Seminarium om självbestämmande och Kosovos självständighetsförklaring

Rätten till självbestämmande och Kosovos självständighetsförklaring kommer att diskuteras vid ett seminarium anordnat av Juridiska Institutionen, Stockholms Universitet, hörsal 7, D-huset, den 3 mars, 2008, kl. 15.00-17.00. Presentation och diskussion på engelska. Allmänheten är välkommen. Inbjudan finns nedan.

För de som är intresserade har jag skrivit ett inlägg tidigare som kortfattat behandlar saken.

Märk väl att Carl Bildt deklarerat att Sverige kommer ta ställning till om Kosovo ska erkännas efter utrikesnämndens möte den 4 mars.

The Stockholm University Faculty of Law announces a seminar on

“The Principle of Self-Determination and Kosovo’s Declaration of Independence”

Time: Monday, March 3, 2008, at 15:00-17:00
Place: Auditorium 7, House D, Stockholm University

Kosovo’s declaration of independence on February 17 met with different reactions from other States. A number of important international actors including the United States almost immediately recognized Kosovo as a sovereign State. Others such as Russia and Spain have considered this declaration as contrary to existing international law. In this seminar, four international law specialists at Stockholm University will discuss the requirements for the recognition of new States and elaborate on the norms and criteria that may be applied to assess the compatibility of the Kosovo case with the existing international law requirements.

All interested are welcome!

Said Mahmoudi
Professor of International Law

Amerikan med diplomatisk immunitet har misshandlat en 18-åring

I Aftonbladets Sportblad kan vi läsa att en amerikan med diplomatisk immunitet har misshandlat en 18-åring så att denne blev medvetslös. Det framstår som oklart om amerikanen själv är diplomat eller om han fått sitt skydd i annan kapacitet, t.ex. som familjemedlem till en diplomat. Min kollega Fredrik Stenhammar kommenterar saken i Aftonbladet. Märkligt att nyheten inte kommenteras i nyhetsdelen, det är mer än en "sportnyhet".

Kosovo ur ett folkrättslig perspektiv

Jag har fått frågan i en kommentar om det inte vore på "sin plats med en liten analys av Kosovo sett ur ett folkrättsligt perspektiv?" Visst vore det på sin plats.

Motpolerna i den svenska akademiska debatten står mellan professorerna Said Mahmoudi som uttalat sig i P1 och Ove Bring som skrivit i SvD.

Jag tycker det är en genuint svår fråga. Samtidigt som jag var för interventionen 1999 ser jag stora problem med att Kosovo blir självständigt på det sätt som sker nu. Inom kort kommer vi ha ett internt seminarium på institutionen där vi ska gå igenom saken. Sverige har intagit positionen att vänta med ett erkännande och tillsammans med övriga medlemsstater i EU betonat att detta är ett undantagsfall som inte ska upprepas. Kosovo kan annars sätta ett prejudikat som öppnar Pandoras ask. Folkrätten är i dessa frågor en bräklig skapelse.

Traditionellt finns det inom folkrätten (jämför med konventionen om Staters rättigheter och skyldigheter från 1933) tre förutsättningar som måste vara uppfyllda för att en ny stat ska ha anses uppkommit och erkännande ges: Det ska finnas 1) en permanent befolkning; 2) ett definierat territroium; och 3) en regering som utövar kontroll över territoriet. Kosovos självständighetsambitioner brister framförallt i det tredje hänseendet. Ove Bring är mer progressiv och menar att när "en minoritet diskriminerats av centralmakten och förvägrats rätten till autonomi aktualiseras rätten till full självständighet."

Vad ska vi säga när Republika Srpska vill förklara sig självständiga från Bosnien? Det finns fler exempel, Baskien vill frigöra sig från Spanien, Abchazien och Sydossetien från Georgien, Kurdistan från Turkiet, Irak och Iran osv. Om självständighet görs beroende av hur en minoritet behandlas uppstår frågorna 1) hur starkt förtrycket måste vara och 2) vem ska avgöra när detta är fallet? Vad får det för konsekvenser om supermakterna hamnar på olika sidor, bidrar det till en återgång till situationen under det kalla kriget?

