Kosovo ur ett folkrättslig perspektiv

Jag har fått frågan i en kommentar om det inte vore på "sin plats med en liten analys av Kosovo sett ur ett folkrättsligt perspektiv?" Visst vore det på sin plats.

Motpolerna i den svenska akademiska debatten står mellan professorerna Said Mahmoudi som uttalat sig i P1 och Ove Bring som skrivit i SvD.

Jag tycker det är en genuint svår fråga. Samtidigt som jag var för interventionen 1999 ser jag stora problem med att Kosovo blir självständigt på det sätt som sker nu. Inom kort kommer vi ha ett internt seminarium på institutionen där vi ska gå igenom saken. Sverige har intagit positionen att vänta med ett erkännande och tillsammans med övriga medlemsstater i EU betonat att detta är ett undantagsfall som inte ska upprepas. Kosovo kan annars sätta ett prejudikat som öppnar Pandoras ask. Folkrätten är i dessa frågor en bräklig skapelse.

Traditionellt finns det inom folkrätten (jämför med konventionen om Staters rättigheter och skyldigheter från 1933) tre förutsättningar som måste vara uppfyllda för att en ny stat ska ha anses uppkommit och erkännande ges: Det ska finnas 1) en permanent befolkning; 2) ett definierat territroium; och 3) en regering som utövar kontroll över territoriet. Kosovos självständighetsambitioner brister framförallt i det tredje hänseendet. Ove Bring är mer progressiv och menar att när "en minoritet diskriminerats av centralmakten och förvägrats rätten till autonomi aktualiseras rätten till full självständighet."

Vad ska vi säga när Republika Srpska vill förklara sig självständiga från Bosnien? Det finns fler exempel, Baskien vill frigöra sig från Spanien, Abchazien och Sydossetien från Georgien, Kurdistan från Turkiet, Irak och Iran osv. Om självständighet görs beroende av hur en minoritet behandlas uppstår frågorna 1) hur starkt förtrycket måste vara och 2) vem ska avgöra när detta är fallet? Vad får det för konsekvenser om supermakterna hamnar på olika sidor, bidrar det till en återgång till situationen under det kalla kriget?

I mina ögon är argumentet för kurdisk självständighet minst lika starkt jämfört med Kosovo. De har en regering som kontrollerar ett territorium med permanent befolkning. Därtill har denna befolkning utsatts för ett kraftigt förtryck. Varför utropar inte kurderna självständighet? Det handlar om realpolitik, en sådan stat skulle inte överleva och då nöjer sig kurderna med en stark autonomi. Kommer Kosovo att kunna fungera som stat?

Om vi vill ha samhällen där kulturer och folk fredligt kan leva sida vid sida är kanske inte allt mindre stater och fler gränser det mest önskvärda. Hade det varit bättre om Kosovo under överskådlig tid hade haft en hög grad av autonomi, övervakat av det internationella samfundet men fortfarande varit en del av Serbiens territorium? Serbien har ju faktiskt i viss utsträckning vänt sig bort från sin tidigare politik och anammat fler demokratiska vanor. Världssamfundet uttryckte 1999 genom resolution 1244 i FN:s säkerhetsråd att Kosovo var en del av Serbien. Ska detta ändras till Serbiens nackdel när de efter 1999 kastat de värsta förbrytarna från makten, försökt gå mot demokrati och rättssamhälle?

Nu kan inte klockan vridas tillbaka. Därför kan det vara bra för Sverige att vänta några dagar och beskriva Kosovo som ett undantag när de får sitt erkännande. Det är möjligt jag får återkomma efter vårt interna seminarium. Svår fråga - jag är öppen för diskussion och argument.