Solidarisk och värdegrundad säkerhetspolitik

SvD rapporterar om ett riksdagsbeslut från den 16 juni 2009 där följande slås fast.

Sverige är militärt alliansfritt. Hot mot freden och vår säkerhet kan bäst avvärjas i gemenskap och samverkan med andra länder. Det går inte att se
militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land.
Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett
angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar
oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige
ska därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.

Det är Sverige självt som definierar den närmare innebörden av den militära
alliansfriheten. (sid. 20 i 2008/09:FöU10)

SvD skriver att "Sverige har lagt en ny grund för försvarspolitiken". Andra tycks mena att beslutet är ansvarslöst och ett trendbrott. Jag håller inte med om någon av påståendena. Låt mig påminna vad dåvarande utrikesminister Anna Lindh(s) sa vid Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen den 21 januari 2002. Med nedanstående formulering fullföljde hon en utveckling som påbörjades strax efter murens fall, inför det svenska EU-inträdet.

Genom vårt medlemskap i EU deltar vi fullt ut i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, som syftar till att stärka unionens grundläggande värden och intressen, oberoende och integritet. EU-samarbetet bygger på en gemensam värdegrund och solidaritet. Det är därför svårt att föreställa sig att Sverige skulle förklara sig neutralt i händelse av ett angrepp på något av de länder som är, eller inom kort står inför att bli, medlemmar i unionen.

Det senaste riksdagsbeslutet är alltså inte ett trendbrott utan mer en bekräftelse av en redan utstakad kurs. Socialdemokraterns motion 2008/09:Fö5 innehåller en liknande formulering.

Vi har genom åren kunnat visa att det går att kombinera ett aktivt
ansvarstagande för både vår egen och andras säkerhet med att vara militärt
alliansfria. Militär alliansfrihet betyder inte passivitet.

Skillnaderna mellan regeringen och socialdemokraterna är alltså försumlig. Utvecklingen från Sveriges tidigare allians- och neutralitetspolitik till solidarisk och värdegrundad säkerhetspolitik är positiv.

Svenskt försvar mot specialisering och samarbete

Det verkar som svenskt försvar alltmer utgår från arbetsfördelning med våra nordiska grannar, EU och därmed NATO. Läs vad Sten Tolgfors (m) skriver på DN Debatt.

Sverige är ett land som bygger säkerhet tillsammans med sina grannar i Norden och EU. Det går inte att se en situation där en militär konflikt i vårt närområde skulle drabba endast ett av länderna. Sverige skulle inte stå passivt om ett grannland i Norden eller EU drabbas av kris eller angrepp. Vi utgår från att de inte skulle stå passiva om Sverige drabbas. Vi ska därför förbereda oss för att efter egna politiska beslut kunna ta emot och ge stöd, som också kan vara militärt.

De nordiska länderna ligger i samma del av världen men har olika perspektiv. Sverige har ett tydligt Östersjöperspektiv på försvarspolitiken. Finland har ett landgränsperspektiv. Danmark fokuserar på internationella insatser. Norge fokuserar på nordområdena och Barents hav. Det ger konsekvenser på prioriterade förmågor. Sverige har ett närmast dubbelt så stort flygvapen som Norge, Danmark och Finland. Vi har korvetter och ubåtar vilket Finland, och i det senare fallet Danmark, saknar. Vi har en mindre armé än Finland, men våra förband kommer att ha mycket hög tillgänglighet och kvalitet.

Sverige förhandlar nu med Nato, Norge och Finland om ett avtal om anslutning till Nato/PFF-samarbetet ASDE (air situation data exchange). Målet är ett gemensamt nordiskt luftövervakningssamarbete, som även kan omfatta de baltiska staterna.

Utvecklingen går åt ett håll, fruktat av vissa men uppskattat av undertecknad. Sverige kan och bör inte på egen hand garantera landets säkerhet. Därför är det rätt med specialisering och samarbete, en solidarisk säkerhetspolitik. Det är inte aktuellt - om det nånsin varit - med ett stort anfall från öster där bara Sverige drabbas.

Media och bloggar
SvD, Aftonbladet, Altenberg, Wiseman, Mats G Nilsson

Funderingar kring svensk alliansfrihet

I dagens SvD Brännpunkt ställs följande tre frågor angående en pågående "smyganslutning" till Nato.