I mina ögon är argumentet för kurdisk självständighet minst lika starkt jämfört med Kosovo. De har en regering som kontrollerar ett territorium med permanent befolkning. Därtill har denna befolkning utsatts för ett kraftigt förtryck. Varför utropar inte kurderna självständighet? Det handlar om realpolitik, en sådan stat skulle inte överleva och då nöjer sig kurderna med en stark autonomi. Kommer Kosovo att kunna fungera som stat?

Om vi vill ha samhällen där kulturer och folk fredligt kan leva sida vid sida är kanske inte allt mindre stater och fler gränser det mest önskvärda. Hade det varit bättre om Kosovo under överskådlig tid hade haft en hög grad av autonomi, övervakat av det internationella samfundet men fortfarande varit en del av Serbiens territorium? Serbien har ju faktiskt i viss utsträckning vänt sig bort från sin tidigare politik och anammat fler demokratiska vanor. Världssamfundet uttryckte 1999 genom resolution 1244 i FN:s säkerhetsråd att Kosovo var en del av Serbien. Ska detta ändras till Serbiens nackdel när de efter 1999 kastat de värsta förbrytarna från makten, försökt gå mot demokrati och rättssamhälle?

Nu kan inte klockan vridas tillbaka. Därför kan det vara bra för Sverige att vänta några dagar och beskriva Kosovo som ett undantag när de får sitt erkännande. Det är möjligt jag får återkomma efter vårt interna seminarium. Svår fråga - jag är öppen för diskussion och argument.

Kommersiella avtal kan bli lättare att hävda mot andra stater

Krönika publicerad i Dagens Juridik den 15 februari 2008

Kommersiella avtal kan bli lättare att hävda mot andra stater
Av Mark Klamberg, doktorand i folkrätt

Som en del av statsmaktens framväxt och ekonomins internationalisering har stater alltmer börjat engagera sig i kommersiell verksamhet, inte minst i andra länder. På så sätt har de hamnat i konkurrens med företag och privatpersoner, samtidigt som de kunnat åberopa immunitet i händelse av tvist. Följaktligen har den folkrättsliga principen om absolut immunitet inför andra staters domstolar utvecklats till att bli mer restriktiv vilket innebär att staters privaträttsliga handlingar (acta jure gestionis) till skillnad från staters offentliga höghetshandlingar (acta jure imperii) kan bli föremål för prövning i annan stats domstol.

I Sverige saknas allmän lagstiftning beträffande immunitet för främmande stater och deras egendom. Svenska domstolar har hittills betraktat statsimmunitet som internationell sedvanerätt, betonat skillnaden mellan acta jure gestionis och acta jure imperii och angett att restriktiv immunitet har företräde. Problemet är att det verkar endast vara läpparnas bekännelse då svenska domstolar med få undantag medger absolut och oinskränkt immunitet när en främmande stat är part. Vidare råder oklarhet om det är handlingens natur eller syfte som ska vara avgörande. Som exempel kan nämnas att HD i NJA 1999 s. 821 efter en helhetsbedömning gav Republiken Island rätt att åberopa immunitet gentemot Västerås kommun avseende ersättning för flygteknisk utbildning vid skola i Västerås. Detta har kritiserats av professor Said Mahmoudi vid Stockholms universitet. Han menar att rättsutvecklingen avstannat i Sverige i början av 1970-talet, medan det har skett en enorm utveckling i andra länders statspraxis.

För närvarande finns ett ännu mål på HD:s bord som rör tvist mellan bostadsrättsföreningen Villagatan 13 och belgiska ambassaden i Stockholm avseende renovering av ambassadens kansli och kostnader för detta. Stockholms tingsrätt har avvisat bostadsrättsföreningens talan med hänvisning till främmande stats immunitet. Svea Hovrätt har den 1 juni 2007 avslagit föreningens överklagande. HD har ännu inte tagit ställning i frågan om prövningstillstånd.

