Nya svenska positioner inom centrala delar av folkrätten?

Idag har jag en artikel på SvD under rubriken "Sverige flörtar med kriget". Nedan utvecklar jag vissa delar av mitt resonemang och kommenterar även frågan om Irakkriget 2003 kan legitimeras som en humanitär intervention.

I samband med en interpellationsdebatt om Irakkriget 2003 den 16 april 2007 mellan utrikesminister Carl Bildt (m) och den socialdemokratiska oppositionen förefaller det som Sverige håller på att göra en positionsförflyttning inom centrala delar av folkrätten. Frågan är om de nya positionerna är konsekventa och gagnar intressen om fred, säkerhet och respekt för mänskliga rättigheter.

Carl Bildt hänvisar till resolutionerna 687 och 688 från Gulfkrigets slut 1991 och resolution 1441 (2002). Resolutionerna 687 ställde upp villkoren för formell vapenvila, bl.a. nedrustning. Resolution 688 tog bland annat upp Irak förtryck av civila, särskilt kurderna, vilket senare ledde till upprättande av flygförbudszoner. Det framstår som Sverige rör sig mot den uppfattning Storbritannien och USA hade inför Irakkriget 2003, dvs. Irak hade brutit mot FN-resolutioner under 90-talet och dessa gav en tillräcklig rättslig grund för ett väpnat ingrepp och regimskifte. Detta är en väldigt kontroversiell, och enligt min mening tveksam, slutsats. Resolutionerna 687 och 688 rörde Iraks invasion av Kuwait 1990 och talar om såväl Kuwaits som Iraks territoriella integritet och politiska självständighet. Det är något annat än väpnat angrepp och regimskifte 2003. Läs gärna brevet från Elizabeth Wilmshurst, biträdande folkrättsrådgivare för den brittiska regeringen fram till 2003, där hon säger upp sig. Lord Goldsmith som var Storbritanniens attorney general (motsvarar ungefär justitiekansler) vid tidpunkten för angreppet, medgav i ett PM före angreppet, som utgjorde den brittiska regeringens beslutsunderlag och som senare blev offentlig att angreppet kunde vara olagligt (paragraf 30). Richard Perle, senior rådgivare i USA:s "defence policy board" har senare medgett att invasionen var olaglig.

Vidare, både utrikesminister Carl Bildt (m) och riksdagsledamot Carl B. Hamilton (fp) resonerar i termer av humanitär intervention, skyldigheten att skydda och gör jämförelser mellan Irakkriget 2003 och Kosovointerventionen 1999. Detta är en uppfattning som endast USA förfäktar och som överhuvudtaget inte berördes i resolution 1441 (2002). Storbritannien gick i krig för att undanröja hotet om massförstörelsevapen och resonerade ej i termer av humanitär intervention.

Resonemanget har därutöver betydande brister. Folkpartiet antog i samband med sitt landsmöte 2005 ett sakpolitiskt program där partiet föreslår radikala förändringar av folkrätten, bl.a. begränsad vetorätt i FN:s säkerhetsråd (paragraf 33) och införandet av en nödvärnsrätt som ger rätt till humanitära interventioner utan FN-mandat (paragraf 29-32). Jag tycker folkpartiets förslag är bra eftersom jag anser att interventioner av exemplet Kosovo 1999 är legitima och de borde således också vara legala. Problemet är att Irakkriget 2003 inte kan jämföras med Kosovo 1999 utan skulle vara strid även med den radikala folkrätt som folkpartiet föreslår.

1. Även om ingen av de fem permanenta medlemmar (t.ex. Frankrike, Kina eller Ryssland) hade kunnat hindra interventionen genom veto fanns det ingen majoritet för en intervention. Enligt FN-stadgans artikel 27(3) krävs nio positiva röster medan USA och Storbritannien endast hade tre säkra röster (USA, UK och Spanien) bakom en intervention. USA försökte påverka sex länder, Angola, Kamerun, Chile, Mexiko, Guinea och Pakistan att stödja resolutionen genom hot om försvårat samarbete kring bl.a. migration och handel. Bland dessa länder motsatte sig särskilt Mexiko och Chile en väpnad intervention och USA hade således maximalt sex länder bakom sig i FN:s säkerhetsråd. Alltså, det skulle saknas ett FN-mandat för en väpnad intervention även om folkpartiets förslag om begränsad vetorätt hade varit verklighet 2003.

2. Enligt folkpartiets förslag om en nödvärnsrätt som ger rätt till humanitär interventioner utan FN-mandat ställs följande villkor upp i) det skall det röra sig om oåtertagliga hot, kränkningar och våld mot människor ii) gott uppsåt med en intervention iii) alla andra medel skall vara uttömda och iv) en militär intervention skall ha en rimlig chans till framgång i att förhindra det lidande, de övergrepp och förlust av liv som är interventionens själva syfte. Resultatet får inte innebära mer lidande än om aktionen inte skulle ha genomförts. Samtliga fyra villkor skall vara uppfyllda för att en humanitär intervention utan FN-mandat skall vara legal.

