Handsken är kastad i fildelningsdebatten
Jag har inte varit särskilt engagerad i fildelningsfrågan, men genom alla dessa övervakningslagar så har jag dragits in i denna diskussion.
Min fråga är följande. Går det att kombinera skydd för upphovsrätten utan att upphovsrättsindustrin ges liknande befogenheter som polisen med en arsenal av drakoniska sanktioner och skadestånd? Utan att artister och kulturarbetare riktigt gett sitt godkännande används deras namn för att bygga upp övervakningssamhället. Se exempelvis vad Christian Engström, Mikael Nilsson, Piratjanne och Rick Falkvinge skriver.
Här finns ett tvådelat ansvar.
1. Vi konsumenter och brukare måste respektera upphovsrätten och inte bruka material där upphovsrätten kränkts.
2. Upphovsrättsindustrin måste erbjuda produkter och tjänster på ett sätt som är anpassat till den nya tekniken.
Jag upplever att en del i fildelningsdebatten ibland förespråkar lösningar där upphovsrätten i praktiken försvinner och endast betonar upphovsrättsindustrins ansvar och brister. Frågan vi måste ställa oss är följande. Om vi konsumenter och brukare inte tar vårt ansvar så kommer kraven på lagstiftning och repressiva åtgärder som ett brev på posten. Media, läkare och advokater har inom sina respektive brancher lyckats på egen hand reglera sin verksamhet och därför sluppit detaljlagstiftning. Kan vi konsumenter och brukare försöka med samma sak? Jag själv försöker undvika att ta del av av material där rättighetsinnehavaren inte fått betalt eller gett sitt samtycke.
Om en del musiker, filmmakare eller andra artister i samförstånd med stora kommersiella bolag vill fortsätta att distribuera sina verk på det traditionella sättet och vi konsumenter inte gillar detta så är mitt svar att vi ska avstå från konsumtion - inte att vi ska konsumera utan tillstånd.
Är någon beredd att plocka upp denna handske?
Jag avslutar med ett citat från Richard M. Stallman, ordförande Free Software Foundation. Han skrev den första versionen av upphovsrättslicensen GNU, grunden för Wikipedia. GNU bygger på att den ursprungliga upphovsrättsinnehavaren gett sitt tillstånd för andra att kopiera, vidarebefordra och modifiera arbetet.
Free software is a matter of liberty, not price. To understand the concept, you should think of free as in free speech, not as in free beer.Uppdatering. Läs vad Jens O. skriver. Det var han som uppmärksammade mig på Richard M. Stallman. Jag vet inte om allt upphovsrättsligt material ska skyddas enligt GNU eller Creative Commons. Det är förmodligen lämpligt att det ska finnas en mångfald. Jag tror att marknaden och teknikutvecklingen kommer att gynna en annan ordning än vad vi har idag. Min utgångspunkt är att rättighetsinnehavarnas och konsumenternas rättigheter samtidigt kan skyddas.
Jag uppfattar att Mary är inne på samma spår som jag.
41 kommentarer:
Piratlagen i sig, är inte någon vidare tillfredsställande lag, eller flertalet av de drakoniska licenser som upphovsrättsindustrin lobbar för att införa.
Men det ger mig inte rätten, till att åsidosätta upphovsrättsinnehavarens (kreatörens), rättigheter till sina verk. Vill jag att min egen licens GNU GPL, ska respekteras, måste jag även respektera andras rättigheter.
Då är det bättre att avstå, från att fildela med en annans upphovsrättsskyddade material.
Eller ens köpa en produkt, vilken är under en licens som för mig, medför oaxeptabla villkor.
Det är produkter, vilka jag har bannlyst på min inköpslista.
De metoder vilka används, för att stoppa fildelning, är lika illa de.
Där är det mer en fråga om ren utpressning och även rena upphovsrättsbrott (mediadefender, Sony-rootkit).
Det är företag vilka borde lagföras, för de faktiska förseelser de har begått.
Fildelning i sig, är på inget sätt brottsligt, vilket upphovsrättsindustrin försöker få igenom och få andra till att tro. Fildelning är defakto ett levebröd och en nödvändighet, för att vi inom rörelsen för fri- öppen källkod och programvara ska kunna utbyta våra lagliga filer och även publisera dessa, även för en fri nedladdning och är i praktiken gratis, för alla till att ta del av. Så varför använda, det som är under en proprietär licens, när det inte behövs?
Det samma skulle kreatörerna kunna göra, under licenformen Creativecommons. Vilken är skriven, för just kreatörer.
Jag är (eller var) inte så jätteintresserad av just den här frågan, annat än att när man börjar införa IPRED1 (och liknande ..), när SONY släpper rootkits på min dator, när jag inte får använda en köpt musikfil/spel mer än 3 gånger (DRM), och så vidare.. då är man inne och tummar på helt andra områden och principer... Kunden ska ju inte behandlas som en fiende!
Som du säger i 2:
En fungerande digital kommersiell lösning måste kunna hävda sig mot den nuvarande situationen, annars finns inte incitamenten att ändra den allmänna synen.
1. Utbud:Erbjuda enorm mängd från major till minorbolag av de media man satsar på,lokalt som nationellt. Allt..
2. Valfrihet: Konsumenten väljer media: Val av format, utan DRM och liknande. Vill kunden ha MP3, vill kunden ha FLAC, HD-upplöst osv.
3. Bekvämlighet/Tillgänglighet: Enkelt klick genom snyggt/a program. Ska vara lättare samt snyggare än att hantera fildelningsprogram.
4. Mervärde (Snygg paketerat etc): Erbjud som standard extra saker som lockar till köp, t.ex. texter, bilder och annat.
5. Prisfrågan.. Abonnemangskostnad för tjänst, snarare än per skiva,film.
+ mer som jag förmodligen glömt
En hård sits, men någon annan väg att gå finns det inte tror jag..
Jag är med dig Josef. Man kan lägga till att kommersiella företag kan ge en garanti att tjänsten/produkten håller god kvalitet. En sådan garanti får man inte vid "olaglig" fildelning. Det är genom att erbjuda en bättre produkt som upphovsrättsindustrin kan få betalt och inte genom stärkta sanktioner.
Det fråntar dock inte ansvaret hos oss konsumenter/brukare att respektera upphovsrätten.
Jag pläderar alltså för någon form av fred/samförstånd mellan oss konsumenter och industrin. Just nu är det kollission och alla förlorar.
Intressant att du väljer att citera Stallman och länka (pp)-bloggar, och på samtidigt försvarar upphovsrätten som idé.
Om du inte märkt det så är både Stallman och (pp) emot upphovsrätten som sådan.
Vidare vill jag starkt poängtera att det inte är artisterna som driver sin upphovsrätt i någon större mån alls, det är skivbolagen e.d.
Jag har alltså, iaf. enligt min logik, inte motsatt mig artisten, utan skivbolaget. Skivbolaget.
Sen är det klart att det finns artister som öppet står i kamp mot fildelning också, men jag har inte hört av många. Tvärtom känner jag till band som lägger upp sin musik i fria filformat (t ex .ogg) för att folk ska få lyssna.
Upphovsrätten som den ser ut idag har helt och hållet blivit till på medieindustrins villkor. Ska man överhuvudtaget resonera om att upphovsrätten ska finnas bör man inte utgå ifrån hur den ser ut idag utan från hur den skulle sett ut om man hade konstruerat den idag. Alltså, med hänsyn till den moderna tekniken och vad som faktiskt är lämpligt att lagstifta emot.
Det är trots allt ovanligt dumt att stifta lagar mot någonting som ofantligt många redan gör, som de inte tycker är något fel, som det inte är bevisat att det har några egentliga negativa effekter och som det går åt oproportionerligt mycket resurser och tvångsmedel att förhindra.
Istället lyssnar man på de stora skiv- och filmbolagens lobbyorganisationer som försvarar den otidsenliga upphovsrätten av egenintresse.
@toxic:
"Om du inte märkt det så är både Stallman och (pp) emot upphovsrätten som sådan."
Sedan när var GNU GPL, en icke license?
Det är en upphovsrätt och den fungerar utmärkt, som den gör och är viktig som modell.
gpl-violations.org är till för att se till, att licensen efterlevs.
Den har även passerat tysk domstol och är mer godkänd, än vad de flesta licenser är.
Sen när skrev jag att GNU GPL inte är en licens?
Jag har sett Stallman med mina egna ögon förklara att GPL o.d. är det bästa sättet att gå emot hans ideologi i dagsläget. Det inte hans slutmål att alla ska köra på GNU GPL.
@toxik:
Men GPL är fortfarande upphovsrätt, vare sig Stallman eller GNU, är mot upphovsrätten som sådan. Tvärt om faktiskt, så är upphovsrätten viktig.
När den är till för att skydda, både upphovsrättsinnehavaren och konsumenten.
Enligt GPL ärver konsumenten samma rättigheter- friheter, som den vilket upphovsinnehavaren har.
Mark, vi svenskar har aldrig någonsin tidigare spenderat så mycket pengar på kultur som vi gör idag, vilka får de pengarna? Låt säga att skivbolagen fick ännu större del av den kakan än vad de får idag, tror du att vi skulle äta mindre då? Knappast, någon annan kultur skulle mest troligt få mindre. Det är nog snarare så att samma bolag som klagar på minskad CD försäljning, är samma bolag som också säljer film på DVD, har intressen i dataspel och datorprogram osv.. Å bolagen går det defenitivt ingen nöd på heller.
