Ska Saif al-Islam Khaddafi möta rättvisan i Libyen eller i Haag?

DN och SvD skriver att Saif al-Islam Khaddafi hellre vill ställas inför rätta av Internationella Brottmålsdomstolen (ICC) i Haag än i sitt hemland Libyen. Saif fruktar att han inte kommer få en rättvis rättegång i Libyen. ICC bygger på komplementaritetsprincipen som anger att en persons straffansvar för internationella brott i första hand ska prövas i nationell domstol. ICC ska enligt artikel 17 av sin stadga endast utöva jurisdiktion om en stat är "oförmögen" eller "ovillig" att genomför en brottsutredning och rättegång. Detta tjänar flera syften, det ger brottsoffer närhet till rättsprocessen och det minskar trycket på ICC.

I detta fall pågår en brottsutredning i Libyen vilket kan tolkas som att Libyen som stat både är villig och förmögen att genomföra en rättegång vilket förhindrar en rättsprocess vid ICC. Amnesty International menar att av artikel 17 följer att en person måste få en rättvis rättegång i den nationella domstolen, annars ska personen prövas vid ICC. Amnesty stödjer sig på ett beslut från ICC den 4 april 2012. Jag menar att Amnesty argument angående ICCs beslut från den 4 april 2012 delvis blivit inaktuellt eftersom Libyen då inte formellt invänt mot ICCs jurisidktion. Det har Libyen gjort senare vilket framgår av att detta beslut från den 1 juni 2012, se även UPIs rapportering.

Jag anser att Amnesty International anför ett moraliskt, men inte juridiskt, övertygande argument. De tolkar artikel 17 av ICC-stadgan fel. Denna bestämmelse tar sikte på brister i en stat som försvårar brottsutredning och lagföring av brottslingar, artikel 17 är inte avsedd att skydda den misstänktes rättigheter. På så sätt är bestämmelsen assymetrisk vilket kan förklaras med att ICC är en domstol som ska pröva individers straffansvar och inte staters respekt för mänskliga rättigheter (jämför med Europadomstolen eller FNs MR-kommitté). Misstänkta brottslingars rättigheter i nationella rättsprocesser skyddas i detta hänseende av andra konventioner som är riktade mot stater och inte mot ICC, t.ex. internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Kevin Jon Heller har skrivit en artikel från 2006 om detta dilemma och han föreslår att Romstadgan ska ändras så att ICC även beaktar rättssäkerhetsgarantier i den berörda staten.

Uppdatering. Nu har Kevin Jon Heller skrivit ett blogginlägg där han förklarar att ICC visst kan få jurisdiktion över Saif al-Islam Khaddafi då han förbisett en sak i sin artikel från 2006. Han menar fortfarande att kränkningar av internationella MR-konventioner inte utgör skäl för att ICC ska få jurisdiktion. Däremot kan kränkningar av rättssäkerhetsgarantier i libysk nationell lagstiftning göra att ICC får jurisdiktion eftersom det kan göra libyiska domstoler underkänner åtalet och därmed är Libyen oförmöget att utreda och lagföra brottet. Kan det bli bättre när en  akademiker offentligt börjar omvärdera sina egna slutsatser? Jag tror dock att resonemanget i artikeln från 2006 fortfarande kan hålla. Vad är sannolikheten att en libyisk domstol underkänner ett åtal mot Saif al-Islam Khaddafi för att libyiska myndigheter bryter mot den egna statens lagstiftning?