Min analys är att i fallet Irak 2003 rörde det sig inte om en akut humanitär kris, varken USA eller UK hade inför FN resonerat i termer av humanitär intervention, alla medel var inte uttömda och den rimliga chansen till framgång kan ifrågasättas. Det framgår därmed som klart att Irakinterventionen 2003 inte uppfyllde de angivna kriterierna. Det går inte att före en intervention ange motiv som rör massförstörelsevapen och efter interventionen, när inga massförstörelsevapen återfinns, byta till humanitära motiv.

Före Irakkriget 2003 resonerade jag kring detta i Tidningen Nu och efter kriget i tidskriften Liberal Debatt.

Alltså, regeringens positionsförflyttning är inte konsekvent, varken med den gällande folkrätten eller med den radikala variant som folkpartiet föreslår. Regeringen riskerar att devalvera begreppet humanitär intervention, luckra upp det generella våldsförbudet i folkrätten som är ett värn mot internationell anarki och ohämmade konflikter. Det är ej till gagn för intressen som fred, säkerhet och respekt för mänskliga rättigheter.

Mark Klamberg

SvD Brännpunkt: Sverige flörtar med kriget

SvD Brännpunkt den 25 april 2007

Med anledning av att tryckfelsnisse var framme beträffande ett årtal (2001 blev 2002 i den tryckta versionen) anges korrekt årtal nedan.

Sverige flörtar med kriget

I samband med en interpellationsdebatt den 16 april i år mellan ut­rikesminister Carl Bildt (m) och den socialdemokratiska oppositionen förefaller det som Sverige håller på att göra en positionsförflyttning inom centrala delar av folkrätten som berör rätten att gå i krig.

I modern folkrätt är det endast i två situationer som krig kan rättfärdigas; som självförsvar efter ett väpnat angrepp eller efter ett mandat från säkerhetsrådet enligt FN-stadgans kapitel VII.I samband med Kosovointervention 1999, terrorangreppen den 11 september 2001 och Irakkriget 2003 har folkrättens regelverk kring rätten till krig aktualiserats med diskussion om humanitär intervention, självförsvar mot ickestatliga aktörer och preventivt självförsvar.

I interpellationsdebatten uttalade utrikesminister Bildt om Irakkriget 2003 att ”folkrättens regler gav utrymme för delvis olika tolkningar” och hänvisade till resolutionerna 687 och 688 från Gulfkrigets slut 1991.

Det framstår därmed som Sverige rör sig mot den uppfattning Storbritannien och USA hade inför Irakkriget 2003, det vill säga Irak hade brutit mot FN-resolutioner under 90-talet och dessa gav en tillräcklig rättslig grund för ett väpnat ­ingrepp och regimskifte.

Men har denna uppfattning belysts och diskuterats i riksdagen, utrikesnämnden och berörda utskott så att allmänheten kunnat få en klar bild av denna viktiga positionsförflyttning?

Frågan var och är extremt kontroversiell vilket kan illustreras av att Elizabeth Wilmshurst, biträdande folkrättsrådgivare för den brittiska regeringen fram till 2003 sade upp sig som en konsekvens av den egna regeringens ställningstagande.

Utrikesminister Bildts uttalande ska jämföras med Göran Persson som den 20 mars 2003 förklarade att ”till skillnad från USA kan Sverige inte se annat än att ett militärt angrepp på Irak utan stöd av beslut i säkerhetsrådet strider mot folk­rätten. För detta ska USA och dess allierade kritiseras”.

Den hållningen har Carl Bildt inte intagit, utan snarare undvikit att kritisera USA och Storbritannien för att de utan stöd från FN invaderade Irak.

Regeringens ställningstagande angående rätten att gå i krig är viktig för framtiden av två skäl:För det första: rätten att gå i krig ­regleras av såväl internationella traktat i form av FN-stadgan som internationell sedvana, det vill säga staters handlande och över­tygelse.

Utrikesminister Bildt uttalar och formar Sveriges uppfattning, varför han som företrädare för regeringen bidrar till utvecklingen av folkrätten. Därför måste varje ord väljas och vägas noggrant.

För det andra: med Irans nukleära ambitioner kan kontroversiella frågor som rätten till preventivt självförsvar aktualiseras inom en nära framtid.

Utöver säkerhetspolitiska överväganden kan folkrättsliga ställningstaganden avgöra vilket handlingsalternativ som omvärlden väljer gentemot Iran.

Efter Nürnbergrättegångarna och Tokyorättegångarna har ingen individ ställts inför rätta för brott mot freden eller aggressionsbrott. I samband med antagandet 1998 av stadgan för Internationella brottsmålsdomstolen (ICC) inkluderades aggressionsbrottet med ett viktigt förbehåll.

Brottet ska i samband med en översynskonferens 2009 definieras och förutsättningarna för domstolens domsrätt och förhållande till FN:s säkerhetsråd måste fastställas.

Saken diskuteras av diplomater i en särskild arbetsgrupp, men frågan om domstolens oberoende gent­emot FN:s säkerhetsråd kan endast lösas på högsta politiska nivå.

