Liberaler förtjänar ett idéburet parti
Roger Tiefensee och Fredrick Federley visar på SvD Brännpunkt att centerpartiet fortfarande är ett parti som företräder jordbruksintresset till nackdel för Europeiska Unionens skattebetalare. Liberaler förtjänar ett idéburet parti som vågar ta strid mot jordbrukssubventioner och ställning för frihandel. Johan Ingerö utvecklar saken på ett bra sätt.
6 kommentarer:
Måste medge att denna ggn håller jag med Johan I.
Liksom i din efterlysning Mark av ett idéburet liberalt parti som (bl.a.) står för frihandel. Och för mänskliga rättigheter även i praktiken.
Umm... Vi förtjänar ett liberalt parti
Är det finare att vara idéburen än intresseburen? Varför då, i så fall? Finns det nödvändigtvis en motsättning eller uppdelning mellan idé och intresse?
Och är inte den viktiga frågan *vilka* idéer/intressen som bär en, eller som man bär på?
Jag kan räkna upp en hel rad idéer som burit upp FP det senaste decenniet, och den lätthet med vilken de anammats, trots deras synbara konflikt med andra idéer partiet också säger sig stå för, får mig att misstänka att under den idéburna överbyggnaden vilar ett solklart intresse: Makt.
Och det är förstås inget fel i det -- politiska partier är organisationer vars första mål är makt. Men att då komma och säga att man är finare än alla andra partier för att man bärs av idéer framstår som lite fånigt, ikke sant?
Johan,
Eftersom jag anser att partier ska sträva efter att förverkliga någon form av allmänintresse så är det negativt med partier som styrs av särintressen.
Sedan är det självklart viktigt vilka idéer ett sådant part bärs av och hur dessa idéer definierar vad som är allmänintresse.
I det här fallet anser jag de relevanta allmänintresset är effektiv matproduktion, dvs hög kvalitet med lägsta möjliga resursförbrukning. EUs jordsbruksstöd bidrar inte till det.
För det första vet jag inte om jag håller med om att partier bör sträva efter att förverkliga ett allmänintresse. Vad är allmänintresset? Den allmänna viljan i Rousseausk mening? Den minsta gemensamma nämnaren? Summan av medborgarnas enskilda intressen? Majoritetens intresse?
Och, för det andra, ett parti vore ju knappast ett parti om det inte företrädde ett särintresse, ett partsintresse.
Och, för det tredje, vill man veta vems särintressen FP företräder kan man ju bara titta på vem partiets politik riktar sig emot:
"Det är nämligen alltid någon annan folkpartiet ställer krav på, på sådana som inte är en del av partiet, på invandrarna, de arbetslösa, socialbidragstagarna, de sjukskrivna, på elever med dåliga resultat och på föräldrar med skolkande barn.
Folkpartiet ställer däremot inte krav på villaägarna, aktieägarna, lärarna, storkapitalisterna, plugghästarna, på föräldrar som inte orkar städa själva eller pappor som inte tar ut sin föräldraledighet. Kärntrupperna ska istället uppmuntras!"
http://www.friktion.se/86/e.html
Och att påstå att det partsintresset -- den välbärgade, akademiska, svensketniska, europavänliga, medelålders medelklassens -- inte är ett särintresse, utan ett rent rationellt allmänintresse, det framstår som både bedrägligt och förmätet.
Det finns en del "särintressen" som är så breda att de i praktiken omfattar oss alla - och som dessutom har en tendens att dra det kortare strået i särintressenas kamp. Tänk konsumenter eller skattebetalare. Jag ser inget orimligt i att inta ståndpunkten att dessa intressen bör få en mer framskjuten roll i politiken.
Men under den socialliberala guldåldern stod Folkpartiet för motsatt ståndpunkt: att dessa breda grupper måste stå tillbaka till förmån för det "glömda Sverige".
I detta avseende är ju fp:s metamorfos en investering av den tidigare politiken: idag är det de marginaliserade grupperna (handikappade möjligen än så länge undantagna) som ska stå tillbaka till förmån för den breda medelklassen.
Intressant nog tycks sossarna under samma tid ha gjort resan i motsatt riktning. Så vilket är intressepartiet och vilket är idépartiet?
Skicka en kommentar