Debatt om Makitanfallet

Den 8 april 2011 avkunnade Stockholms tingsrätt dom i Makitanfallet rörande grovt folkrättsbrott (krigsförbrytelser). Med anledning av domen riktade docenten Ola Engdahl kritik mot rättegångens alla aktörer (sidan 34 i Advokaten nr 6/2011).

Engdahl menar att domen "avslöjar kunskapsluckor om centrala aspekter av folkrätten hos både domstolen, åklagarna och försvararna". En av huvudpunkterna i kritiken är att tingsrätten och parterna inte förmått göra skillnad på reglerna som är tillämpliga internationell väpnad konflikt och icke-internationell väpnad konflikt. Engdahl är kritiskt till att Tingsrätten verkar ha kommit fram att det rådde en internationell väpnad konflikt men grundat straffansvar på artikel 3 som endast är tillämplig i icke-internationell väpnad konflikt.

Nu har åklagaren i målet Magnus Elving svarat (sid. 35 i Advokaten nr 7/2011). Han förklarar att åklagarsidan "åberopade inte artikel 3 som en ansvarsgrundande kompletteringsregel till folkrättsbrottet, men under rättegången gick vi igenom principerna för den." Det framgår av stämningsansökan att åklagarsidan inte åberopade artikel 3 som ansvarsgrundande bestämmelse.

Orsaken till att åklagarna redogjorde för artikel 3 var att nämnda bestämmelse har en mer begränsad räckvidd och skydd i förhållande till det mer omfattande regelverket och skyddet i internationell väpnad konflikt. Därmed anser åklagarna att det vore orimligt om gärningar som är straffbelagda i icke-internationell väpnad konflikt är straffria i en internationell väpnad konflikt, närmare bestämt handlar det om "”kränkning av den personliga värdigheten, särskilt förödmjukande och nedsättande behandling”. Denna formulering återfinns i artikel 3 som berör icke-internationella väpnade konflikter men inte i de bestämmelser som berör internationella väpnade konflikter.

Åklagarna pläderade i första hand att rätten skulle ge orden "omänsklig behandling" i artikel 147 i fjärde Genèvekonventionen som är tillämplig i internationellt väpnade konflikter en vidd tolkning så att det även omfattade ”kränkning av den personliga värdigheten, särskilt förödmjukande och nedsättande behandling”.

Jag anser att åklagarsidan resonerat på ett rimligt sätt. Det utesluter inte att vissa formuleringar i domen är olyckliga, men det får tingsrätten svara för. Vi får se om det kommer ett svar från Engdahl eller om debattörerna har närmat sig varandra.