lördag, december 12, 2009

Är signalspaning svaret?

SvD skriver att SÄPO kan få tillgång till signalspaning utan att gå via FRA. Frågan ska snabbutredas. Patrik Peter, pressekreterare på Säpo förklarar problemet.

För oss spelar det ingen roll vem som gör signalspaningen, FRA är väldigt skickligt på det, men för att kunna utföra vår uppgift behöver vi kunna inrikta signalspaningen, till exempel tala om vilken avsändare vi önskar signalspana på. För oss vore det bra om vi fick det här verktyget så fort som möjligt.
Om det är så att SÄPO kan tala om för FRA vem som är avsändaren så borde SÄPO istället kunna begära ut sådan kommunikation eller uppgifter om denna från operatörerna utan att gå omvägen via FRA. Då blir avlyssningen och övervakningen riktad, vilket få har något problem med.

FRA skrev i ett yttrande den 2 mars 2009 att det inte går för operatörerna att göra ett sådant avgränsat urval av två anledningar. För det första, operatörerna har inte rätt utrustning vilket skulle kräva investeringar. Dessutom är det av sekretesskäl omöjligt att sprida sådan teknik. För det andra, FRA vill inte att sökbegreppen ska avslöjas för operatörerna.

Jag skulle vilja att dessa argument granskas i den kommande utredningen. För det första, jag har i samtal med en av operatörerna som berörs av signalspaningslagen (Bahnhof) frågat om de kan plocka ut meddelanden och uppgifter om kommunikation (trafikdata) beträffande internationell telekommunikation, inklusive sådan som bara i transit går igenom Sverige. Svaret är ja, utrustningen finns att köpa på den kommersiella marknaden. För det andra, argumentet att sökbegreppen inte kan avslöjas för operatörerna håller möjligtvis i underrättelseverksamhet mot andra länders statsorgan, men inte gentemot terrorism och grov brottslighet. När SÄPO i underrättelsesyfte bevakar kommunikation mellan misstänkta terrorister och brottslingar i Sverige så utgör sekretesskäl inget absolut hinder för att uppge till operatörerna vilka teleadresser som ska övervakas eller avlyssnas.

Det finns ett tredje, outtalat argument varför endast FRA kan utföra spaningen åt SÄPO. Det är att FRA har en central databas som lagrar trafikdata i massiv omfattning även beträffande vanliga privatpersoners kommunikation. En sådan databas, omfattande uppgifter om i princip all gränsöverskridande kommunikation, skapar unika förmågor som säkert skulle göra nytta för SÄPOs spaning. Privata teleoperatörer kan inte få fram motsvarande information. Att signalspaningen har denna omfattning och att vanliga privatpersoner omfattas av trafikdatalagringen förnekas både av regeringen och FRA så därför behöver vi inte oroa oss för detta argument.

För att sammanfatta, regeringen bör utreda möjligheten att SÄPO kan avlyssna och övervaka internationell kommunikation utan att det förutsätts att all gränsöverskridande kommunikation ska överföras till staten. Man bör istället hålla sig till de principer och regler som gäller för övervakning och avlyssning av inhemsk kommunikation.

Bloggar
Johan Westerholm, Farmor Gun, Drottningsylt, Svensson, Nicklas Starow

6 kommentarer:

Dennis Nilsson sa...

"Att signalspaningen har denna omfattning och att vanliga privatpersoner omfattas av trafikdatalagringen förnekas både av regeringen och FRA så därför behöver vi inte oroa oss för detta argument."

Hur skall man tolka det här!? Är du ironisk?

Anonym sa...

Bättre med chip under huden!

På islamister! Och alla andra muslimer! Och på judar! Och alla konstiga kristna sekter! Och socialister! Och Sverigedemokrater! Och neoliberaler! Egentligen ska faktiskt alla svenskar ha ett chip under huden så vi kan ha koll på dom som gör fel. Fast jag behöver inget för jag har rent mjöl i påsen.

Mark Klamberg sa...

Dennis,
Du tolkar det rätt.

Tor sa...

Kanske en aning OT, men här kommer en liten utläggning/reflektion:

Härom dagen slog jag upp bakgrunden till ett uttryck ("bike shed")[1] som ofta figurerar i öppen källkodskretsar och det slog mig att Parkinson's Law of Triviality som jag då hittade verkar ha vissa likheter med hur politikerna har hanterat FRA-lagen. 1957 beskrev militärhistorikern Parkinson i ett exempel i en av sina böcker en grupp politiker som diskuterar två beslut - ett om att bygga ett kärnkraftverk och ett om att bygga ett cykelskjul. Eftersom ett kärnkraftverk är så oerhört komplex har de flesta dåliga kunskaper om detaljerna och räknar därför med att de som jobbar med det (någon annan) förstår sakförhållandena bättre. Men ett cykelskjul kan vem som helst bygga och utforma och eftersom alla sitter inne med kunskapen och det dessutom bereds en chans att visa handlingskraft - även om politikerna inte är speciellt intresserade eller engagerade i utfallet - kommer nästan all diskussion att handla om cykelskjulet och en väldigt liten del om kärnkraftverket.

Parkisons trivialitetslag säger alltså att diskussioner ofta fastnar i trivialiteter istället för att de väsentliga sakerna diskuteras eftersom de som bestämmer har bättre kunskap om detaljerna i de triviala fallen och dessutom har möjlighet att göra avtryck och försöka visa handlingskraft där.

[1] En strategi för att inte fastna i detaljer är, som det uttrycks ibland, att "the one who builds the bike shed gets to paint it".

Mark Klamberg sa...

Tor,
Jag hoppas du menar att det är politikerna och inte jag som fastnat i trivialiteterna. Man kan aldrig veta...

Tor sa...

Ingen fara, det var politikernas oförmåga att ta tag i de stora frågorna som jag syftade på ;)