Efter Svea Hovrätts avgörande i tvisten mellan bostadsrättsföreningen Villagatan 13 och Belgiska ambassaden har det dock tillkommit en intressant omständighet. Utredningen om statsimmunitet i svensk rätt har i december 2007 lämnat sitt betänkande (SOU 2008:2) där det föreslås att Sverige ska ansluta sig till FN:s konvention om immunitet för stater och deras egendom. I denna anges bl.a. att stater ej kan åberopa immunitet avseende affärstransaktioner med utländska fysiska eller juridiska personer. Statsimmunitetsutredningen noterar att FN-konventionen till skillnad från svensk domstolspraxis tar fasta på att avtalets eller transaktionens natur i första hand ska vara avgörande (artikel 2(2)). Utredaren menar att konventionen förefaller ”medge undantag från statsimmuniteten i större utsträckning än som hittills skett i svensk domstol.”

Oavsett om och när svensk anslutning till nämnda FN-konvention sker, kan det finnas anledning för svenska domstolar att redan nu studera statsimmunitetsutredningen. Den redogör för praxis hos våra nordiska grannländer och viktiga stater som Tyskland, Storbritannien, Frankrike och USA. Utredningen betraktar inte FN-konventionen som radikal utan som en kodifiering av sedvanerätten. Mot den bakgrunden verkar det märkligt om HD, även i avvaktan på eventuell ny lagstiftning, skulle hålla fast vid en annan, egen tillämpning av folkrätten. Det är möjligt att kommersiella avtal snart lättare kan komma att hävdas gentemot främmande stater i svensk domstol.

Ett förslag som rör Arktis

Som examinator måste jag skriva och rätta tentafrågor. Vi brukar ofta ha med en fråga om havsrätt och eftersom det smältande Arktis (Nordpolen) är mer aktuellt än någonsin funderade jag inför höstterminens omtenta (2007) om det fanns en folkrättslig aspekt på problemet. Eftersom det blev för mycket de lege ferenda (den önskvärda rätten) i kontrast till de lege lata (den gällande rätten) fick studenterna aldrig denna fråga på sin tenta. Det blev en fråga om gasledningen i Östersjön istället, vilket jag kommenterat i ett tidigare inlägg.

Vad beträffar Arktis, blev det en artikel i Sundsvalls Tidning och Tidningen NU. Vidare lyckades jag övertyga riksdagsledamot Birgitta Ohlsson om att ställa en fråga i riksdagen som utrikesminister Carl Bildt besvarat.

För att sammanfatta, jag är inspirerad av skyddet av Antarktis (Sydpolen) och menar att ett marinreservat ska inrättas beträffande Arktis. Som folkrättsjurist är jag medveten om att lösningen för Antarktis inte kan överföras oförändrad till Arktis, vilket jag påpekar i mina artiklar. Det förstnämnda är ju ett land omgivet av hav, medan det senare är ett hav omgivet av land.

Som svar på Birgitta Ohlssons fråga skriver Carl Bildt bl.a.:

"Genom EU driver Sverige också på för etableringen av ett internationellt ramverk, i anslutning till havsrättskonventionen, för åtgärder för att bevara och skydda den marinbiologiska mångfalden i djuphaven utanför nationell jurisdiktion, inklusive etablering av marina skyddade områden. ... Inför Sveriges ordförandeskap i Arktiska rådet 2011–2013 hoppas jag att arbetet med att bevara och skydda den marina miljön i Arktis har kommit bra mycket längre än i dag. Sverige kommer att fortsätta att vara pådrivande i detta arbete."

Det var faktiskt mer än vad jag hoppades på. Det kanske är möjligt att regeringen kommer att driva frågan om inrättandet av marinreservat Arktis? I vilket fall som helst, har jag även genom mitt partipolitiska fritidsengagemang lyckats få folkpartiet Stockholm att ställa sig bakom förslaget inom ramen för det pågående klimatsamrådet. Jag har även varit i kontakt med riksdagsledamot Carl B Hamilton som leder folkpartiets klimatkommission. Vi får se hur långt förslaget bär.