• Vilka är de små – och kanske t.o.m. större – stegen som hittills tagits?
• Vem har tagit dessa steg, med vilka medel och motiv, och med vilken legitimitet?
• Vilka förtroendevalda har låtit detta ske, och vad beror det på?

Jag håller med författarna om frågan om att svensk allianspolitik behöver diskuteras och nedan finns mitt svar på deras frågor. Har skrivit om det tidigare så det här blir favorit i repris tillägnat nya läsare av denna blogg.

Debatten måste ses mot bakgrund av Lissabonfördraget. Däri finns en "musketörsklausul" som lyder enligt följande:

Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta skall inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik. Åtagandena och samarbetet på detta område skall vara förenliga med åtagandena inom Nordatlantiska fördragsorganisationen, som för de stater som är medlemmar i denna också i fortsättningen skall utgöra grunden för deras kollektiva försvar och den instans som genomför det.

Detta ska jämföras med artikel 5 i nordatlantiska pakten:

The Parties agree that an armed attack against one or more of them in Europe or North America shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognised by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area.

Den gradvisa förändringen av Sveriges utrikespolitik har manifesterats på följande sätt i Svenska utrikesdeklarationer.

Före 1992

Alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i händelse av krig

1992

Militär alliansfrihet, syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde

Analys:
EG/EU var en ekonomisk allians, därför begränsade man alliansfriheten med ordet militär så att Sverige kunde ansluta sig till EU. Neutralitet blev ett medel istället för ett mål, därför lade regeringen till ordet ”kunna”. Regeringen avgränsade neutralitetsoptionen till Sveriges närområde så att Sverige kunde ta ställning till och verka aktivt i konflikter längre bort (t ex Balkan).

Utrikesdeklarationen 2001
Regeringens deklaration vid 2001 års utrikespolitiska debatt i Riksdagen onsdagen den 7 februari 2001.
Sveriges säkerhetspolitik har sedan 1992 sammanfattats i följande formulering:

Sveriges militära alliansfrihet, syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde, består.

Den formuleringen bör nu, enligt vår mening, ses över. Därför har vi inbjudit alla riksdagspartier till överläggningar i detta ämne. Vår strävan är att skapa bred enighet, och en bred debatt, kring en bättre beskrivning av vår säkerhetspolitiska linje.Avsikten är inte att överge den militära alliansfriheten.

Den militära alliansfriheten är en tillgång för Sverige och har starkt stöd hos det svenska folket. Den ger oss handlingsfrihet. Den medverkar till att minska risken för konflikter och spänning i vår del av Europa. Den gör det möjligt för oss att vara drivande i arbetet för kärnvapennedrustning.

Tal av utrikesminister Anna Lindh vid Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen 21 januari 2002.

För Sverige är den militära alliansfriheten sedan lång tid en hörnsten i en trovärdig och stabil säkerhetspolitik. Den ger oss största möjliga handlingsfrihet. Som alliansfria fattar vi i varje läge själva beslut om vad som bäst gagnar Sveriges intressen, inklusive möjligheten att förklara oss neutrala i händelse av väpnad konflikt. Alliansfriheten har en stark folklig förankring. Den bidrar till säkerhet i vår region och stärker vår röst i kampen mot massförstörelsevapen.

Regeringen strävar efter att nå en bred enighet i de fortsätta överläggningarna med riksdagspartierna om en ny beskrivning av Sveriges säkerhetspolitiska linje med den militära alliansfriheten som grund.

Alliansfriheten grundas på vår trovärdiga försvarsförmåga, att vi har ett modernt och flexibelt försvar, väl anpassat till förändringar i vår omvärld och till de nya hot vi ställs inför. Den militära alliansfriheten hindrar inte ett allsidigt deltagande i fredsfrämjande insatser. Enda undantaget är avtal om ömsesidigt försvar vid väpnat angrepp. Alliansfriheten är tvärtom ibland en tillgång i det internationella säkerhetssamarbetet.

Genom vårt medlemskap i EU deltar vi fullt ut i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, som syftar till att stärka unionens grundläggande värden och intressen, oberoende och integritet. EU-samarbetet bygger på en gemensam värdegrund och solidaritet. Det är därför svårt att föreställa sig att Sverige skulle förklara sig neutralt i händelse av ett angrepp på något av de länder som är, eller inom kort står inför att bli, medlemmar i unionen.

