onsdag, februari 08, 2012

Syrien, FN och folkrätten

Professor Said Mahmoudi har skrivit på SvD Brännpunkt om Syrien, FN och folkrätten. Jag tycker att en av hans viktigaste poänger är att även med ett veto i FNs säkerhetsråd så har andra stater likväl rätt enligt folkrätten att vidta åtgärder mot Syrien för att stävja kränkningar av de mänskliga rättigheterna, inklusive "begränsa diplomatiska kontakter, handelsrelationer eller olika typer av utbyten mellan länder".

I tenta den 19 december 2011 ställde jag nedanstående frågor till studenterna. Du kan också läsa svaren. fråga 4a) och 4b) handlar om vad folkrättens regler är (de lege laga) medan fråga 4c) är en fråga om hur folkrätten bör vara (de lege ferenda). När man läser Said Mahmoudis artikel så är det bra om man har uppdelningen mellan de laga lata och de lege ferenda i bakhuvudet.

Fråga 4
7 poäng
Som en del av den “Arabiska våren” började protester i Syrien den 26 januari 2011 och några månader senare utvecklades dessa till ett fullskaligt uppror. När protesterna fortsatt har Syriens regeringen bl.a. använt stridsvagnar och prickskyttar för att få bort människor från gatorna. Protesterande, förbipasserande och boende i vissa städer påstås ha dödats på ett godtyckligt sätt. Organisationen Human Rights Watch uppskattar att 5 000 människor dödats. Syriska oppositionella har rest krav på omvärlden att den ska ingripa med våld för att undsätta den syriska civilbefolkningen bl.a. genom att upprätta en flygförbudszon på samma sätt som skett beträffande Libyen. Ryssland är nära allierad till Syrien. Som permanent medlem i FNs säkerhetsråd har Ryssland förklarat att man kommer säga nej till sådana krav.

Fråga 4a) Givet ovanstående förutsättningar, kan andra stater hålla Syrien ansvarigt och vidta motåtgärder i form av handelssanktioner för att förmå Syrien att upphöra med kränkningar av mänskliga rättigheter? (2 poäng)
Svar: Av draft artikels 42 och 48 framgår att inte bara stater som kränkts utan även stater som parter i en multilateral överenskommelser eller som känner sig kränkta som medlemmar i det internationell samfundet kan vidta motåtgärder. Det gäller bl.a. vad avser kränkningar av mänskliga rättigheter. Se sid. 134 i Bring/Mahmoudi/Wrange.  
Utgångspunkten som några studenter har missat är att Ryssland lägger in sitt veto mot alla tvångsåtgärder mot Syrien.

Fråga 4b) Givet ovanstående förutsättningar, kan enligt folkrätten en grupp av stater, en koalition av de villiga, likväl använda våld för att undsätta den syriska civilbefolkningen? (3 poäng)

Svar: Nej. FN-stadgan huvudregel i artikel 2(4) anger att stater ej ska använda våld. (1 poäng) Undantag från denna huvudregel är möjlig om 1) det finns ett FN-mandat grundat på kapitel VII eller 2) vid självförsvar enligt artikel 51. Ryssland kan som permanent medlem i säkerhetsråd inlägga veto och förhindra att FN-mandat ges. (1 poäng) De exempel på humanitär intervention som finns (Kosovo) och R2p-doktrinen förändrar inte saken. (1 poäng) Resonemang om Uniting-for-peace resolutionen har gett poäng, även om det är mycket tveksamt att generalförsamlingen har en sådan befogenhet. Okritiska resonemang som utgått från Uniting for peace har därför ej lett till maxpoäng.

Fråga 4c) Med hänsyn till ovanstående exempel, anser du att en förändring av det relevanta regelverket är påkallat och i så fall hur? Om du anser att det vore olämpligt med några förändringar, argumentera i så fall för denna ståndpunkt. (2 poäng)

Svar: Diskussionsfråga där studenter exempelvis kan föreslå avskaffad vetorätt. Studenterna kan också argumentera varför denna situation är olycklig men att vetorätten samtidigt är motiverad och bör bevaras. 

