Elving kommenterar Sudanutredningen
Även om vi får vänta på besked så är det en intressant kommentar som kammaråklagaren Elving ger till DN och SvD om Sudanutredningen. Han diskuterar bl.a. det faktum att den svenska straffbestämmelsen är väldigt speciell på det sättet att man inte bara tillämpar traktat (avtal med främmande makt) utan även internationell sedvanerätt (allmänt erkända grundsatser). Se 22 kap. 6 § Brottsbalken.
Den som gör sig skyldig till en svår överträdelse av något sådant avtal med främmande makt eller någon sådan allmänt erkänd grundsats, som rör den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter, döms för folkrättsbrott till fängelse i högst fyra år. Sådana svåra överträdelser är bland andraHan beskriver det som en märklig konstruktion vilket jag kan instämma i. Orsaken till att detta blir aktuellt i Sudanutredningen beror på att det rör en icke-internationell väpnad konflikt. Då gäller färre traktaträttsliga bestämmelser, t.ex. faller mycket bort av de fyra Genèvekonventionerna, som reglerar vad som är tillåtet respektive förbjudet i en väpnad konflikt. Då blir åklagaren i större grad hänvisad till internationell sedvanerätt som utfyllnad vilket är ett rättsäkerhetsproblem. Det vore betydligt bättre om lagstiftningen innehöll en komplett lista över de kriminaliserade gärningarna, vilken den internationella straffsrättsutredningen föreslog 2002.
1. att använda stridsmedel som är förbjudna enligt folkrätten,
2. att missbruka Förenta nationernas kännetecken, kännetecken som avses i lagen (1953:771) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar m.m., parlamentära flaggor eller andra internationellt erkända kännetecken eller att med hjälp av förrädiskt förfarande av något annat slag döda eller skada en motståndare,
3. att anfalla civilpersoner eller den som är försatt ur stridbart skick,
4. att inleda ett urskillningslöst anfall med vetskap om att anfallet kommer att förorsaka synnerligen svåra förluster eller skador på civilpersoner eller civil egendom,
5. att inleda anfall mot anläggningar eller installationer som åtnjuter särskilt folkrättsligt skydd,
6. att tillfoga av folkrätten särskilt skyddade personer allvarligt lidande, att tvinga krigsfångar eller civilpersoner att tjänstgöra hos deras motparts väpnade styrkor eller att i strid mot folkrätten beröva civilpersoner friheten,
7. att, i andra fall än som anges i 1–6, godtyckligt och i stor omfattning förstöra eller tillägna sig egendom som åtnjuter ett särskilt folkrättsligt skydd.
Är brottet grovt, döms till fängelse i högst arton år eller på livstid. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om det har förövats genom ett stort antal skilda handlingar eller om många människor dödats eller skadats eller omfattande egendomsförlust uppkommit på grund av brottet.
Om ett folkrättsbrott har begåtts av den som är krigsman, döms också hans eller hennes förman i den mån förmannen haft möjlighet att förutse brottet men inte gjort vad som ankommit på honom eller henne för att förhindra detta.
Följande skrev jag för tre år sedan i Juridisk Tidsskrift om Arklövmålet.
Det mest anmärkningsvärda är regleringen av folkrättsbrott i 22 kap. 6 § BrB som i det aktuella målet har krävt att tingsrätten hämtar vägledning i den internationella humanitära rätten, vilken även inkluderar sedvanerätten. Detta ger målet en särskild dimension vilket aktualiserar legalitetsprincipen. Kan en svensk bestämmelse med hänvisning till sedvanerätt föranledda straffansvar? ... Det är dock anmärkningsvärt att tingsrätten förefaller ha grundat straffansvar på internationell sedvanerätt; detta öppnar upp för kritik. ... 22 kap. 6 § BrB kan orsaka fortsatta svårigheter vid rättstillämpningen. Detta avhjälps lämpligen genom att regeringen lyfter upp internationella straffrättsutredningens betänkande om internationella brott och svensk jurisdiktion ur frysboxen så att riksdagen kan anta en ny lag om internationella brott.Nu har varken den tidigare eller nuvarande regeringen ändrat på den svenska lagstiftningen så vi får hoppas att framtida mål om folkrättsbrott inte faller på att lagstiftningen håller låg kvalitet. Det är något som Thomas Bodström (s) och Beatrice Ask (m) borde sysselsätta sig med.
Jag har pekat på behovet av ny lagstiftning ett flertal gånger. Riksdagen har den 10 februari 2010 med acklamation avslagit två motioner att förslaget från 2002 ska genomföras. Endast vänsterpartiet reserverade sig i justitieutskottet. Krävs det att man visar att den bristfälliga lagstiftningen leder till att krigsförbrytare går helt eller delvis straffria för att få regering och riksdag att ta tag i denna fråga?
3 kommentarer:
Om man ser till uppmärksamhet runt en lagstiftning som inte fungerar finns det väl inget bättre "offer" än Carl Bildt. En rödgrön regering vill nog inte att det händer igen och sätter fart på lagstiftningsarbetet
Det är lite så jag tänker också.
Det vore dock otroligt pinsamt om det är så att han fälls. Det är väl ingen regeringsmedlem från ett land i västvärlden som fällts för något liknande sen Adolf och hans killar?
Skicka en kommentar