onsdag, september 03, 2008

Så drabbas jurister av FRA-lagen

Veckans Krönika i Dagens Juridik den 3 september 2008. Elektroniskt nyhetsbrev som går ut till samtliga advokater i Sverige.

Så drabbas jurister av FRA-lagen

I dag ( 3 september) skrev jag tillsammans med 12 andra undertecknare på DN Debatt att FRA-lagen öppnar för kartläggning av oskyldiga individer i en aldrig tidigare skådad omfattning. Varje människa lämnar ständigt elektroniska fotspår efter sig, i form av kortbetalningar, webbanvändning, telefonsamtal, SMS och mejl. Nedan kommer jag ange tre särskilda problem som drabbar jurister i deras yrkesutövning samt deras klienter.

Genom att löpande kartlägga våra kommunikationsmönster kommer FRA att successivt skapa alltmer detaljerade ”sociogram” – diagram som visar relationer mellan individer, organisationer, hemsidor och så vidare. Resultatet kan beskrivas som en enorm databas där man enkelt kan uttolka enskilda individers sociala nätverk, maktställning, åsikter och annan personlig information.

De ”kommunikationsflöden” eller ”trafikmönster” som FRA vill granska ger en kusligt detaljerad bild av grupper och individer, utan att innehållet i enskilda meddelanden behöver läsas eller avlyssnas.

Krypterade data blir därmed ett överkomligt problem för FRA – kunskap om avsändare, mottagare, tidpunkt för och typ av kommunikation räcker för att skapa detaljerade sociogram.

Förhoppningarna om att denna teknik ska förhindra terrorism är kraftigt överdrivna. Jag stödjer mig bland annat på en rapport från Storbritanniens underrättelsetjänst MI5, vars slutsats är att de som blir terrorister inte följer någon urskiljbar demografisk profil.

Medan den kunnige terroristen vet hur man döljer sina spår, står den vanlige medborgaren hjälplös. Med en kraftfull dator och rätt analysverktyg kan FRA urskilja bögparet, datahackern, den gömda flyktingen, bidragsfuskaren, högerextremisten, narkotikasmugglaren och den politiska aktivisten.

Det finns dock tre problem som särskilt kan angå dig som jurist och dina klienter.

”Bypass” av rättegångsbalken
Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg har vid upprepade tillfällen sagt att ”[m]ed det nya förslaget kan Säpo, om domstolen avslår en begäran om avlyssning, istället begära signalspaning hos FRA. Därigenom kan de rättssäkerhetsgarantier som rättegångsbalken föreskriver helt förbigås.” (SvD Brännpunkt 16 februari 2007) Jag misstänker att FRA:s avlyssning kan komma att ske utan rättssäkerhetsgarantier och analys med hjälp av sociogram. Därefter vidarebefordras resultaten av FRA:s avlyssning och analys till polis som i ett andra steg säkrar bevis som håller i domstol. Om denna slutsats stämmer, så skulle myndigheterna ej agera i enlighet med rättsstatens principer.

Manuell granskning av skyddad information mellan försvarare och misstänkt
Enligt 7 § andra stycket tredje punkten lagen (2008:717) om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet ska ”[u]pptagning eller uppteckning av uppgifter som inhämtats enligt denna lag … omgående förstöras om innehållet … omfattar uppgifter i meddelanden som avses i 27 kap. 22 § rättegångsbalken.” Det innebär att FRA enligt 6 kap. 19 a § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation (se även prop. 2006/07:63 sidan 83) först hämtar in all trafik i de berörda kablarna, även kommunikation som är mellan en försvarsadvokat och hans klient. Denna kommunikation kan sedan hamna framför en manuell operatör som ska besluta om att innehållet ska raderas. Det går dock inte att radera minnet på en manuell operatör. Detta bekräftas av försvarsdepartementets statssekreterare Håkan Jevrell: ”någon måste avgöra vad det är för någonting och när han har gjort det så ska det förstöras och det är i likhet med annan lagstiftning som hemlig teleavlyssning som den här lagstiftningen egentligen hänvisar till när man säger att kontakter mellan en försvarare och dess klient, den informationen ska förstöras". (Sveriges Radio 13 Augusti 2008)