På 70 och 80-talet sågs koncerter som ett nödvändigt ont, något man var tvingen till för att promota LP-skivor och nya singel-släpp. Då var det också billigt att gå på koncert, samtidigt som en LP-skiva var något tämligen dyrt. Idag börjar vi se exempel på att man får en CD-skiva "gratis" med kvällstidningsbilagan, och detta samtidigt som bra platser vid en spelning med en känd artist i någon storstad går lös på närmast fantasipriser, och ändå fylls arenorna till bristningsgränsen. Tro mig, somliga artister tjänar gräsligt med pengar, trots global fildelning under lång tid. Piracy is Progressive Taxation, and Other Thoughts on the Evolution of Online Distribution (skrivet 2002 av förläggaren Tim O'Reilly), är också en mycket tänkvärd vinkel av det hela.
Den fildelning som är kontroversiell, den startade med Napster som släpptes sommaren 1999. Under 9 års tid har vi hört klagosången om att artister skulle svälta ihjäl, skivbolag slå igen och dess direktörer stå med tiggatrbössan på gatan, 9 år Mark.. Men så vitt jag vet är den giriga industrin alive and kicking som aldrig förr, nya stjärnor stiger alltjämt upp på artisthimlen osv. Jag är gammal nog för att komma ihåg kasettbandens tid, då tog det tre dagar för fullständig marknadspenetration, idag går det på ett dygn. Större skillnad än så är det inte. Artister skulle svälta och skivbolag slå igen på 80-talet också, 25 år senare gapar samma smutsiga industri om samma saker igen. Det talas om artistens rätt att få betalt, pyttsan. Det om något skulle varit en kulturrevolution av stora mått, att artister garanterades inkomst genom lag.
Det har aldrig någonsin varit lätt att försörja sig som artist, aldrig. Konkurrensen från andra artister har alltid varit stenhård. Det stora problemet för artister har heller aldrig varit hur artisten skall få betalt, det här högst sekundärt, det helt överskuggande hotet har alltid varit att förbli okänd.
Således, vi spenderar som aldrig förr, men vi köper inte hästskor längre, vi köper bildäck idag. Vi lever i en föränderlig värld, och de som inte hänger med affärsmässigt får se sig om efter annan inkomstkälla. Det har i alla tider varit en realitet. Facit var en gång i tiden en utav sveriges största arbetsgivare, skulle vi lagstiftat och stängt våra gränser när elektroniken tog över? Näe, just det. Det är inte så att fildelningen snuvar någon på inkomster, vi spenderar bevisligen, somliga tror bara att de skall kunna få ännu mer och har genom rent ut sagt dumma politiker och tjänstemän kunnat beställa lagar som bromsar utvecklingen och i mångt och mycket cementerar de positioner och närmast oligopol de har idag.
De artister som i en digital värld betraktar sina verk som hemligheter för alla som inte betalar, gör nog bäst i att inte publicera alls, för om mer än en vet om en hemlighet, så är det oftast en för mycket.
Kulturenar inte ur en gevärspipa, ur dem kommer bara våld och förtryck. Upphovsrätten behöver rullas tillbaks, och det rejält. Idag griper den i människors privata sfär, och ingen kan väl hävda att det skulle vara att "göra det tillgängligt för allmänheten".
Eller som Anna Troberg skrev:
Jag har inget som helst intresse av att bita den hand som föder mig. Det är de som läser det jag skrivit som är och kommer att förbli min ekonomiska bas, inte storbolag som vill komma in och ta en del av kakan. En bra kreatör bygger upp en god relation med de som tycker om det han eller hon skapar. En dålig kreatör skickar sina hejdukar efter dem. Det är löjligt simpelt, sunt förnuft och vanligt hyfs. Det är också den nya tidens nyckeln till ekonomisk framgång.
Jag vill därför uppmana andra kreatörer att lägga handen på valfri pryl som betyder något för dem och lova sina beundrare följande: “Det kommer ALDRIG att jagas några fildelare i mitt namn.” Det kan vara det viktigaste avtalet du sluter under hela din karriär.
Nog om detta, återkommer om en åsikt angående datorprogram.
/ --
Det här blir långt Mark, men om du håller ut och läser kommer jag nog att rucka på en å annan sak i din "värld", du kommer säker att rygga tillbaks en å annan gång, men tids nog landar du nog där jag landat efter många år av funderande kring frågorna.
Jag anser att datorprogram skall vara öppna och fria (därmed också fria att fildela vilket är sekundärt i sammanhanget), och detta av exakt samma orsak som att politiken skall vara öppen för granskning. Lagar är på sätt o vis som datorkod, människor skall följa lagen, och datorer lyder koden, blint i datorernas fall. Alla kan inte granska och läsa datorkod, men säg mig, hur många läser propositioner, lagtexter och granskar politiker? Just det, alla behöver inte göra det, det räcker med att vissa kan göra det, precis som med granskningen av politiker. Finns inte källkoden tillgänglig för granskning, så är du utlämnad och kan bara lita på den som skrev den. Ungefär som en politiker som inte låter sig granskas av medborgare eller media och säger - lita på mig..
Skall då programmerare arbeta gratis enär programmen är fria?
Detta är en av de vanligaste missuppfattningarna. För det första så är det bara ca 10% av alla inom IT som utvecklar proprietär programkod a la Microsoft. Den överväldigande majoriteten jobbar med andra saker såsom konsulter, "webbsnickare", olika sorters tekniker, frilansande osv.. De sysslar med tjänster.
Ett hypotetiskt exempel: Företag A vill sänka sina kostnader för mjukvara och börjar använda det fria programmet Z, konkurrenten B får nys om det och vill göra samma sak, men de har lite högre krav och behöver göra några mindre förbättringar i programmet. De räknar på det och kommer fram till att det trots allt blir lönsamt att hyra in en specialist för att göra förändringarna, specialisten får alltså betalt för att utveckla fri mjukvara. Specialisten gör sedan ändringarna offentliga i enlighet med GPL-licensen eftersom de även är distributör. Företag A ser att det nu finns en uppdaterad version som är bättre än den version de har, de uppdaterar givetvis men upptäcker en liten bugg introducerad av specialisten som B aldrig märkt av, en av de anställda på företag A ser felet direkt och rapporterar buggen med vidhängd fix (en till avlönad kodare). Konkurrenten blir givetvis glad åt buggfixen och uppdaterar.
Summa summarum:
A är nöjd och tjänar på mindre utgifter.
B är nöjd och tjänar på mindre utgifter.
Specialisten fick betalt och är nöjd.
Den anställde hos A fick givetvis sin lön och är också nöjd.
De som driver programprojektet är givetvis också glada för att ha fått hjälp med förbättringar och buggfixande av specialisten och den anställde hos företag A.
Dessutom, resten av världen har nu fått en förbättrad version av programmet att ladda hem om de har behov av det, den enda som inte är glad är det företag som inte fick kränga en uppdatering till sitt icke fria program. Börjar man sedan se det i lite större sammanhang, i stil med hela länders offentliga förvaltning, administration, försvar, skolväsende m.m. så ser man snabbt snöbollseffekten.. Många avlönade programmerare blir det, även om var och en av dem bara bidrar med sin lilla del.
De avlönade programmerarna byter med andra ord bara arbetsgivare, från företag inriktade på att sälja licenser för kopior av program med hemlig källkod där kunden inte har någon insyn, till allsköns andra företag och stora användare.
Man kan också dra paraleller till hårdvarutillverkare och deras drivrutiner och program som följer med hårdvaran. De programmen kan i regel laddas ned gratis från nätet, det har också i allt högre grad börjat förekomma sådana program som är fria. Hårdvarutillverkarna upptäcker då att användare börjar skicka in förslag, i kodform, på förbättringar och buggfixar. Hårdvarutillverkarna får då arbete och utveckling utfört åt dem, där den enda motprestationen var att släppa koden fri. Snacka om win-win situation.
Paraleller kan givetvis också dras till Wikipedia, det finns gott om journalister som på arbetstid nyttjar Wikipedia både som arkiv, uppslagsverk och själv bidrar som "betalning". Samma sak kan sägas om många andra yrkesgrupper.
När man talar om fri mjukvara så talar man om frihet, inte pris. Fritt som i yttrandefrihet, inte gratis öl. För att ett program skall kunna kallas för fritt i denna mening måste det uppfylla fyra friheter:
0. Friheten att använda i vilket syfte som helst.
1. Frihet att se hur det fungerar och själv vara
tillåten att använda den kunskapen i egna syften.
2. Friheten att kopiera och ge bort kopior.
3. Frihet att anpassa programmet efter behag och göra
detta offentligt så att även andra kan dra nytta av
förändringarna.
Friheten att använda, och att hjälpa dina vänner genom att ge dem kopior är de friheter som mest kommer på tal för normala användare. Friheten att kopiera till andra om du vill är viktig för datorprogram på en moralisk grund, så att du kan vara en god person inför dina vänner och leva ett rakryggat liv.
