Rödgröna protektionister vill stänga svensk arbetsmarknad

De rödgröna förklarar på SvD Brännpunkt att svensk arbetsmarknad ska stängas gentemot övriga EU när de tar avstånd från regeringens proposition 2009/10:48 "Åtgärder med anledning av Lavaldomen". De rödgröna skriver att regeringens förslag "öppnar för lönedumpning och illojal konkurrens".

I verkligheten innebär regeringens förslag att EUs utstationsreingsdirektiv genomförs vilket innebär att medlemsstaterna ska se till att de utstationerade arbetstagarna garanteras de arbets- och anställningsvillkor i värdlandet som är fastställda i lag eller i allmängiltiga kollektivavtal för arbete som avser byggverksamhet på följande områden – den s.k. hårda kärnan:

a) längsta arbetstid och kortaste vilotid,
b) minsta antal betalda semesterdagar per år,
c) minimilön,
d) villkor för att ställa arbetstagare till förfogande, särskilt genom företag för uthyrning av arbetskraft,
e) säkerhet, hälsa och hygien på arbetsplatsen,
f) skyddsåtgärder med hänsyn till arbets- och anställningsvillkor för gravida kvinnor och kvinnor som nyligen fött barn samt för barn och unga,
g) lika behandling av kvinnor och män samt andra bestämmelser om icke-diskriminerande behandling.

Se 5 och 5 a §§ i lagförslaget och sidan 14-15 i propositionen. Detta är inte lönedumpning eller illojal konkurrens. Det är värt att påminna att utstationeringsdirektivet antogs den 16 december 1996 av Europaparlamentet och Ministerrådet med stöd av den svenska socialdemokratiska regeringen. Syftet med utstationseringsdirektivet är att på ovan nämnda områden reglera lagvalsfrågor på ett sätt som avviker från huvudreglerna i konventionen den 19 juni 1980 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Romkonventionen) till fördel för utländska arbetstagare. Detta tar de rödgröna nu avstånd från!

Mer specifikt anges följande på sidan 1 i proposition 2009/10:48.

I propositionen föreslås att en facklig stridsåtgärd mot en utländsk arbetsgivare i syfte att få till stånd ett kollektivavtal för arbetstagare som utstationeras i Sverige får vidtas endast under vissa förutsättningar. De villkor som krävs av den svenska arbetstagarorganisationen ska (1) motsvara villkoren i ett centralt branschavtal som tillämpas i Sverige på motsvarande arbetstagare, (2) bara avse minimilön eller andra minimivillkor på vissa områden, och (3) vara förmånligare för arbetstagarna än det som följer av lag. En sådan stridsåtgärd får inte vidtas om arbetsgivaren visar att arbetstagarna redan har villkor som är minst lika förmånliga som minimivillkoren i ett svenskt, centralt branschavtal.

Att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill stänga svensk arbetsmarknad är ingen överraskning, men Miljöpartiet som tidigare haft en mer öppen inställning måste förklara sig.

Bloggar
Annie Johansson, Magnus Andersson, Hanna Wagenius, Peter Andersson, Johan Westerholm

Vaxholmskonflikten och interimistiska beslut

Läser i DN att Byggnads Ordförande Hans Tilly ställer sig frågande till Arbetsdomstolens dom om att förbundet ska betala skadestånd och ersättning för rättegångskostnader om 2,7 miljoner kr "eftersom domstolen tidigare godkänt och gett grönt ljus" för Byggnads att vidta stridsåtgärder. Längre ner i artikeln kan man läsa följande.

Arbetsdomstolen tog ett interimistiskt beslut för fem år sedan. Då hade vi rätten på vår sida, säger Hans Tilly.

Det ligger i sakens natur att ett interimistiskt beslut är provisisoriskt och därmed att domstolen i sin slutliga bedömning kan komma till en annan slutsats. Den som vidtar åtgärder (Byggnads) på grundval av ett interimistiskt beslut bör vara medvetna att de själva står risken om det slutliga beslutet utfaller på annat sätt. Det är vad som hänt nu och är inget konstigt i sig. Abetsdomstolen skriver följande i sin dom (sid. 56).

Frågan är vidare om det bör ha någon betydelse att Arbetsdomstolen i ett senare skede, när stridsåtgärderna redan vidtagits, i sitt interimistiska beslut inte fann att det förelåg sannolika skäl för att stridsåtgärderna var otillåtna. I beslutet konstaterade domstolen att det på den då föreliggande utredningen inte gick att dra några tillräckligt säkra slutsatser om stridsåtgärdernas förhållande till de EG-rättsliga reglerna. Domstolens majoritet avslog bolagets yrkande och följden av beslutet blev att stridsåtgärderna kunde fortsätta. Enligt de fackliga organisationerna bör denna omständighet också vägas in vid den bedömning som nu ska göras. Arbetsdomstolens interimistiska beslut innebar emellertid inte att Arbetsdomstolen med någon hög grad av säkerhet uttalade sig i fråga om stridsåtgärderna tillåtlighet. Det bör därför inte till-mätas någon betydelse i detta sammanhang.

Sedan kan man diskutera sakfrågan, om utstationeringsdirektivet är rätt utformat eller om EG-domstolen tolkat regelverket rätt, men det förtjänar en egen debatt. Personligen anser jag att fack ska få vidta stridsåtgärder för att få till stånd ett kollektivavtal med utländska företag som är stationerade i Sverige förutsatt att följande förutsättningar är uppfyllda.

