onsdag, mars 30, 2011

Vilka lärdomar finns från Irak avseende Libyeninsatsen?

Regeringen har tagit ställning för svenskt deltagande i Libyeninsatsen. Givet att ändamålet med det svenska deltagande är att skydda civilbefolkningen i Libyen är det märkligt att insatsen begränsas till att upprätthålla flygförbudszonen och är förhindrad från att angripa mål på marken. Antag att alla länder hade samma inställning som Sverige, ska man passivt iaktta när civilbefolkning och civila objekt angrips med landsbaserade stridskrafter som är klart urskiljningsbara? Denna fråga verkar nu vara avgjord för Sveriges del där förband förvisso deltar men i en mer passiv roll.

Villkoren för Sveriges deltagande kan vara en underordnad fråga. En kanske viktigare fråga för den internationella koalitionen är hur länge insatsen ska pågå och hur långt man kan tänkas gå i användning av våld. Det mest långtgående alternativet är att resolution 1973(2011) utnyttjas för att angripa Gaddafis person. Det är tveksamt om resolutionen kan tolkas på ett sådant sätt, men det går inte att utesluta att visa stater kommer dra den slutsatsen. Ett mindre radikalt alternativ är att FN-alliansen ger ett aktivt stöd till rebellerna där de senare kan avancera militärt och genomdriva en regimförändring. Det "svenska" alternativet vore att FN-alliansen som helhet upprätthåller flygförbudszonen men upphör att angripa markmål vilket förmodligen skulle leda till att Gaddafi besegrerar rebellerna, återerövrar Benghazi och övriga rebellstyrda städer.

Omvärlden bör kanske överväga alternativet att upprätthålla en flygförbudszon och behålla möjligheten att angripa markmål men bevara status quo, dvs Gaddafi styr västra Libyen och rebellerna östra Libyen. Det skulle i vissa delar vara snarlikt det tillstånd som rådde i Irak under 1990-talet med flygförbudszoner i norra och södra Irak tillsammans med humanitär assistans till kurderna. Skillnaden är att i Libyenfallet finns det ett klart FN-mandat för en flygförbudszon medan mandatet var mer skakigt beträffande flygförbudszonerna över Irak. Resolution 688(1991) innehåll förvisso en uppmaning riktad mot Irak att upphöra med sitt förtryck av kurderna men det saknades en uttrycklig hänvisning till flygförbudszoner, även om sådana kan anses ha varit befogade ur ett rent humanitärt perspektiv. Det går att lära sig av Irakfallet då sanktionsregimen fullt utbyggt genom resolution 687(1991) i vart fall inledningsvis drabbade den irakiska civilbefolkningen alltför hårt. Vidare fanns det exempel på hur sanktionssystemet drabbades av korruption. Det finns alltså en risk att den libyiska civilbefolkningen, såväl i östra som västra delen av landet, drabbas alltför hårt om en sanktionsregim är alltför omfattande och långvarig. Sanktionsregimen mot Irak mjukades senare upp i syfte att underlätta situationen för civilbefolkningen, bl.a. genom resolution 986(1995). Omvärlden kan dra lärdom av hur Irak hanterades under 1990-talet och i vilka delar detta kan upprepas. Oavsett utformning kräver detta alternativ uthållighet, frågan är om sådant finns hos Sverige och övriga länder som deltar i Libyeninsatsen.

Bloggar

Mathias Sundin I Fredrik Antonsson