Ola Larsmo recenserar Purgatorium
Ola Larsmo har i DN recenserat Mats Delands bok Purgatorium - Sverige och andra världskrigets förbrytare. Larsmo beskriver boken som en "grundlig genomgång av en blind fläck i vår historia" och recensionen kan du läsa här. Det finns även en särskild blogg för boken. Själv håller jag på att läsa boken som är mycket intressant. Jag får återkomma när boken är färdigläst.
19 kommentarer:
Att tiosutentals balter mördades av kommunister talas det tyst om av kommunisten Deland.
Äcklande.
Tack för länken Mark. Jag måste svara på kommentaren. Om du, anonyme, läser boken så ser du att jag inte alls talar tyst om det.
Mats Deland
Tar boken upp problematiken med att Sovjetunionen ej var en rättsstat och att det redan på den grunden måste ha varit svårt att hitta tillförlitlig bevisning? Sovjetunionen betraktade även fd lettiska soldater i tysk tjänst som krigsförbrytare. Trots att de i princip endast försvarade sitt land mot övergrepp från sovjetiska partisaner. Det måste i praktiken ha varit nästintill omöjligt att driva ett trovärdigt mål med sovjetisk bevisning för svensk åklagare
Läs boken! Lär väl finnas på biblioteket inom kort.
Har länge förvånats över den totala tystnad kring detta kolsvarta kapitel i svensk historia. Hoppades och trodde det skulle uppmärksammas efter Bosse Schön's böcker "Svenskarna som stred för Hitler" samt "Där järnkorsen växer" och att rättsliga efterspel var att vänta, åtminstonde för de svenskar som erkänt delaktighet i folkmord (lägervakter etc.) Men inget hände..
Sverige var efter kriget en av de bästa transitländer för nazistiska krigsförbrytare på vidare flykt till tex Sydamerika. Några stannade även kvar och kan faktiskt finnas i livet än idag. Att inte detta undersökts noggrant är av stor skam för rättsstaten Sverige!
Att naturrätten var förvisad till skamvrån i Sverige sedan 30-talet (och på många sätt fortfarande är det) är ingen nyhet; Carl-Henning Wijkmark har skrivit mycket och bra om det, och Hägerström och hans efterföljare gjorde aldrig någon hemlighet av sitt förakt för naturrätten som de beskrev som vidskeplig, bunden till tron på en allsmäktig gud. Men det känns ändå att Larsmo missar en hel del i sin iver (jag har inte läst boken, bygger på hans rec). Baltutlämningen 1946 rörde upp otroligt mycket känsklor och förblev genom hela det kalla kriget en händelse som bränts in och som många svenskar såg som en slags symbol för Sveriges position i vä'rlden. Och för dem som räknade det som undfallenhet, att Sverige vikit ner sig för Stalin, var det avgörande att de balter som kommit över Östersjön 1944 - hela gruppen alltså, inte bara de 160 - inte skulle betraktas som medlöpare till nazisterna eller judemördare. När Enquist tog upp den sidan i "Legionärerna" bölev det mycket riktigt stor indignation.
Och på senare år har historiker påmint om att tatlin från början krävde att *alla* balötflyktingar skule repatrieras till Sovjet, där många av dem säkert hade sänts till Sibirien direkt. Utlämningen av ett par hundra balter blir isåfall ett bondeoffer som räddade tiotusentals fler - varav en del säkert hade deltagit i pogromer och avrättningar. I det perspektivet blir baltutlämningen en mindre entydig historia, eller hur? Inte snyggt, men man kan nog säga t regeringen gjode det bästa möjliga av en svår situation. Det är inte troligt att Sverige hade fått rkaftfull uppbackning från t ex England eller USA om vi hade sagt blankt nej till alla propåer från Moskva, och riksne för miltära förvecklingar då eller senare var ju uppenbar. Larsmo nämner inte det här, han skriver som om allt ägde rum i ett tomrum där bara moral och juridik borde ha räknats. Alltså, 1945 var frågor om moral som drivkraft för politiken koncentrerade till Nürnberg men utanför det fältet (och litteraturen) inte speciellt heta någonstans.
Bortsett från naturrätten, att svenska dosmtolar på 50-60-70-talen inte ville agera scen för processer om massakrer på judar i områden som nu blivit del av Sovjetuinionen, med bevisning och vittnesmål därefter) är nog inte helt obegripligt. Jag vet inget land utom Spanien som villigt agerar scen för rättegångar om svåra brott som utförts i ett helt annat land, och där (i Spanien) tillåter lagarna att man lagför brott som inte har något med Spanien att göra. Det är därför Garzòn har kunnat driva åtal mot Pinochet och bin laden. Om man lyckas identifiera någon som med stor säkerhet har ägnat sig åt grova krigsförbrytelser i annat land väljer nog de flesta länder, om de vill lkösa det, att underrrätta Interpol och sedan försöka förbereda en rättegång i det aktuella landet. Inte ens USA ville gärna ha rättegångarna mot Demjanjuk på hemmaplan, man såg till at de i första hand fördes i Tyskland och Israel.