De villkor som krävs av den svenska arbetstagarorganisationen ska:

1. motsvara villkoren i ett centralt branschavtal som tillämpas i Sverige på motsvarande arbetstagare,

2. bara avse minimilön eller andra minimivillkor på vissa områden,

3. vara förmånligare för arbetstagarna än det som följer av lag.

Det är i enlighet med EG-rätten och också vad regeringen föreslår i en proposition. På detta sätt upprätthålls det svenska systemet med kollektivavtal samtidigt som man värnar den fria rörligheten och rätten för utländska företag att stationera arbetstagare i Sverige.

Media och bloggar
SvD, Per Altenberg, Juridikbloggen

Fri rörlighet och bra löner

Socialdemokraterna har med anledning av Laval-domen gått till val på att ändra EU:s regler om fri rörlighet för arbetskraft. EUs arbetsmarknad jämför de med människohandel och kritik riktas mot regeringen. Det är missriktat då regeringens företrädare vid upprepade tillfällen försvarat den svenska modellen med kollektivavtal. Statsrådet Littorin (m) har i en riksdagsdebatt sagt följande.

Den utredning som tillsatts med anledning av Lavalmålet kommer att arbeta med utgångspunkten att den svenska modellen i så hög utsträckning som möjligt ska kunna tillämpas i framtiden även i fall av utstationering av arbetstagare till Sverige, samtidigt som EG-rätten fullt ut respekteras.

Utmaningen är alltså att förena fri rörlighet med bra löner. Det borde inte vara så svårt eftersom ökad handel och utbyte på lika villkor leder till ökat välstånd för alla inblandade. Ekonomi är inte ett nollsummespel. Innan man ger sig in i denna debatt så måste man förstå varför Sverige fälldes i Laval-målet.

EG-domstolen i Lavalmålet underkände inte den svenska modellen när det gäller krav på minimilön för arbetstagare som utstationeras hit. Problemet i målet var att det aktuella kollektivavtalet var oförutsebart och svårtolkat och förutsatte förhandlingar innan det gick att fastställa vilken lönenivå den lettiska arbetsgivaren skulle behöva tillämpa. Det är inte självklart att skriva på ett avtal utan att veta vad priset är.

Regeringen har följaktligen tillsatt en utredning som bl.a. lämnat följande förslag (SOU 2008:123).

5 a § En arbetstagarorganisation kan ställa krav på att en arbetsgivare i förhållande till sina utstationerade arbetstagare tilllämpar villkor enligt kollektivavtal i Sverige.

5 b § En stridsåtgärd mot en arbetsgivare som är etablerad i ett annat EES-land i syfte att genom kollektivavtal reglera villkoren för utstationerade arbetstagare får vidtas endast om,

1. de villkor som krävs motsvarar villkoren i ett kollektivavtal som har slutits mellan en arbetstagarorganisation och en arbetsgivarorganisation på central nivå och som tillämpas allmänt i hela landet på motsvarande arbetstagare i den aktuella branschen,

2. villkoren inte avser annat än en tydligt definierad minimilön samt tydligt angivna minimivillkor som är förmånligare för arbetstagaren än den lagreglering som anges i 5 § utstationeringslagen, och

3. arbetsgivaren inte visar att de utstationerade arbetstagarna väsentligen har minst sådana villkor som anges i punkt 2 och som regleras i ett sådant kollektivavtal som anges i punkt 1.

Jag tycker detta är ett rimligt förslag där den svenska modellen med kollektivavtal kan samsas med EUs fria rörlighet. Vi ska ha konkurrens i EU, men inte genom lönedumpning utan genom innovativa entrepenörer, kompetent och välbetald arbetskraft. Kan det vara en vision som duger? EU-parlamentariken Olle Schmidt verkar dela denna vision.

Per Altenberg anser att Ulvskog bedriver rädslans politik. Sanna Rayman menar att Ulvskog följer en gammal tradition. Erik Ullenhag anklagar socialdemokraterna för skrämselpropaganda. Den partipolitiskt obundne, tillika min kollega, docenten Mårten Schultz anser att det är olyckligt att Ulvskog jämför EUs arbetsmarknad med människohandel. Daniel Rhodin från Eslöv beklagar sig över samma sak.

Kan svensk arbetsmarknadsmodell bevaras med litet ingrepp i stridsrätten?

En viktig fråga efter Rüffertmålet och Laval-domen är om den svenska arbetsmarknadsmodellen kan bestå. Ruth Nielsen skriver i nyhetsbrevet EU & arbetsrätt om hur man löst detta i Danmark. Där har den danska modellen bevarats med ett litet ingrepp i stridsrätten.

Vad jag förstår kommer man i Danmark garantera minimilön för utstationerade arbetstagare i enlighet med det dominerande (mest representativa) kollektivavtalet i Danmark utan att för den skull göra kollektivavtal allmängiltiga. Om ett företag följer denna miniminivå bortfaller stridsrätten även om de utlandsstationerade arbetstagarna har ett utländskt kollektivavtal. Det låter rimligt, man kombinerar EU-rättsliga regler om fri rörlighet med traditionella arbetsrättsliga regler i Danmark.

Det kanske vore något för Sverige?

Media och bloggar
DN, Johan Ingerö och Esbatis kommentarer