DN ger ny information om SWIFT

DNs Hans Rosén skriver om SWIFT-avtalet, ett avtal som möjliggör överföring av bankdata i bulk till USA, inklusive vanliga laglydiga medborgares transaktioner, som därefter lagras av amerikanska myndigheter i fem år.

Jag har ställt frågan varför man inte prövar ett alternativ där amerikanska och europeiska myndigheter får rikta avgränsade förfrågningar till SWIFT istället för att bygga upp stora egna databaser som även omfattar vanliga laglydiga medborgares transaktioner. I Roséns artikel framkommer det att SWIFT inte har sådana sökmöjligheter vilket var känt sedan tidigare, samt att SWIFT endast lagrar uppgifter i två månader vilket var en nyhet för mig. I ett tidigare inlägg undrade jag om SWIFT omfattas av penningtvättsdirektivet som föreskriver fem års lagring. Tydligen omfattas inte SWIFT av detta direktiv.

Amerikanska myndigheter har ett behov av att söka efter äldre transaktioner, upp till fem år bakåt, för att kartlägga terrorister nätverk. Jag kan förstå varför ett sådant behov finns. Då uppstår frågan huruvida det är bättre om bankföretaget SWIFT får en skyldighet att masslagra uppgifter i fem år än om europeiska eller amerikanska myndigheter gör det. Mitt preliminära svar på den frågan är ja, det väsentliga intrånget i den personliga intergiteten sker när uppgifterna överförs från bankföretaget SWIFT till en statlig myndighet. Det ska inte ske i bulk och myndigheter ska inte ha fri tillgång till SWIFTs databaser. Om vi ska jämföra med telekommunikation så kan det liknas vid ett val mellan datalagringsdirektivet och FRA. Beträffande banktransaktioner kan man göra det lätt för sig och säga att inget behövs, men jag ser en viss poäng i att man kan söka mer än två månader bakåt för att finna vilka banktransaktioner en terrorist har gjort.