Stalin" i början av andra stycket av föregående replik, inte arkitektjunkien Tatlin som förvisso inte kunde rikta några propåer till Per-Albin.
Intressanta och lärorika kommentarer här för mej med dåliga historiekunskaper.
Jag var inte helt på det klara med att Sverige och de flesta andra länder utom Spanien har lagar som förhindrar arrestering och rättegångar mot brottslingar som begått folkmord i andra länder. Kan någon kunnig förklara för mej hur det kan vara så?
Att hänvisa till det land brottet begicks är ju idiotiskt eftersom många av dessa brottslingar ju är landets ledare, t.ex Kinas kommunistregim som är direkt ansvariga för tiotusentals dödade falun gong anhängare, ett brott som är i högsta grad pågående än idag.
Varför ställer vi oss inte upp och ryter att "NU ÄR DET FANIMEJ NOG!!!" Är det bara Spanien som har empati nog att bry sej om alla människor som dödas världen över av grymma statsledare och tillräckligt jävlar-anamma för att arrestera och om möjligt straffa dessa massmördare?
Herregud vilka lismande veklingar och empatistörda egoistiska yngkryggar vi svenskar är! Jag skäms.
Shimmeringblade: när det gäller att ställa sig upp och ryta är det nog en fråga om hur mycket man vill betala, och priset är alltid mindre plågsamt tydligt så länge det bara mäts i retorik. Inte wns England hade gått i krig mot Hitler om det uteslutande hade handlat om at skydda mänskliga rättigheter och t ex tjecksslovakiens frihet. och integritet. Även om Churchill hade varit regeringschef 1938 (svårt att tänka sig) hade han nog inte tagit England in i fullt krig för att han ansåg Kristallnatten oacceptabel; skälen blev tunga först när de berörde det egna landets säkerhet, när Hitler hotade imperiet.
När man till slut gick i krig var det för att Hitler nu uppenbarligen hotade även engelska och franska nationella intressen, dessutom hade man ju ingått en pakt med Polen som bottnade i att alla tre länderna ansåg sig direkt hotade av Führern. Jag tror att det är svårt för oss idag att förstå hur trötta och cyniska många var både 1937-39 och 1945. Det skyms av den heroiska sidan av 2 vkr - så mycket fräckare än första världskrigets stillastående slaktande - men under jublet 1945 var många mycket trötta och djupt medvetna om att stolta ord inte räcker så långt.
Och det där är nog lika sant med kalla kriget, är man född typ 1983 - jag är '70 - är det nästan omöjligt att snabbt fatta hur alla "stolta protester" under det kalla krigets tid kunde ses som brickor i ett spel, och ofta också var det, på någon ninvå! Hur mycket oro, paranoia och rädsla det fanns och hur det påverkade vad som sades.
Detr finns nog några fler demokratier än Spanien som upplåter rättsalen för fall som inte har någon tydlig anknytning till landet självt (kan någon ta reda på vilka?) Jag nämnde Spanien eftersom det är det enda lnd jag vet där det görs en poäng av detta utåt, där man flaggar med det. men t o m Garzòn har i en del spansk media beskrivits som en linslus som tog upp sådana här fall för att han ville bli kändis.
Men tar man t ex Frankrike så har de absolut inte varit ivriga att ställa grova krigsförbrytare ens från den egan historien inför rätta. Efter de första åren post 1945, Vichyledarna och så, så är väl processen mot Gestapobossen Klaus Barbie den enda riktigt kända (och han var bl a inblandad i mordet på en av motståndsrörelsens största hjältar, Jean Moulin). Hur dödstyst det har varit kring brotten inom den egna armén under Algerietkriget 1954-62 är ju en offentlig hemlighet.
En kommentar till - och synpunkter från Mark är givetvis välkomna, jag är inte jurist: Att gripa en person som har en efterlysning från Interpol för folkmord, mord, tortyr eller liknande kan polisen självklart göra i de flesta länder. Men att hålla rättegång när brottet inte har någon förbindelse med det egna landet och den misstänkte kanske inte heller är bosatt där (eller om brottet inträffade i t ex Litauen, innan han flyttat hit) är nog rätt ovanligt i de flesta länder. England arresterade Pinochet för mord (=olagliga avrättningar) och höll honom sedan under lpng tid som man minns, medan det diskuterades om han skulle utlämnas till Spanien och domare Garzòn, men det är tveksamt om en svensk, amerikansk eller mexikansk polismyndighet hade kunnat hålla honom häktad på samma sätt för samma brottsrubricering, om brotten inte haft någon anknytning till just det landet. P. hade ju ingen allmän arrestorder på sig, utom just den som användes i det fallet, men det hade kanske inte heller många av de misstänkta krigsförbrytare och waffen SS-medlemmar som kom till sverige efter 1945. Många av de tyska militärflyktingarna använde förresten bara Sverige som mellanlandning och fortsatte inom något år över Atlanten.