Aktivt uppdrag att avlyssna och analysera kommersiell kommunikation
Det finns ingen motsvarande bestämmelse för kommunikation mellan en affärsjuridisk byrå och deras klienter. Istället har FRA ett aktivt uppdrag att ”kartlägga yttre hot”, 1 § första stycket lagen (2000:130) om försvarsunderrättelseverksamhet som omfattar ”ekonomiska utmaningar i form av valuta- och räntespekulationer” (prop. 2006/07:63 sidan 17). Innebär det att FRA aktivt får söka efter och analysera kommunikation som rör valutatransaktioner mellan en affärsjuridisk byrå och dess klienter? Du får som jurist avgöra själv.

Vad tänker du göra åt det? Jag tycker att du och dina kollegor borde ansluta er till ”Hoppets demonstration” den 16 september med samling kl. 10.00 på Norrmalmstorg för avgång kl. 11.00 mot Sergels torg. Jag vill samtidigt rikta en uppmaning till advokatsamfundet att förmå sina medlemmar om deltagande i ”hoppets demonstration”. Det är även en god idé om du hör av dig till din lokalt valda riksdagsledamot.

8 kommentarer:

Politruck sa...

Vi ses den 16!

(Otroligt genomslag DN-artikeln fick - ska bli kul att se pressreaktionerna i veckan...)


mvh /Jan Garefelt

Jens O sa...

Svar från SvT:

"Ang den påstådda mörkläggningen från SVTs sida...

SVT lägger ut Forumet om FRA på lördag, på SVT Play (hade blivit ljudproblem)

Dessutom sänds hela programmet i ytterligare en repris på fredan den 5/9 kl 22.00. I kunskapskanalen.

Allt det där går att läsa sig till på nätet!"


Det var bra nyheter, när det är många vilka har varit oroliga.

Hans J sa...

SVT lägger ut Forumet om FRA på lördag, på SVT Play (hade blivit ljudproblem)

:-) AHA, "ljudproblem" Ok då! :-)

Anders Andersson sa...

Den faktiska skillnaden mellan en brottmålsadvokat och en affärsjuridisk byrå vad beträffar deras korrespondens med sina respektive klienter belyser ett förhållande som helt tycks gå Håkan Jevrell förbi (eller så väljer han att bortse från det):

Anledningen till att rättegångsbalken gör ett särskilt undantag för en misstänkts korrespondens (eller telefonsamtal) med sin advokat är inte att den allmänt anses "mer konfidentiell" än annan korrespondens. All privat korrespondens är i princip konfidentiell, men den konfidentialiteten får man ju åsidosätta vid utredning av allvarligare brott.

Anledningen är i stället att åklagarens insyn i också denna korrespondens skulle beröva den misstänkte möjligheten till en rättvis rättegång. Som jag tolkar 27 kap. 22 § RB är det bara den misstänktes ombud i det aktuella målet som inte får avlyssnas, inte alla juridiska ombud som den misstänkte någonsin har anlitat, och därför inte heller affärsjuridiska byråer. Är det rätt uppfattat av mig?

Därmed blir det omöjligt att genom en analogi överföra den här bestämmelsen till ett sammanhang där den avlyssnade personen ej är misstänkt för något brott; han saknar i lagens mening berört ombud att tala med! Att då göra en generös utvidgning av avlyssningsförbudet till att omfatta alla brottmålsombud gör inte analogin ett dugg bättre; den blir snarare mer godtycklig samtidigt som formuleringen i lagtexten kanske tillfredsställer en lekman, ungefär som när man förklarar sig villig att undanta svenska medborgare från övervakningen. Varför bemöda sig att särbehandla kommunikationen med försvarsadvokaterna, när avlyssningen ändå inte syftar till att utreda något brott?

Dessutom, innebär lagens nuvarande skrivning att det bara är meddelandets innehåll som skall förstöras, men att FRA fortfarande får ta med försvarsadvokaterna i de sociogram som ritas upp? Om "reduktionen" företas innan man har studerat innehållet i meddelandet, kommer FRA då att någonsin upptäcka att adressaten eller avsändaren är någons försvarsadvokat?