Om du använder ett program som inte ger dig denna frihet, så riskerar du att när som helst hamna i ett moraliskt dilemma, när någon vän säger: Det där var ett trevligt program, kan jag få en kopia? I denna stund konfronteras du av två onda ting. Det ena är att ge din vän en kopia och därmed bli en lagbrytare som begår upphovsrättsintrång, det andra alternativet är att förneka din vän en kopia och därmed inte bryta mot programmets användarlicens. När du väl står i ett dilemma, så brukar man välja det minst onda alternativet, vilket är att ge din vän en kopia. Varför är då detta det minst onda av de två? Därför att det drabbar bara den som redan gjort något dåligt för samhället.
Anta att din vän är en mycket god vän, en sådan som brukar hjälpa dig när du ber om det, sådana man själv brukar hjälpa om personen ber om det. Som kontrast till detta har du utvecklaren som medvetet attackerat den sociala solidariteten i din vänkrets genom sin licens som tar frihet ifrån dig och ställer dig i dilemmat gentemot andra i samhället. Så, om du är i dilemmat och inte kan komma ifrån att göra fel mot någon, gör det då mot utvecklaren. Men att välja det minst onda gör det inte gott. Det är aldrig en god handling att ingå ett avtal och sedan bryta det.
Somliga avtal är per definition onda, och det är sådana som sätter dig i dilemmat. Så, om du ger din vän en kopia, då har du medverkat till en olovlig kopia vilket inte är bra. Din vän använder då ett program utan lov, vilket inte heller är bra. Vännen kanske inte skulle ha frågat och därmed satt dig i dilemmat? Men vad är det för ett samhälle, där folk inte skall kunna be sina vänner om hjälp?
När man förstått och inser detta förhållande, så försöker man göra vad man kan för att inte sätta sig själv i den sitsen. Det finns två sätt att undvika detta, det ena är att inte ha vänner. Det är i effekt metoden som föreslås av programmakare som ger ut ofria program. Den andra vägen är att använda fria program. Om du använder fria program så kan du aldrig hamna i dilemmat - det är lösningen.
Värna din frihet att kunna handla etiskt mot både dina vänner och andra i samhället. Ger man upp denna frihet så kommer man förr eller senare att göra fel. Givetvis kokar det ned till programutvecklarna som vill ta ifrån oss friheter, men alla som medverkar och använder ofria program gör sin del i att göra fel mot alla andra. Så primärt blir man ett av utvecklarens offer, men man gör sig också till gärningsman.
Datorprogram har idag en alldelens unik särställning i upphovsrätten, jag talar då om upphovsmannens rätt till användningen av det. För inga andra verk så har upphovsmannen någon beslutanderätt över användandet av enskilda exemplar i annans ägo. Att den skrivna koden faller under upphovsrätt är däremot ganska naturligt, det är ju ett skrivet verk i likhet med böcker, detta på samma sätt som att en avhandling om matematik är ett skrivet verk, men i avhandlingens fall utan att upphovsmannen till avhandlingen ges exklusiv beslutanderätt över hur matematiken som hans verk avhandlar används. Eller som kommissioner Hersey uttryckde det när han varnade för det på 70-talet i CONTU rapporten:
"The heart of the argument lies in what flows from the distinction, raised above, between the written and mechanical forms of computer programs: admitting these devices to copyright would mark the first time copyright had ever covered a means of communication, not with the human mind and senses, but with machines."
Återigen kommunikation käre Mark.
Man kan göra två saker med ett datorprogram efter det att det skrivits, man kan publicera det och man kan använda det. Upphovsrätten omfattar tyvärr båda delarna idag. Detta är datorprogrammens särställning, som nu allt mer börjar utnyttjas även för andra verk när de sprids digitalt. Varför skall datorprogram ha en särställning? Lek med tanken att upphovsrätten bara omfattade publicerandet, inte användandet.
Detta är ett av de problem som GPL ville lösa. I detta fall friheten att använda information man redan innehar, detta på precis samma sätt som med (läro?)böckerna i min bokhylla, oavsett om jag skrivit dem eller ej. Hela DRM-träsket bygger i grunden på att rättsinnehavaren har beslutanderätt även över användandet av informationen. Detta "träsk" riskerar leda till att vi begränsar rätten att läsa, lära och inthänta information. The Right to Read. Utan denna exklusiva "rätt" till användandet så skulle datorprogram jämställas med alla andra verk där upphovsmannen "bara" har rätten att bestämma hurvida och på vilket sätt verket får spridas och göras tillgängligt, men har ingenting att säga till om användandet hos den som redan har ett exemplar i sin ägo.
Nuff said.
/ --
Upphovsrätten var från början en angelägenhet förläggare emellan, inte en angelägenhet mellan förläggare och deras kunder. Den kopiering och användning av verk som kunderna ägnade sig åt i hemmet och inbördes räknades som "enskilt bruk" och undantogs från upphovsmannens ensamrätt. Allmänheten har därför inte lagt sig till med någon vana att granska licensvillkor för kommersiellt nyttjande av sina köpta eller lånade exemplar.
2005 ändrades svensk lag till att i stället tala om "privat bruk", med det uttryckliga syftet att begränsa den tillåtna kopieringen till det personliga hushållet. Det som var etablerad praxis privatpersoner emellan kriminaliserades på initiativ av förlagsintressena.
Jag hävdar (och det gör även Larry Lessig) att det enskilda bruket inte enbart är en konsekvens av svårigheten att reglera vad privatpersoner skriver i brev till varandra, utan att det rentav är en nödvändig del av en fungerande upphovsrätt. Kultur handlar inte om "konsumtion", om att passivt avnjuta ett verk, utan om att själv tolka, förändra och återge det man ser och hör. Man köper inte ett exemplar av Visor runt lägerelden åt var och en av lägerdeltagarna för att de skall sitta tysta och läsa text och noter i lågornas sken; man köper dem för att sjunga tillsammans utan att bry sig om eventuella åhörare som tar del av sången alldeles gratis.
Att försöka ändra på detta djupt mänskliga beteende genom rättsliga diktat från musikförläggarnas intresseorganisation är lika dödfött som att ge Linguaphone monopol på att lära ut främmande språk och hota "piratlärare" med böter eller fängelse. Det är inte människorna som till varje pris skall respektera lagen; det är lagstiftaren som skall respektera enskildas frihet och inte hipp som happ förbjuda godtycklig social aktivitet av hänsyn till ett fåtal näringsidkare.
Den "upphovsrätt" frågan nu gäller i Sverige är alltså inte den drygt hundra år gamla ensamrätten till litterära och konstnärliga verk, utan det tre år gamla förbudet mot framställning av exemplar för enskilt bruk samt mot enskilda framföranden som sker med elektroniska hjälpmedel. Det var en ogenomtänkt lagändring, få har förstått vad den innebär, ännu färre har rättat sig efter den, och vi har ännu inte sett de långsiktiga konsekvenserna av den. Med i praktiken sekellånga skyddstider tar det just så lång tid för effekterna att uppenbara sig, men lagstiftarna tycks tro att man kan skapa mer kultur redan under innevarande mandatperiod bara genom att trycka på en knapp.
Själv tror jag att "underhållningsbranschen" kommer att vara stendöd inom ett decennium om allmänheten tar lagen på allvar och avhåller sig från all olicensierad befattning med upphovsrättsskyddade verk. Om branschen överlever, så är det till stor del "piraternas" förtjänst.
Jag ser gärna en återgång till "traditionell" upphovsrätt i enlighet med 1960 års lag, men jag betvivlar att en sådan återgång vore politiskt möjlig. Jag kan dock inte acceptera att man fortsätter i nuvarande stil och stämmer ungdomar på fantasibelopp för att de spelar musik för varandra, utan då återstår bara alternativet att avskaffa upphovsrätten eller kraftigt begränsa den till något som skivbolagen definitivt inte kommer att gilla.
I avvaktan på att så sker bojkottar jag alla branschaktörer som aktivt eller passivt stödjer häxjakten på fildelare. Jag har ingen TV längre, jag går inte på konserter eller bio, och jag köper varken musik eller film för hemmabruk. Jag undviker i möjligaste mån att använda kommersiella datorprogram. Om jag ser eller hör på något gratis, så är jag mån om att det inte skall innehålla någon betald reklam. Det är med tvekan jag ens köper böcker, men jag upplever inte bokförlagen som de mest pådrivande aktörerna i våra domstolar. Jag är en kulturell "ickekonsument", och trots det har jag tillgång till mer kultur än någonsin förr, alldeles gratis. Stim och IFPI borde applådera min laglydighet, men något säger mig att de ändå inte är nöjda...
Mark,
den kortaste och enklaste förklaringen till dagens situation tror jag du hittar här hos författaren Anna Troberg.
I korthet:
1. Den tekniska möjligheten att kopiera och fildela är här för att stanna.
2. Det finns inga acceptabla sätt att stoppa den på.
3. Regeringen har inte fattat det.
4. En stor andel av världens kreatörer har inte fattat det.
När du skriver "min utgångspunkt är att rättighetsinnehavarnas och konsumenternas rättigheter samtidigt kan skyddas", så ignorerar du exakt den konflikt som just nu utgör den stora elefanten i rummet. Den tekniska utvecklingen har gjort att dagens upphovsrättsnivå inte längre kan samexistera med medborgarrätter som vi tagit för givet, så som brevhemlighet, meddelarskydd och budbärarimmunitet.
