ett behov såvitt gäller säkerhetspolisen att kunna ange inriktningen av signalspaning inom de ramar för tillåtligheten av sådan som redan gäller. Det framstår, som flera remissinstanser framfört, som mer tveksamt om detta också gäller för Rikskriminalpolisen. Lagrådet anser sig emellertid inte ha underlag för att på den grunden avstyrka den föreslagna lagstiftningen. Lagrådet vill avslutningsvis understryka att även om Lagrådet inte motsätter sig att det framlagda förslaget läggs till grund för lagstiftning så framstår frågan om i vilken utsträckning polisen bör ha tillgång till signalspaning för sin verksamhet inte som därigenom löst eller slutligt reglerad. Lagrådet utgår från att frågan kommer att ägnas fortsatt uppmärksamhet och att därvid bl.a. de synpunkter som Lagrådet nu framfört tas i beaktande.

Jag tycker denna passage är anmärkningsvärd. Det handlar trots allt om ett lagförslag, om förslaget antas så blir det gällande rätt. Då är det märkligt att lagrådet godkänner förslaget när "avgränsningen är oklar", Rikskriminalpolisens behov av signalspaning är "tveksam" och utan att frågan är "löst eller slutligt reglerad".  Lagrådet verkar hysa en diffus förhoppning om att i en icke definierad framtid så kommer regeringen att lämna ett nytt förslag och korrigera eventuella brister, varför skulle regeringen göra det när lagstiftningen väl är på plats? Lagrådet borde ha avstyrkt förslaget, i var fall vad avser Rikspolisstyrelsen, när de väl konstaterat brister i denna del.