Är signalspaning i kabel svaret?
Sten Tolgfors anför på SvD Brännpunkt att "för Sveriges möjligheter att fatta välgrundande och självständiga politiska beslut är en välfungerande underrättelseverksamhet av vikt" och "den nya signalspaningslagen en förutsättning för den som vill värna vår säkerhet och militära alliansfrihet".
Jag har genom min skiss över FRA:s signalspaning medgett att myndigheten genom signalspaning kan få tag på värdefull information. Jag har dock förkastat detta argument eftersom i) samma information ofta är tillgänglig genom andra källor och ii) intrånget i post- och telehemligheten och kränkningen av den personliga integriteten är för stor.
Är signalspaning svaret?
Detta inlägg ska dock utreda en annan fråga - är signalspaning svaret på Sveriges säkerhetspolitiska utmaningar? Jag kommer att besvara frågan utifrån en egen, kanske ovanlig, studie av hur säkerhetspolitik fungerar.
Folk och Försvars utbildning "Minister för en dag"
Vid sidan av mitt arbete vid Stockholms universitet händer det att jag håller i utbildningar för organisationen Folk och Försvar, bl.a. deras Säkerhetspolitiska IntroduktionsUtbildning (SIU), mer allmänt kallad "Minister för en dag" som under 2008 genomförs med omkring 10 000 personer.
Håkan Juholt (s) från försvarsberedningen och statsrådet Gunilla Carlsson (m) deltar i "Minister för en dag"
Professor Bo Huldt, i sin roll som Generalöverste, har precis blivit avsatt genom en kupp
Hur går "Minister för en dag" till?
Från Folk och Försvars hemsida:
"Under ledning av en spelinstruktör förflyttas deltagarna till den fiktiva Gröna Havsregionen, där de under några timmar agerar ministrar i olika regeringar [Amaso, Bati, Cindro, Dometo och Estigi]. Som regeringsmedlem styr och påverkar deltagaren utvecklingen inom regionen och tvingas fatta avgörande beslut för sitt land och regionen i stort. Svältkatastrofer, terrorattentat, demonstrationer, allianser mellan länder, gränsoroligheter och etniska gruppers krav på självständighet är några av de utmaningar som deltagarna kan ställas inför."
Rosendalsgymnasiet i Uppsala
Diskussioner kring begrepp såsom demokrati, vetorätt och konsensusbeslut blir tacksamma att ta upp till diskussion, liksom de olika roller och betydelser som organ som EU, FN, Nato och Världsbanken har."
Mönstret är det samma
Mönstret är det samma i alla spel. Deltagarna lämnar sina eventuella idealistiska värderingar och förvandlas till realpolitiker där geopolitik och kamp om naturresurser blir centralt. Landet Bati, som vi liknar vid Vitryssland men numera även Ryssland, har ett auktoritärt styre och en stark militärmakt, vilket ofta gör att andra länder bildar motallianser. Ett land som ibland hamnar vid sidan av händelsernas centrum är Estigi, som vi liknar vid Sverige. Landet är en demokrati med alla attribut som tillhör en välfärdsstat. När Jan Björklund (fp) deltog i spelet företrädde han Estigi och han bar en blå FN-hjälm vilket kanske kan illustrera vilken roll Estigi brukar ha.
Spelet uppfattas av deltagarna som realistiskt och vid den timmeslånga utvärderingen finns det många naturliga kopplingar som kan göras till verkliga händelser. Jag brukar ibland göra kopplingar till Kaukasus, kampen om olja och gas.
Vad händer när man lägger in signalspaning i spelet?
Spelet börjar alltid med att varje land inför de andra länderna får avge en officiell regeringsförklaring där de deklararer sina mål. Samtidigt har de skrivit ner en hemlig, inofficiell regeringsförklaring där de förklarar sina verkliga avsikter, som ofta skiljer sig från de officiella. Det är alltså precis som i verkligheten, det är den första läxan för spelets deltagare. Länderna kan skriva ner sina hemliga planer, för det fall sådana finns (vilket det ibland gör). När spelet är slut brukar jag ibland läsa upp de hemliga, inofficiella regeringsförklaringarna, men inte före eftersom det skulle "förstöra" spelet.
I juli i år var jag i Almedalen på politikerveckan för att genomföra spelet med ännu en grupp från de politiska ungdomsförbunden. Samtidigt var FRA-frågan glödhet. Därför blev det ganska naturligt att jag slängde in signalspaning i spelet.