När du ställer samhällsnyttan av dessa två mot varandra, så blir det uppenbart att a) det är ett politiskt beslut att väga dem mot varandra, inte ett förvaltningsbeslut om att trygga upphovsrätten allena, och b) vilket som väger tyngst.
Om du är intresserad av en längre analys av hur dessa mekanismer blivit ömsesidigt uteslutande, så finns en video från en keynote jag gav på en konferens här.
Upphovsrätten är skriven lag för oss upphovsmän. Statens roll är att via de maktmedel som den har som verktyg se till att lagen följs. Åklagare och polis. Upphovsrätten är både straffrätt och civilrätt. I den nya skrivningen ges mer muskler till civilrätten. Den erfarenhet av åklagarnas/polisens effektivitet är full av kritik. I Linköpings tingsrätt (fällande dom - ingen överklagan, villkorlig dom) kunde inte statens representant fullfölja musikdelen av målet. Trots beslagtagen dator. Rättegången fick tas om och svenska IFPI fick ta över statens roll och vara åklagare. Polisens inaktivitet ställer också många frågor. Därför finns ett motiv att utöka civilrättens möjligheter i denna skrivning. Det finns många svenska artister som har undertecknat ett öppet brev mot fildelning (112 namnunderskrifter). Vänsterpartiets egen trubadur, Pierre Ström, har skrivit artiklar. Mikael Wiehe är en annan artist. Och den kändaste: Jan Guillou. Björn Ranelid, Göran Hägg... Ja det är många. Avslutningsvis en beskrivning av min roll:
Upphovsman har skapat ett verk som med verkshöjd är skyddat liv plus 70 år. Exempel: jag har komponerat en melodi till text av Dan Andersson (död 1920) som är Public Domain. Detta skrivs ner som noter och trycks upp. Ett pliktexemplar till Kungliga Bibiblioteket samt att jag som ansluten till STIM anmäler verket. Thorsten Flinck hittar melodin som är förlagd. Ett skivbolag spelar in låten och Thorsten Flinck är artist. Skivbolaget äger inspelningen. Skyddstid 50 år (P med ring följt av inspelningsår). Minata är upphovsman. Thorsten Flinck är artist och skivbolaget äger inspelningen.
Har skrivit till den socialdemokratiska riksdagsgruppen att stödja den kommande propositionen. Jag skriver om Monikorna Z och N, Cornelis, Hasse å Tage har stått på samma scen som de socialdemokratiska partiarbetarna.
Mark, läs Lawrence Lessigs bok Free culture. Han pekar på en möjlig kompromiss mellan piraterna och IPR-lobbyn.
Det förefaller finnas två olika grundriktningar i diskussionen om fildelning:
1. Hur kan man bevara det ekonomiska värde som upphovsrätten skapar?
2. Hur kan man bevara den frihet att berika den gemensamma kulturen som den digitala tekniken skapar?
Underförstått i alt 1 finns antagandet att det finns producenter och konsumenter av kulturyttringar. Kultur uppstår här när Jan Guillou skriver en bok. Upphovsrättslagstiftningen reglerar förhållandet mellan honom och hans konsumenter och ger honom en sorts anställningstrygghet.
Underförstått i alt 2 finns antagandet att distinktionen mellan konsument och producent är artificiell. Kultur uppstår inte när Jan Guillou skriver sin bok. En liten del av den uppstår när jag läser den. Lejonparten av det kulturella värdet uppstår när jag använder bokens innehåll i min interaktion med min omgivning.
På motsvarande sätt kan man se fildelning i ljuset av dessa två riktningar. I alt 1 är fildelning huvudsakligen ett hot mot ekonomiska värden genom att den undergräver distributionskanaler. I alt 2 är fildelning i sig värd försvar eftersom den underlättar skapande av kultur.
Min ståndpunkt är alt 2.
Motivering. Steg 1 är att NBC producerar ett avsnitt av Heroes. Steg 2 är att jag tittar på avsnittet. Steg 3 är att jag använder fraser och citat ur avsnittet som gemensamhetsskapande markörer i mitt språk. I steg 1 produceras ekonomiskt värde. Steg 2 är ett tillfälle att slappna av efter arbetsdagen. Steg 3 hjälper mig att definiera mig som människa.
Fildelning hjälper mig sprida kultur för att på så sätt hegemonisera min omgivning och öka mina möjligheter att definiera mig själv med hjälp av dem.
Det kritiska för mig är att input till steg 2 kan vara från en enorm uppsjö av källor. Varför inte en blogpost av Mark Klamsjö? Det finns ingen magisk egenskap hos NBC som gör mig beroende av just dem. Det viktiga med denna input är att den delas av så många i min omgivning som möjligt.
Frågan är alltså om det är viktigare att Jan Guillou har mat på bordet, eller om min rätt att definiera mig själv? Precis som en majoritet av de regelbundna internet-användarna i Sverige, väljer jag det senare och fildelar. Det kommer nämligen inte att påverka mig nämnvärt att Jan Guillou blir arg och slutar skriva böcker för att han inte längre kan leva på det. Det kan rent av innebära att någon skulle vilja läsa mig istället.
Anonym m.fl.,
Ni behöver inte avslöja vem ni är, men använd gärna en signatur. Det blir lättare att svara när det är många som väljer att vara anonyma.
Du argumenterar varför fri programkod/mjukvara är bättre än exempelvis Microsofts programkod. Det kan mycket väl vara så. Då tror jag att marknaden kommer att ordna detta. De konsumenter/brukare som är missnöjda med Microsoft ska välja produkter med fri programkod, men det vore fel om piratkopierade Microsofts produkter. Vill ett företag inte släppa sin programkod så får vi acceptera det och företaget ifråga kommer förmodligen att förlora på det i slutändan.
Rick,
Jag har sett videon. Det var intressant att lyssna på dig ocensurerat i 40 minuter, det har jag inte gjort innan.
Jag tar fasta på att vår slutsats är närmast den samma, nuvarande förslag om utökad bevakning och kontroll är inte rätt att sätt att lösa denna intressekonflikt på. Jag tycker också det är intressant att ni skiljer på enskild och kommersiell fildelning.
Jag vet inte om era ståndpunkter nödvändigtvis strider mot vad jag skrev, dvs vi konsumenter ska avstå från att bruka produkter där distributörerna vägrar att anpassa sig.
Jag vill rikta uppmärksamheten på den tydliga skillnaden mellan å ena sidan den som skapar musiken ("musikern"/"musikgruppen"/...) och å andra sidan den som konserverar musiken ("skivbolaget"). Det är bara den sistnämnda parten som har problem i denna diskussion.
För hundra år sedan fanns en ganska stor industri som levererade s.k. is-skåp, dvs skåp som innehöll is tagen från närmsta sjö vintertid. När kyltekniken uppfanns av Munters&vonPlaten och det började säljas kylskåp, så inleddes en stor misskrediteringskampanj mot de nya skåpen på temat att naturlig is gav överlägsen kyla. Detta är bara ett av många teknikskiften. Ånglok och blysättning är andra tekniker som försvunnit och ersatts med någonting bättre.
Lagstiftarna hade under dessa teknikskiften någorlunda gott omdömme att inte försvåra övergången.
Vi är just nu inne i ett skifte från "konserverad" musik (och film) till (om inte direktproducerad så åtminstonde) direktlevererad musik (och film).
Så, den essentiella frågan för denna industri's tillskyndare är: Varför ska alla vi andra acceptera drakoniska ingrepp i vår frihet, integritet och rättstillämpning för att hålla en ålderdomlig konserverings industri under armarna? De som hälsar är fd is-skåpsfabrikanter, lokeldare, bryggerihästuppfödare och blysättargrafiker.
/jensr
Jag har ett lite längre perspektiv på detta än det flesta;
Skulle våra förfäder resonerat som Mark Klamberg gör så skulle vi inte antagit utmaningen att börja att emigrera från Afrika, och människosläktet hade bara blivit en parantes i Jordens historia.
Det var nya ideér och deras spridning, om hur vi skulle överleva och förbättra våra levnadsvillkor, som har gjort att vi klarat ett otal katastrofer, och gjort oss till Jordens dominerande art.
Våra samhällen bygger på att vi delar med oss av varandras ideér, och på det sättet förbättrar våra möjligheter att överleva. Gårdagens utmaningar har vi klarat av, men dagens och morgondagens utmaningar återstår alltid. :-)
Hur vi sedan skall organisera så att vi belönar skapande och nytänkande ger sig allt efter hand.
Det har det gjort för det mesta.
När det inte gjort det så har vi haft sådana perioder som mörka medeltiden, häxbränning, bokbål och annnat otrevligt.
Tar ett samhälle det beslutet att stoppa och begränsa nya tankar och ideér och deras spridning, så stagnerar detta samhälle, blir historia, och försvinner i evighetens dimma.
Vi skall inte vara rädda för kunskap. Det är härlig att lära sig nya saker.
Det är ytterst detta “fildelning” handlar om, delning/spridning av kunskap. Makten över kunskapen, och om vi som art skall kunna klara att anpassa oss till nya förutsättningar, exempelvis den pågående klimatförändringen.
@minata:
"Rättegången fick tas om och svenska IFPI fick ta över statens roll och vara åklagare."
