Världen blir tryggare med Obama vid rodret

I den amerikanska presidentsvalsdebatten presenterar John McCain sig som det trygga säkerhetspolitiska valet. Svenska borgerliga debattörer som Johan Ingerö och Dick Erixon verkar driva samma tes.

Jag hävdar motsatsen. Barack Obama var en av få amerikanska politiker som argumenterade mot ett angrepp av Irak före själva invasionen 2003. Det är ett tecken på att Obama kan hålla sig kylig och rationell men samtidigt värdestyrd i svåra situationer. Det är en sådan president som behövs i Vita Huset.

Jag anser liksom Barack Obama att väpnade interventioner kan användas för förhindra folkmord och allvarliga brott mot mänskligheten, men det var inte aktuellt i Irak 2003. Jag hade inte haft några invändningar om USA med vapenmakt hade avsatt Saddam Hussein med våld i samband med gasattackerna 1988 mot den kurdiska staden Halabja. USAs angrepp 2003 var 15 år för sent.

Utan att göra några andra jämförelser med Obama, så har jag liknande erfarenhet av att gå emot strömmen vad avser Irakfrågan då jag närmast ensam inom folkpartiet argumenterade mot angreppet 2003, såväl före som direkt efter. Det innebär inte att vi måste ställa oss på samma sida som religiösa fundementalister och självmordsbombare, vilket jag skrivit om i Aftonbladet.

Vi ska bevara huvudregeln i FN-stadgan som anger att FN-mandat ska finnas när omvärlden vill förhindra folkmord eller motsvarande handlingar med våld. I nödvärnssituationer anser jag att en sådan intervention kan ske även om FN:s säkerhetsråd är blockerat genom veto. Detta gäller endast nödvärnssituationer och inte vid en allmän önskan av regimförändring i ett land med auktoritärt styre. Demokrati kan inte tvingas fram på spetsen av en bajonett.

Per Svensson skriver följande i en mailväxling återgiven i Sydsvenskan. Mailväxlingen är mer tydlig i denna pdf.

Irakriget har inneburit att en av 90-talets stora liberala landvinningar har komprometterats, kanske ohjälpligt. Jag tänker då på den för inte så länge sedan brett accepterade tanken att individers rättigheter väger tyngre än regimers, det vill säga att det är legitimt för omvärlden att intervenera i stater där det pågår folkmord eller där de mänskliga rättigheterna på andra och fundamentala sätt satts ur spel. Erfarenheterna från Bosnien och Rwanda hade tvingat världen att acceptera denna princip, den så kallade liberala interventionismen. George Bush har nu smulat sönder den. Det är en katastrof.

Johan Norberg är inne på samma spår i samma mailväxling.

Det vi lärt oss – igen – av misslyckandet i Irak är att vi inte kan bomba fram demokrati, det var en felaktig triumfatorisk idé. Liberala institutioner måste växa fram ur en inhemsk utveckling för att verkligen slå rot. Därvidlag är Tyskland och Japan undantag delvis för att de redan hade en historia av modernisering med vissa liberala inslag, dels med de specifika omständigheterna som följer av totalt nederlag i ett angreppskrig och en lång, benhård ockupation. Men liberal interventionism kan fortfarande fungera för att hindra akuta människorättsbrott. Bomber må vara dåliga på att bygga upp, men de är bra på att förstöra saker - även dåliga saker. Det kommer bli svårare att få opinionen med sig för att hindra ett nytt Rwanda på grund av Irak, men det beror på en sammanblandning, inte på en logisk följd.

Mot bakgrund av den närmast ensidiga ställningstagandet 2003 bland borgerliga politiker för Irakkriget välkomnar jag att liberaler som Per Svensson och Johan Norberg tar avstånd från de ibland katastrofala inslagen i amerikansk utrikespolitik. Jag är övertygad om att Obama är den mest lämpade kandidaten för att trovärdigt återföra USA till rollen som en fyrbåk för demokrati och jämlikhet.

Media och bloggar om USA-valet
DN1, DN2, SvD1, SvD2, Expressen, Aftonbladet, PromeMorian, Annie Johansson, Mitt i steget