Det börjar bli en riktigt intressant diskussion det här. Jag skriver en del om universell jurisdiktion - alltså, att domstolen kan ta upp fall som inte har någon direkt anknytning till det egna landet - i Purgatorium . För Sveriges del gäller att regeringen måste lämna åtalstillstånd. I SOU 2002:98 (som kan laddas ner från regeringen.se) finns en bred översikt.
Något också om detta med sovjetiska brott. På min blogg, Purgatorium.se, lägger jag undan för undan upp de kapitel som inte fick plats i boken (och som ska bli en egen bok lite senare). I kapitlet om esterna har jag ett långt avsnitt som de sovjetiska deporteringarna 14 juni 1941, med en unik ögonvittnesskildring. Det avsnittet är jag lite mallig över, så läs det gärna.
Mats Deland
Hej,
Ursäkta att jag inte svarat tidigare. Har haft undervisat 8-17 till de senaste dagarna, senast idag om internationell straffrätt.
Som Mats Deland skriver kan vissa brott som begås utanför och utan koppling till Sverige likväl prövas vid svensk domstol enligt principen om universell jurisdiktion. Aktuellt lagrum är 2 kap. 3 § 6 och 7 styckena Brottsbalken. Det gäller bl.a. kapning, folkrättsbrott (krigsförbrytelse) och brott för vilket det lindrigaste straffet i svensk lag är fängelse fyra år eller däröver (t.ex. folkmord).
Att åklagaren behöver åtalstillstånd från regeringen när åtalet grundas på principen om universell jurisdiktion framgår av 2 kap. 5 § andra stycket Brottsbalken.
Se gärna ett tidigare blogginlägg om detta.
Tack för klargörandet Mark, men sen är väl kraven på vägande grund för misstanke (dvs rimligt stabil bevisning i någon form, före processens start) för att en rättegång ska kunna inledas samma som för andra våldsbrott - eller den ribban har kanske i praktiken varit något högre? Och där är det troligt att utsikterna att jobba med vittnen från Öst- eller Sydeuropa (för att inte tala om arabvärlden!) som kanske fått resa in från sitt hemland för just den här rättegången och som lätt kunde misstänkas vara planterade och drillade av någon i hemlandet, kunde avskräcka många annars kunniga domare och åklagare? Jämför situationen i filmen "Music Box", baserad på Demjanjukfallet, där den ungerske flyktingen som bott fyrtio år i USA anklagas av vittnen från hemlandet - och den givna fölrsvarslinjen blir ju att de här människorna är planterade och deras historier falska.
Även om filmen är orealistisk i att Jessica Lange som advokat försvarar sin pappa (ehm?) så är det juridiska dilemmat i att bedöma vittnesmål från ett land som står under din värsta fiendes fot, och där någon kan förväntas ha ideologiska skäl att skafda den åtalade,högst verkligt.
Mangan,
Problemet är som du skriver att det ofta är svårt att få tag på bevisning från andra länder.
Mark: ja, bevisningen och vittnesmålen i rättsfallet i filmen kommer ju nästan helt från Ungern, även om det är en amerikansk domstol som hanterar det (han blir frikänd, men i filmens slut möter dottern bevis som klargör att han ändå var den där grymme lägervakten). Sen tillkommer det att det kanske gått 30 år mellan brott och rättegång: det försvagar så klart vittnesmålen. Där någonstans når man kanske en smärtgräns i en rättskultur som inte ser sig som den eviga rättvisans ljungande svärd eller som offrens talesman. På 40-talet, efter kriget, var man i Sverige säkert ännu mindre benägen än 40-50 år senare att starta invecklade proceser om krigsförbrytare från Polen, Tyskland eller Balticum som kunde väntas gå upp till HD och väcka pinsam uppmärksamhet utomlands.
Att åtalstillstånd från regeringen krävs när åtalet grundas på principen om universell jurisdiktion enligt 2 kap. 5 § andra stycket Brottsbalken kan väl ha att göra med att den typen av åtal kan komma att beröra olika immunitetsfrågor och hur dessa ska bedömas enligt folkrätten? Den här kontrollen från regeringen i dessa frågor närmast stärktes i brottsbalken t ex under U 137-krisen när en tingsrätt i Blekinge ville åtala en sovjetisk ubåtschef.
Anonym,
Nu har jag inte gått igenom förarbetena för 2 kap. 5 § andra stycket Brottsbalken, men jag har samma uppfattning om bestämmelsens syfte.
Jag tycker att denna länk passar till
ärendet i fråga.
http://www.jewsoflatvia.com/
Har inte läst boken Purgatorium ännu och förmodar att materialet i länken finns väl belyst i boken. Ändå - eftersom vi nu har webben som social miljö finns all anledning att spinna de mest avancerade informationsnät.
Skicka en kommentar