Funderingar kring svensk alliansfrihet

I dagens SvD Brännpunkt ställs följande tre frågor angående en pågående "smyganslutning" till Nato.

• Vilka är de små – och kanske t.o.m. större – stegen som hittills tagits?
• Vem har tagit dessa steg, med vilka medel och motiv, och med vilken legitimitet?
• Vilka förtroendevalda har låtit detta ske, och vad beror det på?

Jag håller med författarna om frågan om att svensk allianspolitik behöver diskuteras och nedan finns mitt svar på deras frågor. Har skrivit om det tidigare så det här blir favorit i repris tillägnat nya läsare av denna blogg.

Debatten måste ses mot bakgrund av Lissabonfördraget. Däri finns en "musketörsklausul" som lyder enligt följande:

Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta skall inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik. Åtagandena och samarbetet på detta område skall vara förenliga med åtagandena inom Nordatlantiska fördragsorganisationen, som för de stater som är medlemmar i denna också i fortsättningen skall utgöra grunden för deras kollektiva försvar och den instans som genomför det.

Detta ska jämföras med artikel 5 i nordatlantiska pakten:

The Parties agree that an armed attack against one or more of them in Europe or North America shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognised by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area.

Den gradvisa förändringen av Sveriges utrikespolitik har manifesterats på följande sätt i Svenska utrikesdeklarationer.

Före 1992

Alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i händelse av krig

1992

Militär alliansfrihet, syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde

Analys:
EG/EU var en ekonomisk allians, därför begränsade man alliansfriheten med ordet militär så att Sverige kunde ansluta sig till EU. Neutralitet blev ett medel istället för ett mål, därför lade regeringen till ordet ”kunna”. Regeringen avgränsade neutralitetsoptionen till Sveriges närområde så att Sverige kunde ta ställning till och verka aktivt i konflikter längre bort (t ex Balkan).

Utrikesdeklarationen 2001
Regeringens deklaration vid 2001 års utrikespolitiska debatt i Riksdagen onsdagen den 7 februari 2001.
Sveriges säkerhetspolitik har sedan 1992 sammanfattats i följande formulering:

Sveriges militära alliansfrihet, syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde, består.

Den formuleringen bör nu, enligt vår mening, ses över. Därför har vi inbjudit alla riksdagspartier till överläggningar i detta ämne. Vår strävan är att skapa bred enighet, och en bred debatt, kring en bättre beskrivning av vår säkerhetspolitiska linje.Avsikten är inte att överge den militära alliansfriheten.

Den militära alliansfriheten är en tillgång för Sverige och har starkt stöd hos det svenska folket. Den ger oss handlingsfrihet. Den medverkar till att minska risken för konflikter och spänning i vår del av Europa. Den gör det möjligt för oss att vara drivande i arbetet för kärnvapennedrustning.

Tal av utrikesminister Anna Lindh vid Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen 21 januari 2002.

För Sverige är den militära alliansfriheten sedan lång tid en hörnsten i en trovärdig och stabil säkerhetspolitik. Den ger oss största möjliga handlingsfrihet. Som alliansfria fattar vi i varje läge själva beslut om vad som bäst gagnar Sveriges intressen, inklusive möjligheten att förklara oss neutrala i händelse av väpnad konflikt. Alliansfriheten har en stark folklig förankring. Den bidrar till säkerhet i vår region och stärker vår röst i kampen mot massförstörelsevapen.

Regeringen strävar efter att nå en bred enighet i de fortsätta överläggningarna med riksdagspartierna om en ny beskrivning av Sveriges säkerhetspolitiska linje med den militära alliansfriheten som grund.

Alliansfriheten grundas på vår trovärdiga försvarsförmåga, att vi har ett modernt och flexibelt försvar, väl anpassat till förändringar i vår omvärld och till de nya hot vi ställs inför. Den militära alliansfriheten hindrar inte ett allsidigt deltagande i fredsfrämjande insatser. Enda undantaget är avtal om ömsesidigt försvar vid väpnat angrepp. Alliansfriheten är tvärtom ibland en tillgång i det internationella säkerhetssamarbetet.

Genom vårt medlemskap i EU deltar vi fullt ut i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, som syftar till att stärka unionens grundläggande värden och intressen, oberoende och integritet. EU-samarbetet bygger på en gemensam värdegrund och solidaritet. Det är därför svårt att föreställa sig att Sverige skulle förklara sig neutralt i händelse av ett angrepp på något av de länder som är, eller inom kort står inför att bli, medlemmar i unionen.

Vi måste ha en säkerhetspolitisk doktrin som håller inte bara i goda tider, men också i ett läge där de säkerhetspolitiska institutionerna inte är så stabila som idag.

Utrikesdeklarationen 2002
Regeringens deklaration vid 2002 års utrikespolitiska debatt i Riksdagen onsdagen den 13 februari 2002.

Sverige är militärt alliansfritt. Denna säkerhetspolitiska linje, med möjlighet till neutralitet vid konflikter i vårt närområde, har tjänat oss väl.

Utrikesdeklarationen 2003
Regeringens deklaration vid den utrikespolitiska debatten i riksdagen, onsdagen den 12 februari 2003.

Sverige är militärt alliansfritt. Det är en politik som genom olika skeden tjänat oss väl i snart tvåhundra år. Den ger oss handlingsfrihet. Den har ett brett folkligt stöd. Den har ett brett politiskt stöd genom den överenskommelse som regeringen träffat med centerpartiet, kristdemokraterna och moderaterna.

Utrikesdeklarationen 2007
Regeringens deklaration vid den utrikespolitiska debatten i riksdagen, onsdagen den 14 februari 2007

Sverige är militärt alliansfritt. Vårt lands framtida säkerhet bygger pågemenskap och samverkan med andra länder.

Analys:
Regeringen släppte en provballong i Sälen i januari 2002 inför utrikesdeklarationen i februari 2002 där neutraliteten förpassas till historien. Ordet neutralitet är helt borttaget i den senaste utrikesdeklarationen. Nu återknyter försvarsberedningen till vad Anna Lindh slog fast i Sälen 2002, nämlingen att Sverige inte kommer vara neutralt i händelse av ett angrepp på något av EU-land. Denna gradvisa förändring av svensk allianspolitik har inte varit planlös utan framstår som väl genomtänkt med förankring hos såväl de borgerliga partierna som socialdemokraterna. Med tanke på:

• likheterna mellan EU:s försvarsgaranti och artikel 5 i nordatlantiska pakten,
• regeringens uttalanden om gemenskap och samverkan, och
• det faktum att Sverige under 2008 lett en av EU:s stridsgrupper

måste vi fråga oss om Sverige nu tar steget in i något som kan kallas EU:s försvarsallians? Är det någon ledande politiker som vågar säga detta i klartext? Jag själv anser att utvecklingen varit i rätt riktning, men är likväl bekymrad över att den svenska allmänheten inte verkar ha hängt med.