Landet Estigi (Sverige) fick ensamt möjligheten att signalspana mot de andra länderna. LUF:s ordförande i Storstockholm, Christoffer Fagerberg tog tacksamt emot detta erbjudande och spaningen började direkt. Estigis statssekreterare Lars Ekeman hade många fiktiva kontakter med FRA-chefen Ingvar Åkesson. Naturligtvis fick Estigi tillgång till de andra ländernas inofficiella regeringsförklaringar och annan känslig information, t.ex. förhandlingar mellan länderna Bati och Dometo beträffande eventuell utvinning av uran (en idé som jag planterat) och vilka resplaner Batis regeringschef (Generalöversten) hade.
Med denna information fick Estigi ett övertag som gjorde att de snabbt kunde lägga beslag på oljeresurser, offentligt anklaga Bati för att de hade kärnvapenprogram (vilket Bati inte hade) och med hjälp av en missnöjd etnisk minoritet i Bati kunde de anlägga ett framgångsrikt attentat mot Batis regeringschef. Samtidigt utbröt ett öppet krig där den Förenade SuperMakten (FSM, läs: USA) drogs in.
Jämfört med tidigare spel som jag genomfört, höjde Estigis handlande konfliktnivån i regionen markant. Om detta spel skrev Gotlands Allehanda. Mitt intryck var Estigi avstod från att analysera vad det egna landets handlande innebar för den regionala säkerheten utan de ville bara "vinna" över de andra länderna, om detta nu är möjligt och önskvärt i verkligheten. Säkerhetspolitik kan ses ibland som ett nollsummespel där den enes vinst förutsätter den andres förlust, när vi i verkligheten istället kan hamna i situationer där alla medverkande antingen blir vinnare eller förlorare.
Vad är slutsatsen?
Min bild är att de eventuella svagheterna som finns i svensk säkerhetspolitik beror på bristande analys av vilka intressen och drivkrafter Ryssland har. Länder som Ryssland har kanske inte alltid en uttalad plan för sitt agerande, men genom att följa öppna källor, media och en aktiv utrikesförvaltning går det alldeles utmärkt att förstå att Ryssland har ett auktoritärt styre och att geopolitik, kontroll över naturresurser och nationella minoriteter är viktiga drivkrafter för landet. Svensk försvarsplanering brister alltså främst i analysförmåga, en öppen diskussion, partipolitiska låsningar och inte i informationsinhämtning.
Media och bloggar
SvD, Folkpartiet Nacka, HAX, Alliansuppropet, MinaModerataKarameller, Pophöger, Ledarbloggen, Opassande
8 kommentarer:
Mycket intressant studie. Den ger på sitt sätt en ny, el i vart fall ännu en dimension till det enkla efterlysandet av svar på frågan om hur man ska göra. Dvs efterlysandet av kompromiss el förslag till alt till nuvarande FRA-lag.
Kompromiss, Lars-Erick Forsgren? Glöm det, FRA-lagen ska bort med rötterna! Det är helt omöjligt att värna en demokrati genom odemokratisk massavlyssning av dess befolkning! Inte kan väl det vara särskilt knepigt att begripa?
Jag har alltid tyckt att det finns en viss metaforisk likhet mellan att spana i luften och att surfa på Internet. Öppna källor helt enkelt.
Copyriot har redan tänkt tanken på arkivet som en säkerhetspolitisk institution och arkivet som natturresurs.
"Um sicher zu sein, muss mann alles wissen" hävdade den östtyske stasi-chefen Erich Mielke, och byggde upp dåtidens mest omfattande nät för övervakning av landets egna invånare. Huruvida regimen lyckades samla in de underrättelser den saknade eller förmådde analysera den samlade information som stod till buds kan jag inte uttala mig om, men en sak vet vi med säkerhet: DDR existerar inte längre. Så vad var det där underrättelsenätet egentligen värt?
Antingen hade Mielke fel i sin tes, eller så fick regimen helt enkelt inte veta tillräckligt mycket för att säkerställa sin framtida existens. Jag lutar åt det förstnämnda alternativet, och din observation från Almedalen styrker detta. All information i världen räcker inte om man inte förmår analysera och förstå den, och det gäller oavsett om det är det egna landets invånare eller yttre fiender man oroar sig för.