Och du tycker förstås att det är rättstrygghet när en part i målet, får leka polis och utreda?
Vilket de fick när åklagaren, lämnade ut hårddisken till IFPI.
Vem kan lita på en sådan utredning, när IFPI med lätthet kan manipiulera bevisföringen.
Det finns många svenska artister som har undertecknat ett öppet brev mot fildelning (112 namnunderskrifter).
Det är inte fildelning, vilket är problemet. Försök hålla borta teknik och upphovsrätt, när vi är många vilka idkar fullt legal fildelning.
I Svenska Linuxföreningen är vi ca: 5000 medlemmar, vilka arbetar med fri- öppen källkod.
Det är en kraftigt växande marknad, där stora vinster genereras. Mycket tack vare fri fildelning, med upphovsskyddat material.
Den fria fildelningen, går utmärkt till att nytjas både för kommersiellt, som för icke kommersiellt bruk.
Ska dina fåtaliga underskrifter få en prioritet, över våra 5000 medlemmars underskrifter?
Om du för ett ögonblick tar och kollar runt lite, exempelvis på OpenOffice.org, från Sun Microsystems.
Tror du att de skulle tillhandahålla det programpaketet, inklusive källkoden för en fri fildelning, om de inte gör någon förtjänst.
Källkoden tillhandahålls även till stora konkurrenter som IBM, vilka bygger in koden i sina egna programpaket.
"Thorsten Flinck hittar melodin som är förlagd. Ett skivbolag spelar in låten och Thorsten Flinck är artist.
Skivbolaget äger inspelningen."
Om du tack vare det är förhindrad, till att använda din upphovsrätt.
Ser du snart hur korrumperad, branchen och lagstiftningen har blivit. Se till att ta efter oss, vilka är verksamma inom rörelsen, för fri- öppen källkod.
Ta efter våra modeller, för att generera vinster.
Det är på inget sett omöjligt, vilket vi bevisar. Har även lagt märke till att bob hund har återuppstått, när deras låtar fortfarande är gångbara, via fri fildelning.
@jensr (Anonym)
Fildelning är det huvudsak de närliggande rättigheterna (skyddstid 50 år - på CD P med ring följt av inspelningsår) som är motparten. Det vill säga svenska IFPI och spel, film Antipiratbyrån som representera bolag som äger inspelningen. Upphovsmannen, artisten som du grupperar ihop till musikern/musikgruppen får betalt via poängsystem vid försäljning av fysisk vara eller vid spelning från radio/TV.
Piratpartiet har nu en kampanj där kreatören som de säger i skrift. Men mer begripligt artisten/upphovsmannen skall svara vad de har för inställning till lagändringen. Inget svar placeras de på en svart lista. Ej godtagbart svar - placeras på svart lista. Och vid ett godtagbart svar - julklappsköp.
Dels att Piratpartiet är hycklare (insamling av namn och sorterat i hur stor bov man är efter agerandet) så slår det fel.
Jag har förelslagit bojkott av alla svenska IFPI:s medlemsföretag samt Antipiratbyråns medlemsföretag. Det är ju de som äger inspelningarna.
Mark - sådana är dina vänner (Piratpartiet). Har inte läxan med 300 marscherande till Sergels Torg den 16:e september lärt dig en läxa.
Minata, det är inte Piratpartiets kampanj du pratar om, det är ett helt privat initiativ som inte har med Piratpartiet att göra över huvudtaget. Är du man nog att be om ursäkt för dina falska påståenden?
Rick Falkvinge gav en utmärkt sammanfattning i ett tidigare inlägg.
Fildelningstekniken är här för att stanna, och kan inte stoppas med acceptabla metoder.
Faktiskt kan vi ta och damma av gamle Karl Marx här! Han menade ju att "produktivkrafternas utveckling" (teknologin) kommer i konflikt med "produktionsförhållandena"
("det kapitalistiska systemet"), och det var alldeles felaktigt 1918; den skicklige Lenin var 100 år för tidigt ute och lyckades ställa till med en revolution som aldrig borde inträffat med katastrofala följder för hela mänskligheten.
Nu är det däremot Läge.
Grunden ges ganska direkt i nationalekonomiska elementa (som alldeles glömts bort under tre decennier av teoretiskt högertänk vilket i sin tur medfört en katastofal intellektuell nivåsänkning inom den nationalekonomiska vetenskapen; därom har jag ordat på annat håll).
Det är nämligen så att fildelning drar nollkostnad. Det är därför samhällsekonomiskt optimalt att denna är gratis, så att den kan ske i obegränsad omfattning.
Givetvis måste upphovsmännen ges ersättning. Det är samhällsekonomiskt optimalt att det sker på annat sätt, t ex genom avlöning av en kompetent statsmakt. En kompetent statsmakt är emellertid precis vad vi inte har, tyvärr, så denna teoretiskt korrekta lösning saknar för närvarande praktisk aktualitet.
Samtidigt måste vi ha klart för oss vad som är upphovsrättens motiv, nämligen att upphovsmännen får betalt. För att detta ska ske krävs dock, att det finns en marknad för deras produkter, en efterfrågan. Men efterfrågan finns det bara för de redan käna artisterna. De okända artisterna har därmed inget som helst intresse av upphovsrätten, för de har ingen marknad. Det här är med andra ord en klassfråga.
Antipiratköret utvecklar vidare ett förskräckligt och resurskrävande juridiskt snärje som alldeles förstör den reala marknaden inom detta område.
Det är "liberalism" det! Inte är det frihet i dagens senkapitalistiska samhälle. Det VAR frihet i tre sekler; men nuär det slut med det. Liberalism är tvång och konstlade murar i dagens läge.
Jag instämmer därför inte med Mark Klamberg i grund och botten. Antipirateriet är STÖLD i egentlig mening. Folket har ingen som helst anledning att låta sig bestjälas och tyranniseras av ett fåtal multimiljonärer, som med statsmakten som instrument för klassförtryck, precis som Lenin säger, försöker strypa marknaden och friheten och på allt sätt skydda sig själva mot konkurrens.
Rätten står över lagen! Det är RÄTT att bryta mot en orättfärdig lag. Det är en revolutionär handling.
Dock har även Mark Klamberg en poäng. Det finns en mildare metod, och det är f ö den jag själv konkret begagnar mig av.
Man bojkottar de hegemoniska upphovsmännen. Initiering och organisation av bojkott i massomfattning är ett viktigt inslag i kampen.
Sedan finns en tredje kampmetod, som jag också vill rekommendera:
Man röstar på Piratpartiet!
Mark, det känns som du utgår ifrån att det skulle finnas något sorts ansvar hos samhället och konsumenterna att se till så kreatörer får betalt för sina verk. Då har man helt tappat marknadsperspektivet. Om man som kreatör bestämmer sig för att tjäna pengar på sitt skapande så har man faktiskt tagit ett medvetet kliv in i affärsvärlden och de tillgång- och efterfråganberoende förhållanden som gäller där. Varför ska staten gå in och skydda just dem från konkurrens som uppstår i och med nya tekniker medans t.ex. tidningar och journalister har bara att rätta sig efter faktumet att man tack vore Internet inte kan sälja lika många lösnummer längre?
Tidningsbranschen måste jag säga är ett lysande exempel på hur man kan anpassa sig till den nya tekniken och exploatera den istället för att bekämpa den. Precis som musik- och filmbranschen fått se sin skivförsäljning dala så har även tidningarna fått se lösnummerförsäljningen dala. Men har Aftonbladet gått omkull för det? Har Aftonbladet jagat olagliga kopior av sina artiklar på nätet för det? Nej, de startade Aftonbladet.se och frodas minst lika bra som förr om inte bättre. Det är antagligen också därför vi knappt hört talas om någon som "piratkopierar" Aftonbladets artiklar. Här har upplevelseindustrin verkligen något att lära.
@minata:
Det är inte olagligt med fildelning, håll isär begreppen.
Det som är olagligt det är att fildela med filer, där den som äger upphovsrätten, säger att det inte får ske.
Eller att dekryptera ett media för att sedan dela ut, men inte dekrypteringen i sig.
Om det inte gick att dekryptera, blir det enbart en oanvändbar plastbit/fil.
Det mediaföretagen försöker åstadkomma, är att det ska tros vara förbjudet och olagligt.
Men det är det altså inte, utan en förutsättning för att kunna spela upp.
Vad de i praktiken gör, är att utelåsa både konsumenten och kreatören, när de kontrollerar mediat inte innehållet.
Tekniken i dag tillåter kreatörerna till att nu vara sina egna distributörer, vilket mediaindustrin försöker förhindra.
Min uppmaning till kreatörerna, är att ta makten över sina egna verk. De globala mediaföretagen, behövs inte på den nya arenan.
Låt dom försvinna, ingen kommer att sakna dessa anakronismer. Ta efter de modeller, vilka har visat sig till att fungera.
Både när det kommer till upphovsrätt, till leveransmodell och förtjänst. Det går att åstadkomma, bara man så vill.
Jag vill instämma i kommentaren från Quest, där han beskriver kultur som interaktion snarare än produktion. Det är vad jag menar med mitt exempel rörande Visor runt lägerelden.