Gör Arktis till ett marinreservat

Artikel publicerad i Sundsvalls Tidning den 4 februari 2008
http://www.st.nu/asikter/debatt.php?action=visa_artikel&id=704539

Gör Arktis till ett marinreservat

Växthuseffekten smälter ismassorna kring Arktis i en oroväckande hastighet. Samtidigt har en kapplöpning påbörjats i jakten efter den olja och gas som varit otillgänglig på grund av isen. Ju mer olja och gas som vi människor förbrukar, desto snabbare smälter Arktis och vår planet kommer allt närmare en katastrofal klimatförändring. Sverige borde agera för att området blir ett rättsligt skyddat marinreservat.

De fem omkringliggande arktiska staterna, Ryssland, USA, Kanada, Norge och Danmark (via Grönland) har den suveräna rätten att utvinna naturtillgångar på respektive stats kontinentalsockel. För att få rätten över sin kontinentalsockel måste en stat lämna in dokumentation inom tio år efter att man ratificerat havsrättskonventionen.

Det pågår därför en intensiv kamp mellan de arktiska staterna där de försöker leda i bevis att deras kontinentalsocklar mot Arktis sträcker sig så långt ut som möjligt. Om oron för ryska gasledningar i Östersjön är berättigad så borde Sverige i än högre utsträckning ha anledning att rikta sin uppmärksamhet norrut.

Det finns åtminstone tre goda skäl till varför vi måste skydda Arktis: för att bromsa den globala uppvärmningen, förhindra skadliga utsläpp och skydda utrotningshotade arter.

I de arktiska staternas strävan att säkra rättigheter över Arktis i form av transportleder, olja, gas och övriga naturresurser får de ett ekonomiskt intresse av att Arktis fortsätter att smälta. Vi måste agera för att denna logik bryts. Jorden klarar inte av dagens eller ökad förbränning av fossila bränslen. Utöver ekonomiska styrmedel i form av koldioxidbeskattning, utsläppsrätter och trafikavgifter krävs absoluta förbud som bevarar skyddsvärda miljöer, däribland Arktis.

Om naturtillgångarna i Arktis blir föremål för utvinning riskerar vi olyckor i form av oljeutsläpp. Dessa får än mer katastrofala följder i kalla miljöer som Arktis utgör då nedbrytningen sker långsammare jämfört med varma system. Natur- och djurlivet utanför Alaskas kust lider fortfarande av grundstötningen 1989 av oljetankern Exxon Valdez. Med stora ansträngningar har Sverige med grannländer lyckats ge ett Östersjön ett tämligen gott skydd. De politiska och rättsliga förutsättningarna för att lyckas med det samma när olja och gas börjar utvinnas i Arktis är tyvärr än sämre, men förmodligen än mer angelägna.

Utrotningshotade arter som isbjörnen är beroende av sina ekosystem. Även om isbjörnar är goda simmare är de beroende av havsis för jakt och förflyttning. Dräktiga isbjörnar bygger snöiden i vilka de föder sina ungar. Det vore en stor tragedi om framtidens isbjörnar reducerades i antal och förvisades till djurparker, långt från sin naturliga levnadsmiljö.

Marinreservatet Arktis kan bli verklighet. Genom allmänhetens påtryckningar och politisk framsynthet har Antarktis redan den typ av skydd som Arktis behöver. Antarktisfördragets parter, däribland Sverige, antog 1991 ett miljöskyddsprotokoll enligt vilket utvinning av naturtillgångar förbjuds i minst 50 år framåt, vilket gör att territoriet endast kan användas för fredliga och vetenskapliga ändamål. Det här är ett gott exempel på hur anspråken över Arktis kan lösas. Det finns dock vissa folkrättsliga svårigheter som måste övervinnas. Eftersom Antarktis är en landmassa omgiven av hav och Arktis är ett hav omgivet av land, kan inte lösningen för Antarktis överföras oförändrad.

Vi har all anledning att oroa oss över växthuseffektens konsekvenser och djurlivet vid Arktis. Därför borde vi ta initiativ till att Arktis blir ett marinreservat.