Anonym sa...

In TPB you can always trust =)

http://thepiratebay.org/torrent/4375314/Forum-FRA.2008.E02.SWEDiSH.PDTV.XviD-cc204

Anders Andersson sa...

Jag vill tillägga att 27 kap. 22 § RB alltså endast avser avlyssning av telemeddelanden mellan den misstänkte och hans försvarare, ej skriftlig korrespondens (e-post räknas juridiskt som telemeddelande när den är under befordran). Detta är i sig inte något fel, eftersom FRA inhämtar information endast genom avlyssning, ej genom att öppna pappersbrev.

Det är trots detta intressant att jämföra förbudet mot teleavlyssning av försvarsadvokater med vad som framgår av 27 kap. 2 § RB beträffande beslag av skriftliga handlingar. Där görs en hänvisning till förbudet i 36 kap. 5 § RB mot att personer med tystnadsplikt till förmån för den som innehar handlingen hörs som vittnen. Detta förbud innefattar den misstänktes försvarare, men även en massa andra befattningshavare såsom myndighetshandläggare och sjukvårdspersonal.

I 7 § lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet görs dock inget generellt undantag för personer med tystnadsplikt, utan endast för personer med sådan tystnadsplikt som avses i TF och YGL (meddelarskyddet). FRA får med andra ord vid behov spara den enskildes korrespondens med läkare eller familjerådgivare, trots att en åklagare inte får granska densamma i utredningen av ett brottmål.

Därmed förefaller Jevrells analogi mellan signalspaningslagen och rättegångsbalken än mer godtycklig och irrelevant.

Varför har inte Lagrådet uppmärksammat detta bristfälliga resonemang? Sov de när de läste 7 §?

Lagen förefaller rentav vara av sämre kvalitet än den sekretessbestämmelse för "tsunamibanden" som Konstitutionsutskottet tog intitiav till när dessa band påträffades efter maktskiftet. Lagrådet fick inte tillfälle att yttra sig om det förslaget, med resultat att riksdagens sekretessbestämmelse kom att sakna grundlagsstöd (den uppfyllde inte något av de ändamål som framgår av 2 kap. 2 § TF)...

Mark Klamberg sa...

Anders,
Din juridiska argumentation är lysande! Om detta hade varit examination hade det blivit AB (högsta betyg). På en punkt håller jag dock inte med mig. På min examinationer måste man inte komma till samma slutsats som mig för att få AB, förutsatt att man argumenterar väl.

Jag tycker att Håkan Jevrell har rätt när han gör en analogi mellan signalspaningslagen och rättegångsbalken, båda sakerna handlar om avlyssning. I det första fallet kan man avlyssna utan brottsmisstanke och domstolsbeslut medan i det andra fallet innehåller rättegångsbalken krav och den är selektiv. Det är därför jag kallar FRA:s "signalspaning i kabel" för massavlyssning.

Anders Andersson sa...

Tack för det fina betyget! Jag avser inte att överklaga det, men jag vill ändå tillåta mig att spinna vidare på den fråga där våra åsikter tycks gå isär:

Visst är det fråga om teleavlyssning i båda fallen; på den punkten är vi överens. Därmed kan man säga att lagstiftaren åtminstone är konsekvent: Att ringa ett telefonsamtal anses likvärdigt med att begagna allmän väg eller allmänt kommunikationsmedel för att besöka en annan person, varvid man får finna sig i att biljettautomater och övervakningskameror registrerar färdvägen. Inte heller kan man undvika att bli observerad av enskilda medtrafikanter. Om man dessutom passerar rikets gräns, då har tullen befogenhet att undersöka bagaget för att kontrollera att man inte medför något förbjudet gods. Huruvida övervakningen utförs på allmän åklagares eller Utrikesdepartementets uppdrag saknar betydelse för nämnda befogenhet.