Jag delar också Dennis Nilssons uppfattning att "kopiering" är av grundläggande betydelse för den mänskliga civilisationen och hela människosläktets överlevnad på ännu längre sikt än upphovsmannens livstid plus 70 år.
Minsta unge finner ett stort nöje i att imitera sina lekkamraters grimaser, och under hela vår uppväxt lär vi oss delta i samhället genom att imitera vad andra gör, ned till detaljer som kommateringsregler i text eller i vilken ordning vi placerar matvarorna i kylskåpet. Vi ser samma fenomen hos våra närmaste artfränder, chimpanserna och andra stora primater. Två saker, den regelmässiga imitationen och att man undantagsvis gör något på ett nytt sätt, handlar tillsammans om artens överlevnad.
Människan har också tidigt insett att dessa färdigheter, förvärvade genom inlärning snarare än genom biologiskt arv, är värdefulla genom att de ger makt. Under tusentals år har medicinmän, trollkarlar, astrologer och artister utövat makt över sina medmänniskor genom att inte lära ut allt de själva lärt sig utan i stället tillämpa sina kunskaper under ett visst mått av hemlighetsmakeri.
Medicinmannen delar inte ut kopior av receptet på den örtblandning som hjälper mot infekterade sår; han delar ut små portioner av den färdiga örtblandningen så att stammedlemmarna måste återkomma till honom varje gång de drabbas av nya sår. Detta ger honom både ekonomisk förtjänst och socialt anseende; stammens överlevnad hänger bokstavligt talat på hans kunskaper, som han sannolikt har fått från någon annan medicinman, mot betalning samt löfte om att inte röja hemligheterna för utomstående. Medicinmannens näringsverksamhet är dock i sig inte avgörande för den mänskliga artens överlevnad, utan den är en produkt av människans imitationsbenägenhet.
Imitation är med andra ord en medfödd och genetiskt uppmuntrad instinkt, precis som sex. Just därför finns det näringsidkare som tjänar pengar på sex också, men jag har hittills inte sett något förslag från politiskt håll att förbjuda all sexuell samvaro utom den kommersiella, syftande till att försvara de prostituerades rätt att förtjäna sitt uppehälle...
När pengar kommer in i bilden (i fråga om såväl imitation som sex), då uppstår ett behov av att reglera verksamheten i lag eftersom den annars lätt går överstyr. Oavsett hur upphovsrätten en gång uppstod, så kan den idag motiveras av behovet att kontrollera penningflödena i det ekonomiska systemet. Den som har betalat för en kommersiell ensamrätt skall också få tillgodogöra sig vinsten från densamma inom ramen för samma ekonomiska system. Ickekommersiell spridning och användning av de kulturella alstren berörs inte av denna ensamrätt, och har därför lämnats utanför regleringen. Den är en del av naturtillståndet, precis som den sexuella fortplantningen.
Ett totalt förbud mot varje kulturyttring som inte inbegriper ekonomisk ersättning till en namngiven "upphovsman" kommer alltså att få samma långsiktiga konsekvenser som ett totalt förbud mot varje sexhandling som inte inbegriper ekonomisk ersättning till en prostituerad. Mänskligheten kommer att stagnera, för att till sist dö ut.
Långt innan dess kommer dock de lagstiftare som orsakade civilisationens sammanbrott att själva vara döda.
Jag gav mitt svar i ett inlägg med rubriken Privatkopiering måste legaliseras.
Vill bara påpeka att läkare inte verkar under någon slags självreglering, sjukvården idag är styrd av lagar och regler in i minsta detalj. Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),Lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (1998:531,sekretesslagen (1980:100),Patientdatalagen (2008:355),Personuppgiftslagen (1998:204),Lagen om psykiatrisk tvångsvård (1991:1128) och lagen om rättspsykiatrisk vård (1991:1129) är några exempel på lagar som personal i sjukvården har att rätta sig efter.
Mattias,
Självklart har du rätt, det finns lagstiftning för sjukvården. Jag tog med sjukvården eftersom jag uppfattat att hälso- och sjukvårdslagen är ganska allmänt hållen, kravet är "god vård" exemplifierat med god kvalitet, tillgänglighet osv. Jag har inte uppfattat att behandlingsformer är detaljerat angivna i lag. På det sättet menar jag att i vart delar av sjukvården är självreglerad i flrhållande till politikerna och läkarna inom sitt yrke reglerar vad som är "god vård". Du får gärna rätta mig om jag missuppfattat något.
På samma sätt som hälso- och sjukvårdslagen talar om "god vård" utan att definiera vad det innebär i mer än ganska allmänna termer, så nämns i upphovsrättslagen uttrycket "god sed" flera gånger (3, 11, 22 och 23 §§) utan att definieras alls. Vad som är "god sed" avgörs alltså inte av domstolen ensam, utan av vad som är brukligt i branschen. Det är nu inte så farligt som det kan låta, eftersom flertalet av de nämnda paragraferna gäller den ideella rätten, och endast 23 § handlar om ekonomiska rättigheter i samband med återgivning av konstverk.
Om uttrycket "god sed" även återfunnits i 12 § för att definiera vad som är "privat bruk", då hade jag kunna hävda att ickekommersiell fildelning i enlighet med god sed ryms inom begreppet, och därför inte behöver begränsas ytterligare. Fildelning på Internet må vara en ung företeelse i förhållande till upphovsrättslagen, men uttrycket "privat bruk" är faktiskt ännu yngre (det infördes i lagtexten 2005).
Men eftersom varken uttrycket "god sed" eller någon annan likvärdig formulering används i 12 §, så är domstolen hänvisad till lagtext och förarbeten för att avgöra var det tillåtnas gräns går. Vad som är brukligt i branschen (som alltså är betydligt äldre än de tre år som lagtexten har gällt) saknar därmed formell betydelse. Hur vi "konsumenter och brukare" skall kunna ta något ansvar och inbördes reglera en verksamhet som redan är genomreglerad och förbjuden, punkt slut, framstår för mig som en smula oklart.
Varje ömsesidigt överenskommen reglering måste förhandlas fram mellan parterna, men det finns inget utrymme för "förhandlingar" med en motpart som redan bestämt sig för att utplåna fildelarna från jordens yta, kosta vad det kosta vill. Vad skall vi förhandla om, färgen på tapeterna i fängelsecellen vi skall sitta i?
Mark, du gör ju ett grundläggande fel. Tar upphovsrätten så som den är formulerad idag som en given bästa modell. Jag har på samma grunder förklarat Horace Engdahl "ointellektuell" och gör på samma sätt med dig tills du tagit dig en djupare funderare på det hela. Tror du verkligen, Mark, att upphovsrätten hade sett ut precis som den gör idag om nätet hade funnits när den formulerades?
Jag ber att få citera ur min egen vällustiga slakt av Horace Engdahl: "Det finns inget självklart i hur upphovsrätten skall se ut. Hur länge skall den gälla? För vilken typ av spridning skall den gälla? Man skulle kunna säga att: "Lyrik får framföras fritt av vem som helst i barer och på caféer samt publiceras på webbsidor men upphovsmannen har ensamrätt att trycka den och detta under 25 år från att dikten skrevs. Lyrik får också fritt framföras på alla platser i länder som har kvinnliga monarker samt i länder där minst 5.000 människor dött i en tsunami de senaste tio åren .". Kanske inte en helt begriplig upphovsrätt men fullt möjlig. Hur skall den se ut i den nya nätvärlden? Så länge inte Horace Engdahl och andra ointellektuella personer förstår att de frågorna måste diskuteras kommer upphovsrättens fundament att undermineras. Det är just personer som den ointellektuelle Horace Engdahl som hotar upphovsrätten."
Oscar,
Jag har inte skrivit att dagens upphovsrätt är skriven i sten. Min poäng är att till lagen ändras så ska vi medborgare följa den.
Men vad är då dagens upphovsrätt? Det lagbrott som nu skall beivras medelst husrannsakan och villkorliga fängelsestraff infördes i praktiken för tre år sedan (slopandet av "enskilt bruk"), utan hänsyn till att det enskilda bruket utgör en fundamental komponent i det mänskliga kulturutövandet.
Det är inte så att människor skulle kvävas och avlida om de plötsligt, i strikt enlighet med lagens bud, upphörde att byta kultur med varandra, långt ifrån. Förbudet är bara så godtyckligt definierat att de allra flesta inte har en aning om innebörden, och de som förstår innebörden accepterar inte att just de skall knipa käft när alla andra pladdrar på utan att skivbolagen bryr sig. Lagen upplevs som orättvis, eftersom den tillämpas selektivt enligt rättsinnehavarnas eget godtycke.
Strängt taget kan vi inte ens föra den här diskussionen utan att utfärda frikostiga licenser till alla och envar att "kopiera" det vi skriver, så att den som läser våra texter inte skall riskera åtal för varje bruk som går utöver det strikt privata (som vi knappt ens vet vad det är).
En del bloggare har gjort just det, och deklarerat att alla deras texter får spridas enligt någon CC-licens. Detta blir en livlina för deras läsare, men jag tror att det i längden är ett taktiskt misstag eftersom vi därmed frånsäger oss behovet av den frizon som brukade kallas "enskilt bruk".