Mark Klamberg doktorand i folkrätt Stockholms universitet
Birgitta Ohlsson riksdagsledamot (fp)

Gör Arktis till ett marinreservat

Artikel publicerad i Tidningen NU nr 6, 7 februari 2008

Gör Arktis till ett marinreservat
I samband med det pågående klimatsamrådet finns det god anledning att ta initiativ till åtgärder bortom vår nationsgräns. De smältande ismassorna kring nordpolen har i hög grad bidragit till den pågående klimatdebatten. Därför borde vi möte de utmaningar som specifikt berör Arktis. Vid Arktis har en kapplöpning påbörjats i jakten efter den olja och gas som varit otillgänglig på grund av isen. Ju mer olja och gas som vi människor förbrukar, desto snabbare smälter Arktis och vår planet kommer allt närmare en katastrofal klimatförändring. Sverige borde agera för att området blir ett rättsligt skyddat marinreservat.

De fem omkringliggande arktiska staterna, Ryssland, USA, Kanada, Norge och Danmark (via Grönland) har den suveräna rätten att utvinna naturtillgångar på respektive stats kontinentalsockel. För att få rätten över sin kontinentalsockel måste en stat lämna in dokumentation inom tio år efter att man ratificerat havsrättskonventionen. Det pågår därför en intensiv kamp mellan de arktiska staterna där de försöker leda i bevis att deras kontinentalsocklar mot Arktis sträcker sig så långt ut som möjligt. Om oron för ryska gasledningar i Östersjön är berättigad så borde Sverige i än högre utsträckning ha anledning att rikta sin uppmärksamhet norrut.

Det finns åtminstone tre goda skäl till varför vi måste skydda Arktis: för att bromsa den globala uppvärmningen, förhindra skadliga utsläpp och skydda utrotningshotade arter.

I de arktiska staternas strävan att säkra rättigheter över Arktis i form av transportleder, olja, gas och övriga naturresurser får de ett ekonomiskt intresse av att Arktis fortsätter att smälta. Våra folkvalda måste agera för att denna logik bryts. Jorden klarar inte av dagens eller ökad förbränning av fossila bränslen. Utöver ekonomiska styrmedel i form av koldioxidbeskattning, utsläppsrätter och trafikavgifter krävs absoluta förbud som bevarar skyddsvärda miljöer, däribland Arktis.

Om naturtillgångarna i Arktis blir föremål för utvinning riskerar vi olyckor i form av oljeutsläpp. Dessa får än mer katastrofala följder i kalla miljöer som Arktis utgör då nedbrytningen sker långsammare jämfört med varma system. Natur- och djurlivet utanför Alaskas kust lider fortfarande av grundstötningen 1989 av oljetankern Exxon Valdez. Med stora ansträngningar har Sverige med grannländer lyckats ge ett Östersjön ett tämligen gott skydd. De politiska och rättsliga förutsättningarna för att lyckas med det samma när olja och gas börjar utvinnas i Arktis är tyvärr än sämre, men förmodligen än mer angelägna.

Utrotningshotade arter som isbjörnen är beroende av sina ekosystem. Även om isbjörnar är goda simmare är de beroende av havsis för jakt och förflyttning. Dräktiga isbjörnar bygger snöiden i vilka de föder sina ungar. Det vore en stor tragedi om framtidens isbjörnar reducerades i antal och förvisades till djurparker, långt från sin naturliga levnadsmiljö.

Marinreservatet Arktis kan bli verklighet. Genom allmänhetens påtryckningar och politisk framsynthet har Antarktis redan den typ av skydd som Arktis behöver. Antarktisfördragets parter, däribland Sverige, antog 1991 ett miljöskyddsprotokoll enligt vilket utvinning av naturtillgångar förbjuds i minst 50 år framåt, vilket gör att territoriet endast kan användas för fredliga och vetenskapliga ändamål. Det här är ett gott exempel på hur anspråken över Arktis kan lösas. Det finns dock vissa folkrättsliga svårigheter som måste övervinnas. Eftersom Antarktis är en landmassa omgiven av hav och Arktis är ett hav omgivet av land, kan inte lösningen för Antarktis överföras oförändrad.