Vi måste ha en säkerhetspolitisk doktrin som håller inte bara i goda tider, men också i ett läge där de säkerhetspolitiska institutionerna inte är så stabila som idag.

Utrikesdeklarationen 2002
Regeringens deklaration vid 2002 års utrikespolitiska debatt i Riksdagen onsdagen den 13 februari 2002.

Sverige är militärt alliansfritt. Denna säkerhetspolitiska linje, med möjlighet till neutralitet vid konflikter i vårt närområde, har tjänat oss väl.

Utrikesdeklarationen 2003
Regeringens deklaration vid den utrikespolitiska debatten i riksdagen, onsdagen den 12 februari 2003.

Sverige är militärt alliansfritt. Det är en politik som genom olika skeden tjänat oss väl i snart tvåhundra år. Den ger oss handlingsfrihet. Den har ett brett folkligt stöd. Den har ett brett politiskt stöd genom den överenskommelse som regeringen träffat med centerpartiet, kristdemokraterna och moderaterna.

Utrikesdeklarationen 2007
Regeringens deklaration vid den utrikespolitiska debatten i riksdagen, onsdagen den 14 februari 2007

Sverige är militärt alliansfritt. Vårt lands framtida säkerhet bygger pågemenskap och samverkan med andra länder.

Analys:
Regeringen släppte en provballong i Sälen i januari 2002 inför utrikesdeklarationen i februari 2002 där neutraliteten förpassas till historien. Ordet neutralitet är helt borttaget i den senaste utrikesdeklarationen. Nu återknyter försvarsberedningen till vad Anna Lindh slog fast i Sälen 2002, nämlingen att Sverige inte kommer vara neutralt i händelse av ett angrepp på något av EU-land. Denna gradvisa förändring av svensk allianspolitik har inte varit planlös utan framstår som väl genomtänkt med förankring hos såväl de borgerliga partierna som socialdemokraterna. Med tanke på:

• likheterna mellan EU:s försvarsgaranti och artikel 5 i nordatlantiska pakten,
• regeringens uttalanden om gemenskap och samverkan, och
• det faktum att Sverige under 2008 lett en av EU:s stridsgrupper

måste vi fråga oss om Sverige nu tar steget in i något som kan kallas EU:s försvarsallians? Är det någon ledande politiker som vågar säga detta i klartext? Jag själv anser att utvecklingen varit i rätt riktning, men är likväl bekymrad över att den svenska allmänheten inte verkar ha hängt med.

Skydd av Arktis från ett säkerhetspolitiskt perspektiv

I dagens Expressen utgår jag från Sten Tolgfors artikel om försvarspolitiskt samarbete med Finland och anlägger ett mer säkerhetspolitiskt pespektiv på frågan om Arktis naturresurser. Jag har tidigare skrivit om mitt förslag att skydda Arktis, noterat att miljöpartiet och utrikesminister Carl Bildt uttryckt stöd för samma tanke.

Skydda Arktis, miljön och freden

Artikel publicerad i Expressen sidan 4 Debatt den 27 maj 2008

Skydda Arktis, miljön och freden
Med den globala uppvärmningen smälter ismassorna kring Arktis i en oroväckande hastighet. Detta ger tillgång till olja, gas och nya transportleder. Men det saknas klara regler för denna ekonomiskt och strategiskt viktiga region, och somliga bedömare menar att kampen om Arktis kan leda till en väpnad konflikt.

När försvarsminister Sten Tolgfors tillsammans med sin finska kollega i går lanserade tanken om ett fördjupat försvarssamarbete mellan de två länderna tar de särskilt upp Rysslands ambitioner i området kring Arktis och att landet höjt sina utrikespolitiska ambitioner.

Om oron för ryska gasledningar i Östersjön är berättigad så borde Sverige i än högre utsträckning rikta uppmärksamheten norrut.