Den svenska regeringens position är viktig då vårt ordförandeskap för EU kan komma att sammanfalla med översynskonferensen 2009. EU har utan jämförelse varit ICC:s största tillskyndare och har ett avgörande inflytande över domstolens framtid.

Sverige och EU har allt intresse att utöva inflytande över hur Irans ­nukleära program ska hanteras, hur aggression kan förhindras och beivras. Är det regeringens avsikt att ha en klar uppfattning om rätten att gå i krig?

Mark Klamberg
Doktorand i folkrätt vid Stockholms universitet, tidigare jurist vid internationella brottmålsdomstolen.

Sverige - fristad för krigsförbrytare?

Tidigare i veckan skrev SvD att polisen satsar mot krigsförbrytare. Vad som inte har fått lika mycket uppmärksamhet är att regeringen förhalar en ny lag om internationella lag trots att ett väl genomarbetat förslag funnits på regerings bord sedan 2002. Såväl Thomas Bodström som Beatrice Ask har angett att regeringen kommer att lägga fram förslag 2007, men det gäller uppenbarligen inte längre vilket framgår efter en riksdagsfråga, en interpellation och den efterföljande debatten. Varför detta är problem skriver jag om i min artikel publicerad under "Aktuella frågor " i Sydsvenskan.

Sydsvenskan: Regeringen förhalar ny lag

Sydsvenskan den 12 april 2007

Regeringen förhalar ny lag

Det finns en stor risk att Sverige blir en fristad för krigsförbrytare. Uppskattningsvis bor 1000 misstänkta krigsförbrytare i landet. Sverige bör stifta en ny lag och följa Danmarks exempel och samla poliser och åklagare till en central och förstärkt enhet, skriver Mark Klamberg, doktorand i folkrätt vid Stockholms universitet.

Sverige kan inte skyffla över sitt ansvar på Internationella domstolen i Haag. Domstolen har begränsade resurser och är avsedd som en sista utväg i situationer där det ansvariga landet saknar vilja eller förmåga att utreda och bestraffa misstänkta brottslingar. Sverige skall inte förknippas med sådana länder genom att bli en fristad för krigsförbrytare.

I november 2002 föreslog den internationella straffrättsutredningen att en ny lag om internationella brott skulle ersätta den tidigare bestämmelsen om folkrättsbrott. Under tiden har den första rättegången gällande folkrättsbrott slutförts genom att Stockholms tingsrätt den 18 december 2006 dömde Jackie Arklöv till ansvar för brott begångna i före detta Jugoslavien. Rättegången komplicerades av att folkrättsbrott är otydligt definierat i svensk lag, vilket bör undvikas inför framtida liknande mål.

Vidare behövs det en mer samlad organisation för att misstänkta förbrytare skall lagföras. Idag tjänstgör en polisman, två utredare och en analytiker på Folkrätts- och krigsbrottskommissionen, i storstadsregionerna finns fyra särskilda utredare och ärendena fördelas mellan de tre internationella åklagarkamrarna. Detta kan jämföras med SICO, Special International Crimes Office, i Danmark, där utredningsresurserna är samlade genom att 18 poliser, administratörer och åklagare arbetar under samma tak. Nederländerna har en motsvarande enhet med 32 utredare. Representanter från åklagarmyndigheten, polisen och Migrationsverket har i rapporten Internationella förbrytare i Sverige föreslagit att det skall inrättas en central och förstärkt enhet vid Rikskriminalpolisen med ansvar för samordning och utredning av internationella brott. Inför att Rikspolisstyrelsen skall ta ställning till förslaget är det viktigt att regeringen markerar att lagföring av krigsförbrytare har prioritet.

Rikspolisstyrelsen uppskattar att 1000 misstänkta krigsförbrytare bor i Sverige. Med nuvarande lagstiftning och en splittrad organisation av polis och åklagare finns det risk att misstänkta förbrytare går fria. Samtidigt som regeringen uppmuntrar andra länder att ansluta sig till Internationella domstolens stadga och anpassa sin lagstiftning därefter, förefaller det som om förslaget om ny lagstiftning placerats i frysboxen på obestämd tid.Senast den 26 mars i år framgick det genom en interpellationsdebatt i riksdagen att justitieminister Beatrice Ask (m) och hennes departement prioriterat ned arbetet med att ta fram en ny lag om internationella brott. Kriminalkommissarien Pim Martinsson vid Rikspolisstyrelsen anser att Sverige uppvisar ett ”strutssyndrom” och att ”det finns stor risk att vi är på väg att bli... en fristad för krigsförbrytare”. En sådan utveckling vore oacceptabel – Sverige får aldrig bli en fristad för krigsförbrytare.Sverige skulle också med större tyngd kunna kräva att andra länder skall lagföra misstänkta förbrytare genom att anpassa sin lagstiftning och samla resurserna. Är det regeringens avsikt att genomdriva de nödvändiga förändringarna?

MARK KLAMBERG