Nedslag i utredningen

Nu har jag läst utredningen om signalspaning för polisiära behov.

FRA kartlägger trafik- och kommunikationsmönster
Jag har ju intresserat mig för FRAs lagring av trafikdata och kartläggning av kommunikationsvanor (benämns i tidigare utredningar som trafikmönster). Därför tyckte jag nedanstående formuleringar var intressanta i utredningen där detta fenomen nämns. På sidorna 59-60 beskrivs hur FRA sedan andra världskriget biträtt polisen och Säkerhetspolisen med underrättelseinhämtning genom signalspaning.

Resultatet av Försvarets radioanstalts arbete redovisas till Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen i form av rapporter. Rapporternas innehåll skiftar självfallet beroende på vilken typ av information uppdragsgivaren, dvs. Säkerhetspolisen eller Rikskriminalpolisen, har efterfrågat. Det kan röra sig om dels kortfattade rapporter om enskilda händelser (såsom innehållet i ett meddelande samt uppgifter om avsändare och mottagare), dels s.k. trafikkartläggningar (dvs. omfattande beskrivningar av trafikmönster).

Genomgående jämförs signalspaning med teleavlyssning och teleövervakning, vilket jag tycker är relevant då det visar att FRA håller på med mer än bara avlyssning. På sidan 106 använder utredaren termen kommunikationsmönster, vilket tidigare utredningar om signalspaning inte gjort.

Genom signalspaning har exempelvis utländska organisationers utbredning och kommunikationsmönster kunnat kartläggas och analyseras.

Kartläggning av trafik- och kommunikationsmönster förutsätter massregistrering av trafikdata och databaser (benämnt som uppgiftssamlingar) där trafikdata lagras vilket går på tvärs med regeringens beskrivning av FRA insamling och lagring som smal och begränsad. Det vore bra om vi kunde få den frågan klarlagd.

Inrikes spaning behandlas av polismetodutredningen
På sidorna 111-112 framgår att Anders Eriksson samrått med Polismetodutredningen och att närspaning utreds inom ramen för Polismetodutredningens uppdrag. Närspaning är signalspaning där avsändaren och mottagaren finns i Sverige (sid. 47). Polismetodutredningen handlar bl.a. om under vilka förutsättningar de trafikuppgifter som för närvarande frivilligt lagras av teleoperatörerna - inom kort all tele- och internetrafik med anledning av EUs trafikdatalagringsdirektiv - kan utnyttjas av polisen och SÄPO.

Öppenhet
Utredningen pekar på sidan 168 att förekomsten av allmänt tillgänglig lagstiftning och den allmänna debatten kring signalspaning har gjort att många av FRAs metoder blivit kända. Det är ju dessa som jag intresserat mig för och skriver om. Utredningens slutsats blir därför att en del av sekretessen kring FRAs arbetsmetoder skulle kunna lättas. Det skulle jag välkomna, regeringen har vägrat att diskutera delar av FRAs verksamhet just med hänvisning till att myndighetens metoder måste hållas hemliga. Anders Eriksson skriver följande på sidan 168.

Det är dessutom min bedömning att det material som Försvarets radioanstalt inhämtar med hjälp av signalspaning enligt den nu föreslagna lagstiftningen och den redan beslutade lagen (2008:717) om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet bör kunna offentliggöras i större utsträckning än vad som hittills varit fallet. Verksamheten vid Försvarets radioanstalt var tills helt nyligen inte allmänt känd och var därtill inte reglerad. Det nu pågående lag-stiftningsarbetet och den debatt som följt på det arbetet har ändrat på detta. Med den nya lagstiftningen är arbetsmetoderna offentligt reglerade och därtill allmänt kända, om än inte i varje teknisk detalj men i vart fall på en övergripande nivå. Av den redan gällande lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamheten framgår exempelvis vilken rätt Försvarets radioanstalt har att bedriva signalspaning i tråd och att spaningen utförs vid ett antal samverkanspunkter vid Sveriges gräns. I förarbetena finns beskrivningar av hur spaningen är tänkt att gå till när det gäller exempelvis användning av sökbegrepp. I den meningen är metoden därmed inte längre hemlig.

FRA och SÄPO klarar nog av mer öppenhet.