Vid sidan av Ryssland har de fyra övriga arktiska staterna, USA, Kanada, Norge och Danmark (via Grönland) den suveräna rätten att utvinna naturtillgångar på respektive stats kontinentalsockel. Det pågår därför en intensiv kamp mellan de arktiska staterna där de försöker leda i bevis att deras kontinentalsocklar mot Arktis sträcker sig så långt ut som möjligt. Ryssland har nyligen låtit två ubåtar placera en flagga på nordpolens havsbotten och därefter har landet för första gången sedan kalla kriget genomfört flygningar med strategiska bombplan över det arktiska havet. USA står vid sidolinjen och EU agerar inte kraftfullt i frågan.

Utöver den rent säkerhetspolitiska dimensionen är det av intresse att Arktis unika ekosystem värnas.

Olyckor i form av oljeutsläpp får än mer katastrofala följder i kalla miljöer då nedbrytningen sker långsamt. Natur- och djurlivet utanför Alaskas kust lider fortfarande av grundstötningen 1989 av oljetankern Exxon Valdez, utrotningshotade arter som isbjörnen är beroende av sina ekosystem. Även om isbjörnar är goda simmare är de beroende av havsis för jakt och förflyttning, när isen smälter försvinner isbjörnen.

I regionen bor en miljon människor tillhörande olika ursprungsfolk, deras traditionella livsstil hotas med fler transporter i området, krympande ismassor och spänningar mellan stormakterna.

I de arktiska staternas strävan att säkra rättigheter i regionen får de ett ekonomiskt intresse av att Arktis fortsätter att smälta. Våra folkvalda måste agera för att denna logik bryts, för det finns konsekvenser som väntar.

Med eller utan försvarssamarbeten måste Sverige tillsammans med de arktiska länderna skapa spelregler för regionen. Risken är annars anarki. Inför Sveriges ordförandeskap i Arktiska rådet 2011-2013 borde regeringen ta initiativ till ett förbud mot eller en kraftig begränsning av exploatering av naturresurser från området kring Arktis. FN:s havsrättskonvention kan endast bidra till att lösa en del av spänningarna som rör Arktis. När miljömässiga, säkerhetspolitiska och ekonomiska intressen kolliderar behövs ett särskilt regelverk.

Låt oss jämföra med Antarktis: Genom allmänhetens påtryckningar och politisk framsynthet har Antarktis redan den typ av skydd som Arktis behöver. Sedan 1991 omfattas Antarktis av ett miljöskyddsprotokoll som förbjuder utvinning av naturtillgångar i minst 50 år och territoriet får endast användas för fredliga och vetenskapliga ändamål. Eftersom Antarktis är en landmassa omgiven av hav och Arktis är ett hav omgivet av land, kan inte lösningen för Antarktis överföras oförändrad.

Men även om de folkrättsliga förhållandena är mycket olika, finns det viktiga lärdomar som kan dras från arbetet med Antarktisfördragets miljöprotokoll i övervägandet av åtgärder för att skydda och bevara Arktis från skadlig exploatering.

Tillsammans med medborgarna i Ryssland, USA, Kanada, Norge och Danmark har vi svenskar lika stor anledning att oroa oss för förnyad maktkamp mellan stormakterna och växthuseffektens konsekvenser. Vi har ett gemensamt ansvar för vårt närområde. Därför borde den svenska regeringen ta initiativ till ett internationellt avtal som begränsar utvinningen av olja och gas kring Arktis. Konsekvenserna riskerar annars att bli förödande.

Mark Klamberg
Doktorand i folkrätt, Stockholms universitet
Det närmsta Mark har varit en glaciär var när han besteg Kilimanjaro och Haparanda är det närmsta han kommit Arktis.

Förre ambassadören i Washington missuppfattar Sveriges säkerhetspolitiska doktrin

Wilhelm Wachtmeister, tidigare ambassadör i Washington, verkar leva kvar i det kalla kriget då han skriver att Sveriges säkerhetspolitiska linje är "alliansfrihet i fred och neutra­litet i krig". Jag har skrivit om denna vanföreställning tidigare och börjar känna mig enformig. De första avstegen 1992 från denna linje togs inför Sveriges förestående inträde i EG/EU. De som vill ha en återgång till (inte bevarande) av linjen "alliansfrihet i fred och neutra­litet i krig" borde i konsekvensens namn också kräva ett svenskt utträde ur EU.

Känner diplomatkåren och militären till gällande säkerhetspolitiska linje?

