Kan Breivik dömas för brott mot mänskligheten?

NRK och SvD rapporterar att åklagaren överväger att väcka åtal mot Breivik för brott mot mänskligheten för vilket straffet kan uppgå till 30 års fängelse. Det är längre än det längsta fängelsestraff som verkar gälla för övriga brott i Norge, 21 år. Det kan förklara åklagarens intresse för denna brottsrubricering. Straffbestämmelsen om brott mot mänskligheten återfinns i § 102 straffeloven och är väldigt ny då den trädde ikraft den 7 mars 2008.

Romstadgan
Den norska lagstiftningen baseras på Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen vilket väckte åtminstone en fråga hos mig. Breiviks handlande uppfyller alla rekvisit (på engelska "elements", på vanlig svenska: villkor) för brott mot mänskligheten enligt Romstadgan med ett möjligt undantag. Brott mot mänskligheten ska vara ett systematiskt eller omfattande angrepp riktat mot civilbefolkningen. Brottet kan begås i fredstid och till skillnad från krigsförbrytelser finns det inget krav på att handlingen ska ske i samband med en väpnad konflikt. Enligt artikel 7(2)(a) i Romstadgan finns en bestämmelse som höjer ribban ytterligare för åklagare genom att angreppet ska följa av en stats eller organisations policy. Denna högre ribba var kontroversiell när Romstadgan antogs då. Frågan är om Breiviks handlande kan anses vara följd av en stats eller organisations policy. Frågan har uppkommit i ICC där domaren Hans-Peter Kaul tagit fasta på detta krav i två skiljaktiga meningar beträffande påstådda brott i Kenya. Kaul ansåg att domstolen ej hade jurisdiktion (behörighet) över de påstådda brotten då rekvisitet beträffande policy ej var uppfyllt.

Norsk lagstiftning saknar krav angående stats eller organisations policy
Nu ska Breiviks ansvar prövas mot norsk lagstiftning och inte Romstadgan. Den norska lagstiftningen innegåller ingen explicit rekvisit som kräver att angreppet ska följa av en stats eller organisations policy. Av de förarbeten som jag hittat finns det inget som tyder på att det finns i implicit form. Se nedanstående utdrag.

§ 16–3. Forbrytelse mot menneskeheten
Her foreslås det tatt inn en bestemmelse som svarer til art 7 i Roma-vedtektene, hvor 11 typer handlinger er karakterisert som forbrytelse mot menneskeheten. Handlingstypene inkluderer blant annet drap, utryddelse, voldtekt, deportasjon eller tvangsoverføring av befolkning, tortur, apartheidforbrytelsen og andre umenneskelige handlinger av liknende art som forårsaker store lidelser eller gjør alvorlig skade på legeme eller psykisk eller fysisk helbred. For å rammes av art 7 må handlingen være av kvalifisert art ved at den må være begått som ledd i et utbredt eller systematisk angrep mot en sivilbefolkning og med kunnskap om at handlingen passer inn i et slikt mønster. Med «utbredt» siktes det til at det kreves skade av et stort omfang, først og fremst et stort antall ofre. Med «systematisk» siktes det til et mønster eller en metodisk plan som er organisert og ikke tilfeldig. Kommisjonen foreslår at kravet om «kunnskap» erstattes av et alminnelig forsettskrav, jf avsnitt 7.5 foran.

Forut for vedtakelsen av Roma-vedtektene var kategorien «forbrytelse mot menneskeheten» regnet som en del av internasjonal sedvanerett, og var inntatt i jurisdiksjonen til de midlertidige domstolene for det tidligere Jugoslavia og Rwanda. Det vises til framstillingen i St prp nr 24 (1999–2000) s 29 og s 52–57.

Når det gjelder bestemmelsens forhold til utk § 16–1 om krigsforbrytelse og § 16–2 om folkemord, vises det til nevnte proposisjon s 29:

«Historisk springer denne kategorien forbrytelser ut fra en erkjennelse av at grusomheter mot sivile i en del tilfeller ikke fanges opp av begrepet ‘krigsforbrytelser’. Dette kan eksempelvis gjelde i en internasjonal væpnet konflikt der vedkommende sivile ikke er fiendens borgere, eller, mer generelt, kan det gjelde der grusomhetene begås mot ens egen befolkning. Det kan også gjelde der det overhodet ikke foreligger en væpnet konflikt, eller forbrytelsene begås før en slik konflikt bryter ut. Mens det er meget omfattende beviskrav som må oppfylles for å kunne konstatere folkemord, noe det begrensede antall saker og domfellelser siden Nürnberg-rettergangene vitner om, vil forbrytelser mot menneskeheten i en del tilfeller i praksis kunne være lettere å bevise.»

Om min slutsats stämmer så blir det lättare för åklagaren att väcka åtal beträffande brott mot mänskligheten. Även om åklagaren har en sådan möjlighet kan det med tanke på Breiviks vilja att omkullkasta demokratin i Norge ikväl vara mer lämpligt att åtala enligt rubriceringen terroristbrott.

Jag vill poängtera att det säkert finns norska jurister som har en bättre inblick i vilken diskussion som föregick antagandet av den nya lagstiftningen. Det är möjligt att de kan svara på varför kravet om angående stats eller organisations policy saknas i den norska straffeloven. Det mest troliga svaret är att den norska lagstiftaren ville ge straffbestämmelsen en så stor räckvidd som möjligt.

Jämförelse med svensk lagstiftning
I svensk strafflag saknas det en brottsbestämmelse om brott mot mänskligheten så om en motsvarande situation skulle uppkomma i Sverige skulle en åklagare sakna möjlighet att väcka åtal med rubriceringen brott mot mänskligheten. Det är olyckligt.

Uppdatering
Ovan väcker jag frågan om det är lämpligt att åtala Breivik för brott mot mänskligheten. Jag diskuterar även skillnaden mellan Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen och norsk lagstiftning. Fyra dagar senare rapportetat DN att två professorer i juridik uttrycker tvekan inför tanken att åtala Breivik för brott mot mänskligheten trots att det skulle ge högre straff än andra rubriceringar.