Jag är nyfiken på vad utfallet av spelet hade blivit om alla deltagarna hade erbjudits möjlighet till "signalspaning" gentemot sina respektive grannar. Hade de då samtidigt blivit såpass medvetna om riskerna med kommunikationen att de lyckats undanhålla sina fiender den mest värdefulla informationen, och därmed reducerat betydelsen av underrättelsearbetet, eller hade det ökat konfliktrisken i regionen än mer? Det får kanske framtida spel utvisa.
Själv tror jag inte att den östtyska övervakningen i någon väsentlig grad bidrog till att gräva regimens egen grav, även om Stasis agenter, byggnader och arkiv blev tacksamma hatobjekt för uppretade invånare att ge sig på i samband med murens fall. Jag ser övervakningen snarare som ett symptom på en regim och en statsbildning som inte hyste något förtroende för sina egna invånare, och misstroendet var förstås ömsesidigt.
Därför finns det all anledning att fråga sig varför Sverige bygger upp detta övervakningsnät nu. Har det ömsesidiga förtroendet mellan väljare och valda i Sverige verkligen sjunkit till östtysk nivå, eller vet den här regeringen redan något om oss eller om vår omvärld som vi andra inte vet? Finns det någon tredje förklaring?
Jag är för egen del inte särskilt oroad över utvecklingen, utan snarare förbryllad. Orsaken till denna min till synes kanske lättsamma inställning lär dock främst sökas i min personlighet, för jag kan inte finna något stöd alls för den i min egen inhämtning av underrättelser från omvärlden. Till skillnad från Mielke är det inte mer information jag vill ha, men däremot gärna hjälp att analysera den information jag redan har.
Vad händer om man dessutom lägger till komponenten att länder väljer att i organiserad form dela sina underrättelser med andra?
Visst har du helt rätt i att analys är minst lika viktigt som inhämtning, men det betyder inte att inhämtning är oviktigt.
Personligen tror jag att ett större problem, i Sverige och på andra håll i världen, är att få de analyser som görs att värderas på rätt sätt på den nivå där makten ligger så att rätt långsiktiga beslut fattas, även när det sker på kortsiktiga heta frågors bekostnad.
Vad är en aldrig så noggrann säkerhetspolitisk analys värd t.ex. när allianspartierna ska kohandla om budgeten eller när en amerikansk presidentkandidat ställer ut löften? Visst, den är ett av många underlag - men det kommer nästan alltid att finnas viktigare valvinnarfrågor.
I min värld är just FRA-lagens integritetsaspekter ett typexempel på en skitfråga som måste prioriteras ganska lågt, men som nu får på tok för mycket strålkastarsken för att politiker ska kunna hålla sig borta.
till cnab: Haha, du missförstod mig. Jag skrev att Marks text gav en ny dimension .... Jag menar, som du, att kompromiss inte kan vara tal om.
Däremot måste frågan lösas.
Lyssna på de tveksamma o övertyga dem om att kompromiss inte löser någon fråga. Varken betr underrättelseverksamhet, integritet eller demokratin i övrigt.
Förstår du inte detta mitt lilla svar heller så kan du gå till min blogg: http://lars-ericksblogg.blogspot.com/ Där har jag skrivit mycket om detta. Och idag (18 aug) en ny text om taktiskt och otaktiskt. Detta eftersom frågan i sig är så viktig och har följdverkningar även i övrigt.
Känner att det behövs en liten rad till. Det är helt legitimt att bli upprörd och slå till så direkt som t ex cnab gör.
Men, det kan vara bra att försöka förstå först vad som sagts.
Och - ska vi vinna framgång tror jag att vi måste vara taktiska, att rikta in oss på de makthavare som inte definitivt låst sig till förmån för lagen.
Vi måste resonera och övertyga de tveksamma, då gäller det att inte slå blint utan rikta in stötarna rätt.
Hej Lars-Erick och tack för ditt/dina svar! Har tyvärr missat din blogg där det mycket klart och tydligt framgår att vi fajtas på samma barrikad! Sorry att jag missuppfattade ditt inlägg nr 1 ovan men helt kristallklart var det inte. I alla fall för mig. HAX har för övrigt en höstagenda på sin blogg idag. Låt oss bli många att jobba efter den!
Skicka en kommentar