Nya svenska positioner inom centrala delar av folkrätten?

Idag har jag en artikel på SvD under rubriken "Sverige flörtar med kriget". Nedan utvecklar jag vissa delar av mitt resonemang och kommenterar även frågan om Irakkriget 2003 kan legitimeras som en humanitär intervention.

I samband med en interpellationsdebatt om Irakkriget 2003 den 16 april 2007 mellan utrikesminister Carl Bildt (m) och den socialdemokratiska oppositionen förefaller det som Sverige håller på att göra en positionsförflyttning inom centrala delar av folkrätten. Frågan är om de nya positionerna är konsekventa och gagnar intressen om fred, säkerhet och respekt för mänskliga rättigheter.

Carl Bildt hänvisar till resolutionerna 687 och 688 från Gulfkrigets slut 1991 och resolution 1441 (2002). Resolutionerna 687 ställde upp villkoren för formell vapenvila, bl.a. nedrustning. Resolution 688 tog bland annat upp Irak förtryck av civila, särskilt kurderna, vilket senare ledde till upprättande av flygförbudszoner. Det framstår som Sverige rör sig mot den uppfattning Storbritannien och USA hade inför Irakkriget 2003, dvs. Irak hade brutit mot FN-resolutioner under 90-talet och dessa gav en tillräcklig rättslig grund för ett väpnat ingrepp och regimskifte. Detta är en väldigt kontroversiell, och enligt min mening tveksam, slutsats. Resolutionerna 687 och 688 rörde Iraks invasion av Kuwait 1990 och talar om såväl Kuwaits som Iraks territoriella integritet och politiska självständighet. Det är något annat än väpnat angrepp och regimskifte 2003. Läs gärna brevet från Elizabeth Wilmshurst, biträdande folkrättsrådgivare för den brittiska regeringen fram till 2003, där hon säger upp sig. Lord Goldsmith som var Storbritanniens attorney general (motsvarar ungefär justitiekansler) vid tidpunkten för angreppet, medgav i ett PM före angreppet, som utgjorde den brittiska regeringens beslutsunderlag och som senare blev offentlig att angreppet kunde vara olagligt (paragraf 30). Richard Perle, senior rådgivare i USA:s "defence policy board" har senare medgett att invasionen var olaglig.

Vidare, både utrikesminister Carl Bildt (m) och riksdagsledamot Carl B. Hamilton (fp) resonerar i termer av humanitär intervention, skyldigheten att skydda och gör jämförelser mellan Irakkriget 2003 och Kosovointerventionen 1999. Detta är en uppfattning som endast USA förfäktar och som överhuvudtaget inte berördes i resolution 1441 (2002). Storbritannien gick i krig för att undanröja hotet om massförstörelsevapen och resonerade ej i termer av humanitär intervention.

Resonemanget har därutöver betydande brister. Folkpartiet antog i samband med sitt landsmöte 2005 ett sakpolitiskt program där partiet föreslår radikala förändringar av folkrätten, bl.a. begränsad vetorätt i FN:s säkerhetsråd (paragraf 33) och införandet av en nödvärnsrätt som ger rätt till humanitära interventioner utan FN-mandat (paragraf 29-32). Jag tycker folkpartiets förslag är bra eftersom jag anser att interventioner av exemplet Kosovo 1999 är legitima och de borde således också vara legala. Problemet är att Irakkriget 2003 inte kan jämföras med Kosovo 1999 utan skulle vara strid även med den radikala folkrätt som folkpartiet föreslår.

1. Även om ingen av de fem permanenta medlemmar (t.ex. Frankrike, Kina eller Ryssland) hade kunnat hindra interventionen genom veto fanns det ingen majoritet för en intervention. Enligt FN-stadgans artikel 27(3) krävs nio positiva röster medan USA och Storbritannien endast hade tre säkra röster (USA, UK och Spanien) bakom en intervention. USA försökte påverka sex länder, Angola, Kamerun, Chile, Mexiko, Guinea och Pakistan att stödja resolutionen genom hot om försvårat samarbete kring bl.a. migration och handel. Bland dessa länder motsatte sig särskilt Mexiko och Chile en väpnad intervention och USA hade således maximalt sex länder bakom sig i FN:s säkerhetsråd. Alltså, det skulle saknas ett FN-mandat för en väpnad intervention även om folkpartiets förslag om begränsad vetorätt hade varit verklighet 2003.

2. Enligt folkpartiets förslag om en nödvärnsrätt som ger rätt till humanitär interventioner utan FN-mandat ställs följande villkor upp i) det skall det röra sig om oåtertagliga hot, kränkningar och våld mot människor ii) gott uppsåt med en intervention iii) alla andra medel skall vara uttömda och iv) en militär intervention skall ha en rimlig chans till framgång i att förhindra det lidande, de övergrepp och förlust av liv som är interventionens själva syfte. Resultatet får inte innebära mer lidande än om aktionen inte skulle ha genomförts. Samtliga fyra villkor skall vara uppfyllda för att en humanitär intervention utan FN-mandat skall vara legal.

Min analys är att i fallet Irak 2003 rörde det sig inte om en akut humanitär kris, varken USA eller UK hade inför FN resonerat i termer av humanitär intervention, alla medel var inte uttömda och den rimliga chansen till framgång kan ifrågasättas. Det framgår därmed som klart att Irakinterventionen 2003 inte uppfyllde de angivna kriterierna. Det går inte att före en intervention ange motiv som rör massförstörelsevapen och efter interventionen, när inga massförstörelsevapen återfinns, byta till humanitära motiv.

Före Irakkriget 2003 resonerade jag kring detta i Tidningen Nu och efter kriget i tidskriften Liberal Debatt.

Alltså, regeringens positionsförflyttning är inte konsekvent, varken med den gällande folkrätten eller med den radikala variant som folkpartiet föreslår. Regeringen riskerar att devalvera begreppet humanitär intervention, luckra upp det generella våldsförbudet i folkrätten som är ett värn mot internationell anarki och ohämmade konflikter. Det är ej till gagn för intressen som fred, säkerhet och respekt för mänskliga rättigheter.

Mark Klamberg