Beslutet om Plavšić

Detta är en komplettering till ett tidigare inlägg. Via denna länk finns beslutet om frigivningen av Plavsic tillgänglig.

Det tillämpliga regelverket anges i lag (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt (tribunallagen). I detta sammanhang är det viktigt att påpeka att verkställigheten i Sverige av det fängelsestraff som Biljana Plavšić ådömts av Internationella tribunalen för brott i f.d. Jugoslavien (ICTY) inte kan jämföras med en vanlig överföring av verkställighet från ett annat land. Sverige utför verkställigheten på ICTYs vägnar, vi har inte övertagit verkställigheten som är det vanliga förfarandet. Det begränsar Sveriges möjligheter att överpröva eller ompröva straffet.

I förarbetena kan man läsa följande, sid. 139 och 142.

En utgångspunkt för verkställigheten är att domstolen behåller kontrollen över straffet och dess längd. Det är också den princip som gäller för tribunalerna, vilken är nödvändig för att åstadkomma en rättvis rättskipning samt tillförsäkra en god standard för de dömda. Därför är det endast domstolen som får överpröva eller ompröva straffet och verkställighetsstaten får inte förändra det straff som domstolen dömt ut eller släppa den dömde fri före utgången av den strafftid som domstolen har bestämt (artiklarna 105 och 110:1–2). Avgörandet om den dömde
skall villkorligt friges eller benådas är därmed ytterst förbehållet domstolen, se dock vidare nedan. De bestämmelser i internationella verkställighetslagen som avser straffomvandling eller anpassning till motsvarande svenskt straff kan därför inte tillämpas, vilket överensstämmer med regleringen i tribunallagen (se prop. 1995/96:48 s. 16).

Med denna principiella begränsning skall i huvudsak verkställighetsstatens lagar tillämpas beträffande straffverkställigheten i övrigt (artikel 106:2). Även enligt 11 § tribunallagen skall verkställigheten ske enligt svensk lag, vilket klargörs genom en hänvisning till 25 § internationella verkställighetslagen.

Genom föreskriften att verkställigheten skall ske enligt svensk rätt följer även att de svenska reglerna om villkorlig frigivning blir tillämpliga. Med hänsyn till de särskilda förutsättningar som gäller för verkställighet av tribunalerna har särskilda regler införts beträffande villkorlig frigivning i dessa fall (11 § tredje stycket tribunallagen enligt SFS 2000:573, som har trätt i kraft den 1 oktober 2000). Dessa regler innebär att regeringen avgör frågor om villkorlig frigivning och att den då får besluta att sådan skall ske vid en senare tidpunkt än som följer av brottsbalken. Därmed skapas ett större fakultativt inslag i prövningen av frågan. Vidare skall tribunalen ges tillfälle att lämna synpunkter innan beslut fattas.

Det bekräftar att regeringens hantering följt regelverket genom att konsulterat ICTY. Det är ytterst tribunalen som avgör om Plavšić ska friges. Om Sverige hade beslutat att frige Plavšić utan tribunalens godkännande hade Sverige först varit tvingad att underrätta tribunalen som i så fall hade kunnat överfört verkställigheten till en annan stat.