Ambassadör Lars Bergquist, generallöjtnant Carl Björeman och författare Karl Erik Lagerlöf skriver i SvD att "Sveriges linje är alliansfrihet i fred och neutralitet i krig". Artikelförfattarna är missnöjda med att socialdemokraterna Mona Sahlin och Urban Ahlin inte påtalar detta för Carl Bildt (m) och Allan Widman (fp). Hela artikeln verkar bygga på att författarna färdats i en tidsmaskin till tiden för kalla kriget och missat vad svenska, inklusive socialdemokratiska, regeringar gjort efter Berlinmurens fall.

Fakta är att formuleringen "alliansfrihet i fred och neutralitet i krig" modifierades redan 1992 med anledning av Sveriges förestående inträde i EG/EU och den övergavs definitivt 2003 av den då socialdemokratiska regeringen, se mitt tidigare inlägg. Ska Mona Sahlin och Urban Ahlin tillrättavisa sina borgerliga motståndare för vad socialdemokratiska regeringar gjort?

I tidigare inlägg har jag skrivit att blivande journalister behöver ta del av den pågående säkerhetspolitiska diskussionen. Folkbildning behövs tydligen på flera plan...

Neutralitetstanken finns i folksjälen

Margot Wallström verkar, liksom många andra svenskar leva kvar i föreställningen att vår säkerhetspolitik syftar till att Sverige ska vara neutralt i händelse av krig. Apropå EU:s solidaritetsklausul skriver hon i SvD: "[d]etta påverkar naturligtvis inte neutralitets- eller alliansfriheten". Som jag skrivit i ett tidigare inlägg har Sverige redan under socialdemokratiskt styre lämnat neutralitetslinjen. När jag under hösten besökte en journalistskola svarade hälften av studenterna vår säkerhetspolitik syftar till att Sverige ska vara neutralt i händelse av krig. Även om jag inte har något emot denna ändring, tycker jag det är beklagligt att media och makthavare beskriver svensk säkerhetspolitik i termer av neutralitet.

Från alliansfrihet och neutralitet till gemenskap, samverkan och försvarsallians?

Under tisdagen lade försvarsberedningen fram sin rapport "säkerhet i samverkan".

I fokus för medias rapportering står miljöhotet och vårt förhållande till Ryssland. För de av oss som följt förändringen av svensk säkerhetspolitik under en längre tid är ytterligare ett avsnitt värt att ta fasta på:

"I EU:s föreslagna reformfördrag är solidaritetsklausulen, som Europeiska rådet hänvisade till i sin deklaration efter terroristattackerna i Madrid 2004, ett uttryck för den gemensamma viljan att agera solidariskt. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas."

Till och med miljöpartiet har ställt sig bakom denna formulering. Det är endast vänsterpartiets Gunilla Wahlén som reserverat sig och krävt att "Sverige bör återgå till sin tidigare framgångsrika säkerhetspolitik som bygger på neutralitet, militär alliansfrihet, nedrustning och stöd till FN." (Solidaritetsklausulen återfinns i artikel 222 i fördraget om Europeiska Unionens funktionssätt)

Försvarsberedningens formulering måste även ses mot bakgrund av EU:s reformfördrag som ska antas i Lissabon i början av december. Däri finns en "musketörsklausul" som lyder enligt följande (artikel 42, punkt 7, utkast 5 oktober 2007):

”Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta skall inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik. Åtagandena och samarbetet på detta område skall vara förenliga med åtagandena inom Nordatlantiska fördragsorganisationen, som för de stater som är medlemmar i denna också i fortsättningen skall utgöra grunden för deras kollektiva försvar och den instans som genomför det.”

Detta ska jämföras med artikel 5 i nordatlantiska pakten:
"The Parties agree that an armed attack against one or more of them in Europe or North America shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognised by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area."

Likheterna mellan EU:s "musketörsklausul" och kärnan i NATO (artikel 5) är slående. Alltså, enligt det föreslagna EU-fördraget införs något som inte kallas men likväl liknar en försvarsallians med möjlighet för länder med "särskild karaktär" (med vilket avses bl.a. Sverige) att stå utanför. Eftersom svensk allianspolitik inte är reglerad i grundlag eller internationella fördrag är regeringens uttalanden av avgörande betydelse. Nu har försvarsberedningen lämnat sin rapport.

