SvD Brännpunkt: Fel strategi om Milosevic

SvD Brännpunkt den 15 mars 2006

Fel strategi om Milosevic

Milosevics död utgör ett hårt slag mot FN:s internationella krigsförbrytartribunal för f d Jugoslavien (ICTY) och reser frågetecken om effektiviteten av internationell rättvisa i allmänhet.

Det tragiska i sammanhanget är att delar av eller hela åtalet mot Milosevic kunde ha avslutats om ICTY och dess åklagare Carla del Ponte valt en annorlunda strategi.

Intresset av en rättvis rättegång måste kombineras med intresset av en skyndsam rättegång. Alternativet kan, som i fallet Milosevic, bli att rättvisa i juridisk bemärkelse uteblir.

Den tidigare presidenten för Jugoslavien var åtalad på inte mindre än 66 punkter gällande folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser begångna mellan 1991 och 1999. Åtalet är förmodligen det mest omfattande i den internationella straffrättens historia.

Åklagaren har under 466 rättegångsdagar kallat nästan 300 vittnen och presenterat 5 000 bevisföremål. Milosevic har därefter getts motsvarande tid att framställa sitt försvar.

Efter fyra år av en rättegång som sysselsatt ett stort antal jurister, översättare och administrativ personal hade Milosevic 40 timmar kvar att framlägga sin bevisning.

Milosevic använde inte så mycket tid till försvar i rättslig bemärkelse utan mer för att genom politiska brandtal säkra sin plats i det serbiska folkets själ, hjärta och historia.

I strävan att skapa en rättvis rättegång fick Milosevic av tribunalen en plattform för att häckla rättsprocessen och inför den serbiska publiken utmåla tribunalen som ett utslag av segrarnas rättvisa, vilket i detta fall är en felaktig anklagelse.

Till skillnad från rättegångarna i Nürnberg mot de nazistiska krigsforbrytarna byggde ICTY på ett FN-mandat. Tribunalens höga juridiska standard har i rättegången mot Milosevic blivit dess svaghet.

Oron för en otymplig och alltför lång rättegång har funnits redan från början. Åtalet mot Milosevic var inledningsvis uppdelad i tre delar: Kosovo, Kroatien samt Bosnien och Hercegovina.

När Carla del Ponte 2001 begärde att åtalet skulle hanteras i en gemensam rättegång sammanslog förvisso tribunalens förstainstanskammare åtalet avseende Kroatien, Bosnien och Hercegovina men höll åtalet gällande Kosovo separat. Det skedde bland annat med hänvisning till att åklagarens tidsplan om en rättegång om tre år var för optimistisk och att rättegången skulle bli svårhanterlig.

Tribunalens andrainstanskammare körde 2002 över beslutet och slog samman åtalet till en rättegång. Vidare har det inför och under rättegången rests kritik mot Carla del Pontes beslut att inte begränsa antalet åtalspunkter.

Det går att förstå intresset av att samtliga Milosevics offer skulle få upprättelse genom en bred prövning vid ICTY, men långsam eller, i värsta fall, utebliven rättvisa kan leda till ett än sämre resultat.

Avslutningsvis kunde tribunalen, i enlighet med sina egna bevisregler, ha begränsat den tid båda sidorna hade till sitt förfogande för att presentera bevisning.

I det långa loppet kommer effektiviteten av den internationella rättvisan att avgöras av den nybildade och permanenta internationella brottmålsdomstolen (ICC).

Domstolens åklagare undersöker för närvarande tre situationer, i Kongo, Uganda och Darfur.

Det finns all anledning för ICC att ta till sig erfarenheterna från FN-tribunalen för f d Jugoslavien.

MARK KLAMBERG jurist vid Internationella brottmålsdomstolen , i Haag (ICC). Tjänstledig från domsto