4 kommentarer:

Pontus sa...

Hur resonerar du kring möjligheterna till en "humanitär intervention"? En del menar att den doktrinen är väsenskild ifrån R2P, och att den behandlar möjligheten, eller rätten, för stater att intervenera, medan R2P främst är ett sätt att legitimera FNs ökade exekutiva makt.

Mark Klamberg sa...

Pontus,
Humanitär intervention är mindre problematiskt ur ett folkrättsligt perspektiv om det finns ett mandat från FNs säkerhetsråd. Exempelvis skedde interventioner i Somalia 1992 (resolution 794) och Haiti 1994 (resolution 940) med stöd från FNs säkerhetsråd. Libyen 2011 (resolution 1973) är också ett exempel på en humanitär intervention som också förknippas med begreppet R2P. Problemet uppstår när FNs säkerhetsråd är oförmöget att ta beslut, exempelvis genom att en av de fem permanenta medlemmarna använder sitt veto.

R2P uppkom som begrepp efter den humanitära interventionen 1999 som saknade FN-mandat och gällde Kosovo. Begreppet humanitär intervention ansågs alltför kontroversiellt så därför lanserades R2P för att hantera samma frågeställning men med andra ord. Därför håller jag inte med om att "humanitär intervention" är väsensskilt från R2P. De tidigare förslagen till R2P var inte tydliga i frågan om det krävdes ett FN-mandat för en militär intervention. I den första förslaget om R2P från 2001 stod följande "The Security Council should take into account in all its deliberations that, if it fails to discharge its responsibility to protect in conscience-shocking situations crying out for action, concerned states may not rule out other means to meet the gravity and urgency of that situation – and that the stature and credibility of the United Nations may suffer thereby." Denna formulering har försvunnit ur R2P-doktrinen och det har tydliggjorts att det krävs FN-mandat. I samband med FN-toppmötet 2005 kom staterna överens om följande: "The international community has the responsibility to use appropriate diplomatic, humanitarian and other peaceful means to help protect populations threatened by these crimes. When a state manifestly fails in its protection responsibilities, and peaceful means are inadequate, the international community must take stronger measures, including collective use of force authorized by the Security Council under Chapter VII." Det innebar det ingen förändring av FN-stadgan utan ryms inom det befintliga regelverket.

Som du kanske vet så skapas folkrättsliga regler av stater. Staterna, även de som deltog 1999 beträffande Kosovo, undvek att använda begreppet "humanitär intervention" eftersom det var och är ett kontroversiellt begrepp. Istället talade staterna som genomförde angreppet 1999 att det var en "extraordinär händelse" vilket innebär att staterna inte ville ändra folkrätten. Därför är det svårt att tala om att det finns en folkrättslig doktrin som tillåter humanitära interventioner utan FN-mandat eftersom inga (eller väldigt få) stater förespråkar det. Det är framförallt akademiker (folkrättsprofessorer och doktorander) som använder begreppet humanitär intervention men det är inte folkrättsprofessorer och doktorander som skapar folkrätt - det gör staterna.

Min kollega Diana Amneus skrev 2008 sin avhandling “Responsibility to Protect by Military Means: Emerging Norms on Humanitarian Intervention?” om detta. Enbart av avhandlingens titel framgår två saker: 1) R2P och humanitär interventionen är två begrepp som är förknippade med varandra, 2) Det handlar möjligtvis om framväxande regler (emerging norms) om humanitära interventioner utan FN-mandat men det är inga nu gällande regler.

Självklart kan man kritisera nuvarande regelverk (de lege ferenda) men det är något annat än att hävda att det existerar en regel som tillåter humanitär intervention utan FN-mandat.

profanum_vulgus sa...

Om man argumenterade för att det var en evig tur att Ryssland och Kina la in sitt veto så att man inte fick ett nytt folkmord följt av en hård islamistisk diktatur som som i Libyen, och sedan att vetorätten borde tas bort och ersättas med kvalificerad majoritet i generalförsamlingen då?

Pontus sa...

Tack för ett bra svar!