Jag tycker dock inte att likheten i den teknik som används vid utövandet av befogenheten att inhämta information är det enda som betyder något för valet av de undantag från befogenheten som skall tillämpas. I 3 kap. 3 § andra stycket TF finns detaljerade bestämmelser om när utgivaren av en tryckt skrift får åsidosätta sin tystnadsplikt (och därför också höras som vittne) rörande vem som har lämnat uppgift för publicering. Av fem stycken alternativa villkor är det endast det första ("om den till vars förmån tystnadsplikten gäller har samtyckt till att hans identitet röjs") som utgivaren kan hänvisa till oavsett brottsmisstanke eller domstolsbeslut, till exempel när han håller ett tacktal i samband med utdelningen av Stora journalistpriset. De övriga fyra villkoren relaterar till tryckfrihetsbrott eller domstols beslut i annat fall.

I 7 § lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet hänvisas till just 3 kap. 3 § TF (om utgivarens tystnadsplikt) utan mer specifik hänvisning till det ena eller andra undantaget från sagda tystnadsplikt. Tolkningen måste då bli att FRA i praktiken bara kan tillämpa huvudregeln (att tystnadsplikt råder) tillsammans med högst ett av undantagen (att uppgiftslämnaren har samtyckt till att hans identitet röjs, hur nu FRA skall kunna känna till det). Detta är knappast ett problem för oss; tack vare att FRA inte kan hänvisa till de undantag som gäller i vissa tryckfrihetsmål blir källskyddet till och med hårdare än vad TF normalt sett föreskriver.

Jämför nu detta med hänvisningen till 27 kap. 22 § RB, där det talas om samtal mellan den misstänkte och hans försvarare. Detta är inte en hänvisning till någon allmän tystnadsplikt för advokater som står inskriven i RB, utan en hänvisning direkt till ett undantag från befogenheten att avlyssna en misstänkts telefonsamtal. Eftersom undantaget uttryckligen talar om "den misstänkte" anser jag att detta undantag inte går att tillämpa annat än inom ramen för en brottsutredning. Att det är fråga om avlyssning i båda fallen räcker inte, för det är inte fråga om brottsutredning i båda fallen.

Mitt resonemang ovan bygger på tolkningen att uttrycket "den misstänkte" i 27 kap. 22 § RB specifikt syftar på den misstänkte i det förevarande målet och att "hans försvarare" syftar på hans försvarare i samma mål. Jag fick inget svar på frågan i min förra kommentar; stämmer den här tolkningen eller är undantaget vidare än så?

Kanske hade problemet kunnat undvikas genom en annan formulering i 7 § signalspaningslagen, där det nu står "omfattar uppgifter i meddelanden som avses i 27 kap. 22 § rättegångsbalken". Exakt vilka är de meddelanden som "avses" i RB? Är det bara meddelanden som avlyssnas under pågående brottsutredningar, eller är det även samtal rörande sedan länge avslutade utredningar där dom har fallit och vunnit laga kraft? Förväntas FRA samköra källdatabasen med polisens misstankeregister för att systematiskt gallra ut och förstöra de meddelanden som formellt misstänkta har utväxlat med sina advokater, eller skall FRA:s analytiker bedöma detta enbart utifrån en inspektion av meddelandets innehåll, alltså även beträffande personer som inte ens är kända av polisen?

Finns det någon annan lag, nu gällande eller historisk, som på samma sätt hänvisar till 27 kap. 22 § RB, och som vi skulle kunna jämföra med? Svar: Nej, jag använde just denna sträng som sökord i Svensk författningssamling och fick exakt en (1) träff...

Sedan tycker jag att det är väldigt påfallande hur stor skillnad RB gör mellan posthemlighet och telehemlighet. Undantagen från möjligheten att beslagta skriftliga handlingar är alltså betydligt mer omfattande än undantaget från möjligheten till hemlig teleavlyssning, och detta trots att brytande av post- eller telehemlighet har en och samma brottsrubricering i brottsbalken, och samma straffsats. Samtidigt är nog folk i allmänhet omedvetna om att e-post räknas som telemeddelande, inte som post- eller telegrafförsändelse...