Jag har god lust att göra tvärtom, anbringa en sedvanlig copyright-blaffa på allt jag skriver, "unauthorized reproduction prohibited" och hela köret - för att sedan släppa det via Pirate Bay. Tanken är att jag vid behov skall kunna stämma den som kopierar och sprider mitt verk för egen vinnings skull, precis som syftet är med upphovsrätten. Inte bryr jag mig om att några privatpersoner skickar enstaka kopior till sina vänner!
Nå, men varför skriver jag då inte i mina licensvillkor att "du får ge enstaka kopior av detta verk till dina vänner"? Helt enkelt därför att detta är en del av det enskilda bruket som alltid har varit tillåtet enligt lag (ända till 2005). Varför skall jag som upphovsman behöva ingå ett avtal med Pelle, tolv år, för att han skall få köra mitt program på sin dator? Pelle är inte min förläggare; jag hoppas det finns miljoner pellar och lisor som vill köra mitt program, men jag har inte tid att ingå avtal med allihop. De licensvillkor jag bemödar mig att skriva riktar sig till kommersiella distributörer, inte enskilda datoranvändare.
Som upphovsman ser jag inget behov av 2005 års lagändring, och jag är inte heller skyldig att "följa" lagen genom att skriva licensvillkor för att ogöra effekterna av den. - Ok, då får ingen ens titta på det du skriver, skyll dig själv, muttrar åklagaren. Nej, jag tänker inte skylla mig själv, för det är inte mitt fel att lagen ser ut som den gör. Jag uppmanar i stället mina läsare att använda sitt sunda förnuft och dela med sig av mina verk utom synhåll för åklagaren, och så lovar jag att hudflänga åklagaren om de blir åtalade för detta. Men jag tänker inte göra dem till mina förläggare bara för att skivindustrin har satt yxan i lagboken.
Mark, kan du som juridiskt insatt person upplysa mig om ett par detaljer som jag inte känner till om upphovsrätten i Sverige. Det är så svårt att lyda en lagstiftning som jag inte känner till (eller förstår).
Har vi några rättigheter att sprida material som inte längre finns tillgängligt? (jag har många nostalifyllda videoband med material inspelat från TV som inte längre är möjligt att få tag på. Jag känner genom forum på internet till andra intressenter och vill givetvis dela med mig. Detta material (denna kultur) kommer att glömmas bort/försvinna om den inte finns tillgänglig)
Har vi några lagstadgade rättigheter att sprida delar av andras material i syfte att kritisera/skildra innehållet?(ex lägga upp ett klipp från Rapport som bevis på offentligt uttalande. Lägga upp en scen från en film för att diskutera innehållet eller kanske ljussättningstekniken)
Har vi några rättigheter att göra (inköpt) material uppspelningsbart? (ex överföra en CD till en mp3-spelare, eller knäcka krypteringen till en DVD-skiva för att göra den uppspelningsbar i Linux (detta sker automatiskt i alla DVD-spelare till Linux redan idag, jag undrar bara om det är lagligt))
Alla pratar hela tiden om förbud. Jag tycker det är dags att vi började prata om våra rättigheter och att politikerna började införa desa rättigheter i lag. Vilka rättigheter har vi att beskriva/berika/förmedla och diskutera vår kultur, ja, VÅR kultur.
Alla har rätt till denna kultur, däremot är det bara UPPHOVSMÄNNEN som har rätt att tjäna pengar på den.
John,
Det här är inte mitt specialområde. Med denna reservation har jag dock uppfattat att kopiering för eget bruk är tillåtet. Det är spridningen som är förbjuden. Att länka till nyhetsklipp hos SvT Rapport går naturligtvis bra. Det kan vara mer tveksamt att lägga upp inspelade filmer även om dessa inte går att få tag på.
I denna tråd har jag uppriktigt försvarat upphovsrätten och bejakat (är socialdemokrat) moderaternas (statsråden Beatrice och Lena) proposition (kommande). Skrivit till socialdemokratiska riksdagsgruppen och bönat och bett - rösta på propositionen.
Men (detta skrevs 2006 till justitiedepartement som remiss i det som vart renforsutredningen) följande brev:
Ett år har gått. Fildelning av skyddat material är förbjudit i lag. Justitieministern sätter till en utredning för att "rädda situationen". Ingen - säger ingen har hittils blivit dömd efter den nya lagen. Polisen/åklagarna skiter i upphovsrättslagen. Jag förstår varför.
Jag jobbar mycket med visor på nätet. En av de bästa sajterna kan inte lägga ut text/midi utav Byssan Lull - bara för att Evert Taube har snott texten och musiken, (en folkvisa från början).
Här är mina tips till utredaren:
Studera amerikansk lagstiftning: Fair Use, det vill säga en mer långtgående citaträtt. Exempel: det amerikanska utbildningsdepartementet kan lägga ut Bob Dylans Blowin in the wind (midi och text) på nätet utan att be om lov eller betala för sig.
Webbradioavgiften är maximerad till 1000 kronor per år, detta enligt amerikansk lag. I Sverige kostar det cirka 36000 kronor per år att spela webbradio - och av den summan får Per Gessle och hans kompisar alla pengarna.
Sänk den skyddade perioden till liv plus 10. Nils Ferlin, Cornelis är då fria.
Storbritannien och USA:s motsvarigheter till STIM har mer humanare avgifter för oss hemsidebyggare.
Att länka till svt.se hoppas jag verkligen är tillåtet :) Det är väl bara Henrik Pontén som anser att länkning är olagligt, och tur är det, annars hade internet inte funnits.
Nä, jag pratar om att lägga upp de klipp och inslag som folk råkar fånga genom åren. Sådant som annars lätt försvinner. Exempel: En inspelning där G W Bush offentligt säger att CIA har säkra bevis på att Irak innehar massförstörelsevapen. Ett klipp där Reinfeldt säger att han "ska inte kriminalisera en hel ungdomsgeneration".
Jag pratar om inslag/klipp/filmer i sin helhet som kan vara 1/3/5/20 år gamla. Sådant som annars försvinner ur det kollektiva minnet.
Som jag har förstått det gör lagstiftningen inte någon skillnad på om man sprider en bioaktuell film eller om man sprider en film som inte finns till försäljning längre. Det finns inte ens några krav på att upphovsmannen ska ha lidit någon ekonomisk förlust.
Det är allt eller inget. Livstid + 70 års ensamrätt. Sedan fullständigt fritt att göra vad man vill.
Mark, vi MÅSTE göra hela detta kulturarv tillgängligt. Annars kommer det glömmas bort och försvinna. Tack vare och på grund av tekniken är allting väldigt lättillgängligt och väldigt lätt förgånget. Väldigt lite finns fysiskt sparat.
Jag säger inte att vi ska sprida den nyaste Hollywoodrullen eller senaste albumet, i detta håller jag fullständigt med dig. Men när det gått några år (10 kanske) och investeringarna betalat sig, då bör man inleda det offentliga (icke-kommersiella, privata) tillgängliggörandet. För att möjliggöra det som är kultur. Kultur är ingen produkt, kultur är den gemensamma referensram som vi i samhället har.
Min föreläsare som är i 50-60-årsåldern drog nyligen ett skämt som ingen förstod. När han märkte detta sa han att vi kunde ju söka efter Dean Martin - drunken pilot på youtube. Hädanefter har iaf en del av min klass en lite större inblick i de referenser som han använder för att förmedla sin bild på världen. Detta hade varit fullständigt omöjligt utan detta (icke-kommersiella) tillgängliggörandet av kultur.
Det är såhär vi människor fungerar och alltid kommer göra. Kultur är ingen produkt som skaparen har ensamrätt till. All "ny" kultur bygger på tidigare kultur. Kulturen uppstår i att vi diskuterar/sprider/refererar/berikar och pratar om det som vi tagit in. Detta går inte att lagstifta bort.
Jag förespråkar att det starka upphovsrättsskydd som finns idag ska ersättas med ett skydd som exponentiellt minskas med tiden.
Först fullständig ensamrätt. Sedan försäljningsrätt som man enbart innehar om materialet hålls tillgängligt. Sedan rätt att nämnas om materialet säljs av någon annan. Någonting i den stilen.
Vidare anser jag att ingen ska ha rätt att otillgängliggöra tidigare tillgänglig kultur. När den en gång gjorts offentlig, tillhör den allmänheten. Och då menar jag inte att vem som helst får tjäna pengar på verket. Det är detta som upphovsrätt egentligen ska reglera. Vem som TJÄNAR PENGAR på verket.
Går man inte med på att kulturen tillhör allmänheten så är det inget som hindrar en från att hålla det inom en egen krets, som en hemlighet.
@john a
Skyddsperiod för inspelning är 50 år.
I ditt inlägg nämner du liv plus 70 år. Det är skyddsperioden för en upphovsman. Väldigt logiskt: En dokumentär av Tom Aland ägs av Sveriges Radio. Tom Aland är anställd och Sveriges Radio har dokumentären gratis. Den är gjord på arbetstid. Träffade för övrig Tom Aland i måndags. Och för att fortsätta: Sveriges Radio kan inte dö, därför är liv plus 70 år omöjligt. 50 år är skyddsperioden. På en CD P med ring följt av inspelningsår.
Bushavsnittet tror jag inte ägs av Sveriges Radio. Det är säkert ett amerikanskt TV-bolag som äger klippet.
