måndag, december 15, 2008

Hur ska man säkerställa att åklagaren och polisen gjort en objektiv utredning redan före domen avkunnas?

Efter SVTs dokumentär där Thomas Quick tar tillbaka sina erkännanden är det många som pekar finger på åklagaren och polisen för att de ska ha hjälpt Quick med "rätt" svar och undanhållit bevisning som talat för att Quick var oskyldig. Jag har ingen uppfattning om huruvida Quick är skyldig eller inte, men vill ändå ställa följande fråga. I fallet Quick diskuterar vi hur man ska korrigera ett eventuellt fel i efterhand. Hur ska man säkerställa att åklagaren och polisen gjort en objektiv utredning och presenterat alla relevanta fakta redan före domen avkunnas? Jag har skrivit om liknande frågeställningar i Dagens Juridik och plockar gärna upp samma spår igen.

Svenska brottmålsrättegångar präglas av ett kontradiktoriskt förfarande där processen drivs framåt av två motsatta parter, i brottmål ställs den misstänkte med sin försvarare mot åklagaren. Domaren har till uppgift att genom formell processledning garantera att rättegången genomförs på ett korrekt och rättvist sätt, vari ligger att det ska råda processuell balans mellan parterna, på engelska bäst uttryckt genom uttrycken "fair trial" och "equality of arms". En annan modell vore att domaren drev processen framåt genom en mer aktiv, materiell processledning, exempelvis genom att domaren tar sig en större roll i samband med vittnesförhör och i förhållande till brister i förundersökningen. Domarens roll skulle då vara mer än blott en garant för balans mellan parterna, han eller hon skulle själv aktivt söka "sanningen".

Vad skulle detta innebära i fallet Quick? Om domaren anar att den misstänkte är psykiskt labil, en notorisk lögnare och en stor del av bevismaterialet består av den misstänktes erkännanden, vore det på sin plats om domaren antar en aktivt sanningssökande roll och frågar åklagaren om det finns ytterligare förhör eller bevisning som domstolen ej har tagit del av. Det räcker inte att lyssna på de minnesexperter och psykiatriker som parterna kallat. Jag vet inte om domaren ställt sådana frågor, men min bild av svenska domare är att de ofta väljer en passiv roll där fokus ligger på formell rättvisa framför aktivt sanningssökande. Det är kanske dags att omvärdera domarrollen?

Media och bloggar
Aftonbladet1, Aftonbladet2, Aftonbladet3, SvD1, SvD2, DN, Expressen, Motpol, Newsmill, Mårten Schultz

7 kommentarer:

Kraxpelax sa...

Problemet här är att bevisvärderingen bygger på psykologisk teori som nu visat sig ren humbug, och enbart bevisvärderingsfel räcker inte för resning som Jan Guillou påpekar. Bloggarens artikel är konstig i sin blekhet. Domarna var väl lika bakom flötet som alla andra, får man väl förmoda, så vad hade då en annan inställning hjälpt? Att vi har en rättsskandal av revolutionära mått står ju redan klart, när den ena efter den andre uppenbarligen har dömts på rent mischmasch.

Anonym sa...

Jag blir lite nyfiken på om det är någon särskild psykologisk teori Kraxpelax vill hänvisa till eller om det är psykologi i största allmänhet som avses.

Lars-Erick Forsgren sa...

http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/12/vem-ska-kolla-vem.html

Det är makten som skall konrolleas.

Anonym sa...

En sak som inte är helt ovanligt i många rättsordningar är ju att det finns en förundersökningsledare (som ska uppfylla objektivitetskraven) och en annan åklagare i själva rättegången (som är väsentligt mer ackusatorisk). I Sverige har vi lyckats koka ihop de där rollerna med lite blandat resultat. van der Kwast kanske inte ens är det värsta exemplet även om det borde avskräcka nog.

En annan figur, vars arbetsinsats därför blir helt central för en rättvis rättegång - vid sidan av de (idealt sett) neutrala domarna -är ju försvararen. Varför kommer Quicks försvarare så förbaskat lätt undan? Är Borgström så poppis i dagsläget måntro?

Leffe sa...

Men varför ska rättsväsendet vara "sanningssökande"?

Är det inte bättre att domstolen håller sig till att konstatera om åtalet är styrkt bortom rimligt tvivel, sanningen är som regel betydligt mer komplicerad och domstolen kan aldrig få hela bilden. De jobbar alltid med andrahandsinformation, t.ex. vittnesutsagor, som inte sällan är ganska gamla.

Man får helt enkelt leva med imperfektionen i den juridiska praktiken.

God jul och tack för många bra bloggposter under året!

Mark Klamberg sa...

Leffe,
Du tar upp precis den ståndpunkt som präglar det svenska rättsväsendet (liksom USA, Storbritannien, m.fl.). Problemet uppstår när åklagaren undanhåller bevisning. Ska domstolen söka kontrollera och korrigera detta under rätttegången eller ska man rätta till det efteråt? Jag tycker båda ståndpunkterna är legitima, vill bara väcka en debatt.

God jul och gott nytt år!

Leffe sa...

Generellt tror jag att det finns goda skäl att sträva efter objektivitet, men inte att förvänta sig det utan lösa den biten med en stark motpart i form av en offentlig försvarare.

Ett stort problem i det sammanhanget är att försvaret har mycket begränsad tillgång till egna utredningsresurser.

I praktiken tror jag dock inte att åklagare och polis är särskilt dåliga på att vara objektiva.