Vi har all anledning att oroa oss över växthuseffektens konsekvenser och djurlivet vid Arktis. Därför borde vi ta initiativ till att Arktis blir ett marinreservat.

Mark Klamberg
Ordförande folkpartiet Östermalm
Doktorand i folkrätt, Stockholms universitet

Förre ambassadören i Washington missuppfattar Sveriges säkerhetspolitiska doktrin

Wilhelm Wachtmeister, tidigare ambassadör i Washington, verkar leva kvar i det kalla kriget då han skriver att Sveriges säkerhetspolitiska linje är "alliansfrihet i fred och neutra­litet i krig". Jag har skrivit om denna vanföreställning tidigare och börjar känna mig enformig. De första avstegen 1992 från denna linje togs inför Sveriges förestående inträde i EG/EU. De som vill ha en återgång till (inte bevarande) av linjen "alliansfrihet i fred och neutra­litet i krig" borde i konsekvensens namn också kräva ett svenskt utträde ur EU.

Att läsa innantill och komma med relevant kritik

Många är upprörda över att jobb och bostad ställs som krav för anhöriginvandring. Vänsterpartiets flyktingpolitiske talesperson Kalle Larsson skriver i ett pressmeddelande: "Detta en av de mest allvarliga inskränkningar av flyktingars mänskliga rättigheter som skett på många år."

Jag vet inte om Kalle Larsson läst regeringens direktiv för utredningen. Där kan vi läsa:
"Sökande som är anhöriga till flyktingar och till vissa kategorier skyddsbehövande i övrigt samt till barn ska dock inte omfattas [av försörjningskravet]."

Jag tycker likväl förslaget är dåligt. Min prognos är att rätten för de mest skyddsbehövande, dvs de som har status som flyktingar, att förenas med sin familj förblir oförändrad. Bland de som kan komma drabbas är utlänningar som ej fått flyktingstatus men likväl fått stanna på grund av "synnerligen ömmande omständigheter". Enligt regeringen kan det handla om att utlänningen får stanna för att han eller hon har en livshotande fysisk eller psykisk sjukdom eller lider av ett synnerligen allvarligt funktionshinder. Detta är en mer avgränsad grupp än de som före 31 mars 2006 omfattades av begreppet "humanitära skäl". Jag förstår inte poängen med att denna relativt begränsade grupp som fått tillstånd att stanna i Sverige ska skiljas från sin familj. Hur gynnar det arbetslinjen?

Jag har inga problem med att arbetskraftsinvandrare måste ha bostad och jobb för att få hit sina släktningar, men regeringen kunde ju börja med att tillåta arbetskraftsinvandring...

I media: SvD, DN, Aftonbladet och Expressen.

Känner diplomatkåren och militären till gällande säkerhetspolitiska linje?

Ambassadör Lars Bergquist, generallöjtnant Carl Björeman och författare Karl Erik Lagerlöf skriver i SvD att "Sveriges linje är alliansfrihet i fred och neutralitet i krig". Artikelförfattarna är missnöjda med att socialdemokraterna Mona Sahlin och Urban Ahlin inte påtalar detta för Carl Bildt (m) och Allan Widman (fp). Hela artikeln verkar bygga på att författarna färdats i en tidsmaskin till tiden för kalla kriget och missat vad svenska, inklusive socialdemokratiska, regeringar gjort efter Berlinmurens fall.

Fakta är att formuleringen "alliansfrihet i fred och neutralitet i krig" modifierades redan 1992 med anledning av Sveriges förestående inträde i EG/EU och den övergavs definitivt 2003 av den då socialdemokratiska regeringen, se mitt tidigare inlägg. Ska Mona Sahlin och Urban Ahlin tillrättavisa sina borgerliga motståndare för vad socialdemokratiska regeringar gjort?

I tidigare inlägg har jag skrivit att blivande journalister behöver ta del av den pågående säkerhetspolitiska diskussionen. Folkbildning behövs tydligen på flera plan...