Viktigt. Det finns (flera traditioner i upphovsrätt. Anglo-saxiska säger copyright och vi är influerade av fransmännen. Upphovsmannen är far till sina barn. Och far är är man tills man dör och i upphovsrättens underbara värld - far i ytterligare sjuttio år.
YouTube bygger på den anglosaxiska rätten. Du måste bli stämd innan något händer. I Sverige är du en brottsling i det ögonblick du lägger ut en skyddad musikfil på nätet.
Jag ställer mig bredvid John och hävdar samma sak. Jag har ingen färdig lösning på hur vi skall bevara esoteriskt kulturmaterial, men vi har ett långsiktigt, och allvarligt, problem när upphovsmännens ensamrätt väger tyngre till och med än intresset av att lämna något kulturarv alls till framtiden. Kulturen består inte enbart av de verk som förblivit kända av en bred allmänhet i över 70 år efter sina upphovsmäns bortgång. Kultur är mycket mer än Strindberg och Ibsen, Michelangelo och da Vinci, Bach och Verdi. Varenda barnteckning och skoluppsats är kultur, om än av intresse bara inom en mindre krets.
1979 utkom skivalbumet Ramels radiorariteter med inspelningar från Povel Ramels underhållningsprogram i radio på 1940- och 1950-talen. En del av inspelningarna fanns inte ens i Sveriges Radios arkiv, utan hade bevarats av privatpersoner som bandat sändningarna direkt från radio (eller om det var trådspelare som användes). Jag kan inte personligen intyga att det var exakt så det gick till, men det är vad jag minns stod på skivomslaget.
Hade dessa inspelningar ens varit tillåtna att göra, bevara och återanvända om dagens upphovsrättshysteri hade varit förhärskande på 1940-talet? Frågan må delvis vara hypotetisk eftersom Povel Ramel själv kunde ge sitt medgivande till återanvändningen, men skulle han ens ha lyckats lokalisera de privatinspelningar som gjorts om lyssnarna varit rädda för att bli stämda av honom?
Jag vidhåller att det är det enskilda bruket som bör möjliggöra också detta privata bevarande av esoterisk kultur. Enskilt bruk togs dock bort ur svensk lag 2005, och ersattes av det mer inskränkta "privat bruk" (vars konkreta innebörd återstår för domstolarna att definiera i praxis). Att överlåta ansvaret för bevarandet på upphovsmännen själva är ingen lösning; de kan vara ointresserade av kulturarvsfrågan eller tekniskt oförmögna att bevara allt. Även sådant som upphovsmännen är mindre nöjda med kan bli en del av kulturarvet. "Exemplaren får inte användas för andra ändamål än privat bruk" står det i 12 §.
- Äsch, inte behöver du bry dig om det nu; jag betalar dig gärna en slant om du kan plocka fram mina gamla revyer ur din samling!
- Det var synd att du inte kom med det erbjudandet för fem år sedan, innan jag slängde banden i samband med att jag flyttade. Jag trodde inte att jag ens fick skänka bort dem.
En central sak med enskilt bruk är att upphovsmannen inte behöver lämna sitt medgivande till det. Utan det enskilda bruket kan man inte skilja ett offentliggjort verk som skyddas av upphovsrätt från ett som sprids under avtal om sekretess, och då försvinner poängen med upphovsrätt. Varför skall det allmänna erbjuda upphovsmannen en fullständig ensamrätt, när upphovsmannen inte behöver släppa ifrån sig någonting i utbyte?
I stället för att offentliggöra det jag skriver, så kan jag ingå ett individuellt sekretessavtal (NDA, non-disclosure agreement) med var och en som vill läsa mina opublicerade alster, och så stämmer jag skjortan av var och en som bryter mot avtalet genom att lämna sina exemplar vidare till någon annan. När innehavaren avlider, så skall exemplaret förstöras.
Hur skiljer sig detta arrangemang från modern "upphovsrätt"?
@Anders Andersson
Förslag att gå tillbaka till skrivningen före 2005 (Upphovsrättslagen).
Historia: Då det begav sig var Socialdemokraterna och Vänsterpartiet enäggstvillingar. Moderaterna, Folkpartiet samt Kristdemokratraterna fick igenom en smärre ändring och fem partier röstade genom lagändringen. Centerpartiet och Miljöpartiet röstade nej. I dag har Vänsterpartiet brutit sig loss från Socialdemokraterna i upphovsrättsfrågan. Vad händer efter 2010. Om propositionen blir lag i höst och en ytterligare utredning som pågår blir lag så tror jag att Socialdemokraterna är nöjda med reformarbetet i upphovsrätt.
Motståndare finns (jag förutsätter att socialdemokraterna röstar för propositionen) bland liberala grupper i alliansen samt Miljöpartiet, Vänsterpartiet. Alltså från två läger. Med andra ord propositionen avslutar lagskrivningen på upphovsrätt. Sittande utredning har i och för sig arbete att utföra och jag tror att man tittar på förenklade licenser.
Vad som är uteslutet: Karl Sigfrids linje på en fri fildelning av upphovskyddat material där ingen förtjänst är gjord.
Lagändringen 2005 (enskild mot privat) är medveten skrivning för att stoppa illegal fildelning. Året efter gjordes razzian mot The Pirate Bay. Det var därför lagändringen utfördes med kraft av justitieministern Thomas Bodström. Kanske förlorades valet på detta. Men hellre det - upphovsmannens rätt är viktig för socialdemokraten.
Minata, det stämmer att 2005 års ändring riktade sig mot fildelningen, och att man formulerade det i termer av "privat bruk" och "lovlig förlaga" där det tidigare bara hade talats om "enskilt bruk".
Det enskilda bruket var dock uttryckligen undantaget från upphovsmannens ensamrätt redan i 1960 års lag, långt innan dagens fildelning ens var påtänkt. Nog måste man ha haft en anledning att tillåta "enskilt bruk"?
Den konkreta anledningen torde kunna stavas "xerox" (och motsvarande teknik, som stencilering). Innan det vid 1900-talets mitt blev tekniskt möjligt att på maskinell väg och till en överkomlig kostnad framställa enstaka exemplar av en skrift, så var tryckpressen det enda redskap som stod till buds.
Tryckpressen krävde omfattande förberedelser i form av sättning och preparering av tryckplåtar, och lämpade sig därför bara för kommersiellt bruk och upplagor avsedda för försäljning. Den som bara ville ha en kopia var hänvisad till att skriva av texten, antingen för hand eller med skrivmaskin. Framställning av exemplar i tryckpress reglerades därför i äldre upphovsrättslag, medan manuell avskrift inte reglerades alls (avskrift för hand nämndes närmast i förbigående i 2 § lagen (1919:381) om rätt till litterära och musikaliska verk; det var liksom självklart att man inte stämde någon som bara skrivit av en publicerad dikt i ett privat brev till kärestan).
När kopieringsmaskinerna dök upp på kontoren insåg juristerna att dessa hamnade i en gråzon; rent tekniskt kunde de jämföras med tryckpressar, men i praktiken användes de ofta till uppenbart icke-kommersiell kopiering av enstaka sidor ur tidningar och böcker. För att inte riskera att sådan kopiering togs som förevändning att stämma privatpersoner för struntintrång, så formulerade man i den nya upphovsrättslagen ett generellt undantag för "enskilt bruk" som tog sikte på ändamålet med kopieringen snarare än tekniken för densamma.
Syftet var alltså att tillåta sådan kopiering av tryckt skrift som man visste redan pågick men som inte förorsakade upphovsmännen några mätbara ekonomiska förluster.
Jag har ovan endast nämnt skrift; detta eftersom upphovsrätten före 1960 reglerades i flera olika lagar. I 5 § lagen (1919:382) om rätt till bildande konst kan man läsa:
"Utan konstnärens tillstånd må en var för studieändamål eller till sitt enskilda bruk efterbilda konstverk."
3 § lagen (1919:383) om rätt till fotografiska bilder:
"Utan fotografens tillstånd må en var till sitt enskilda bruk mångfaldiga fotografisk bild."
Det enskilda bruket var alltså redan en juridisk realitet för konstverk och fotografier, när kopieringsmaskinen gjorde att man utvidgade det till att omfatta också litterära verk (skrift).
Det är mer än hundra år av privatkulturell rättspraxis som raderades ut sommaren 2005, genom att man helt avskaffade det enskilda bruket, och ersatte det med något man kallar "privat bruk". Det är uppenbarligen inte samma sak, men vad det nya begreppet betyder får framtida domar utvisa. I en värld där vi har direktkontakt med människor på andra sidan jorden, men något privatliv knappt existerar längre, så får en utdöende industri för distribution av högteknologiska runstenar chansen att börja om med ett oskrivet blad och berätta för oss andra vad de har ensamrätt till.
Även om begreppet "enskilt bruk" innefattade fildelning, så innefattade det annat också. Genom att eliminera det enskilda bruket har man kriminaliserat inte bara fildelningen, utan i princip allt annat som också gick under benämningen "enskilt bruk".
Det är som om ett företag som använder och förorenar stora mängder vatten i en sjö bestraffas genom att man torrlägger sjön. Företaget måste läggas ned, och de kringboende blir glada - ända tills de upptäcker att deras dricksvattenbrunnar nu sinat.
Var beslutet så genomtänkt egentligen?
Skicka en kommentar