Vad har regeringen sagt och vad är att vänta? För att besvara denna fråga måste vi följa den gradvisa förändringen av Sveriges utrikespolitik så som den manifesteras i regeringens utrikesdeklarationer från 1992:

Före 1992
”Alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i händelse av krig”

1992
”Militär alliansfrihet, syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde”

Analys:
EG/EU var en ekonomisk allians, därför begränsade man alliansfriheten med ordet militär så att Sverige kunde ansluta sig till EU. Neutralitet blev ett medel istället för ett mål, därför lade regeringen till ordet ”kunna”. Regeringen avgränsade neutralitetsoptionen till Sveriges närområde så att Sverige kunde ta ställning till och verka aktivt i konflikter längre bort (t ex Balkan).

Utrikesdeklarationen 2001
Regeringens deklaration vid 2001 års utrikespolitiska debatt i Riksdagen onsdagen den 7 februari 2001.

/…/
Sveriges säkerhetspolitik har sedan 1992 sammanfattats i följande formulering: "Sveriges militära alliansfrihet, syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde, består."

Den formuleringen bör nu, enligt vår mening, ses över. Därför har vi inbjudit alla riksdagspartier till överläggningar i detta ämne. Vår strävan är att skapa bred enighet, och en bred debatt, kring en bättre beskrivning av vår säkerhetspolitiska linje.

Avsikten är inte att överge den militära alliansfriheten.
Den militära alliansfriheten är en tillgång för Sverige och har starkt stöd hos det svenska folket. Den ger oss handlingsfrihet. Den medverkar till att minska risken för konflikter och spänning i vår del av Europa. Den gör det möjligt för oss att vara drivande i arbetet för kärnvapennedrustning.
/…/

Tal av utrikesminister Anna Lindh vid Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen 21 januari 2002./…/
För Sverige är den militära alliansfriheten sedan lång tid en hörnsten i en trovärdig och stabil säkerhetspolitik. Den ger oss största möjliga handlingsfrihet. Som alliansfria fattar vi i varje läge själva beslut om vad som bäst gagnar Sveriges intressen, inklusive möjligheten att förklara oss neutrala i händelse av väpnad konflikt. Alliansfriheten har en stark folklig förankring. Den bidrar till säkerhet i vår region och stärker vår röst i kampen mot massförstörelsevapen.

Regeringen strävar efter att nå en bred enighet i de fortsätta överläggningarna med riksdagspartierna om en ny beskrivning av Sveriges säkerhetspolitiska linje med den militära alliansfriheten som grund.

Alliansfriheten grundas på vår trovärdiga försvarsförmåga, att vi har ett modernt och flexibelt försvar, väl anpassat till förändringar i vår omvärld och till de nya hot vi ställs inför. Den militära alliansfriheten hindrar inte ett allsidigt deltagande i fredsfrämjande insatser. Enda undantaget är avtal om ömsesidigt försvar vid väpnat angrepp. Alliansfriheten är tvärtom ibland en tillgång i det internationella säkerhetssamarbetet.

Genom vårt medlemskap i EU deltar vi fullt ut i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, som syftar till att stärka unionens grundläggande värden och intressen, oberoende och integritet. EU-samarbetet bygger på en gemensam värdegrund och solidaritet. Det är därför svårt att föreställa sig att Sverige skulle förklara sig neutralt i händelse av ett angrepp på något av de länder som är, eller inom kort står inför att bli, medlemmar i unionen.

Vi måste ha en säkerhetspolitisk doktrin som håller inte bara i goda tider, men också i ett läge där de säkerhetspolitiska institutionerna inte är så stabila som idag.
/…/

Utrikesdeklarationen 2002
Regeringens deklaration vid 2002 års utrikespolitiska debatt i Riksdagen onsdagen den 13 februari 2002.

/…/
Sverige är militärt alliansfritt. Denna säkerhetspolitiska linje, med möjlighet till neutralitet vid konflikter i vårt närområde, har tjänat oss väl.
/…/

Utrikesdeklarationen 2003
Regeringens deklaration vid den utrikespolitiska debatten i riksdagen, onsdagen den 12 februari 2003.

/…/
Sverige är militärt alliansfritt. Det är en politik som genom olika skeden tjänat oss väl i snart tvåhundra år. Den ger oss handlingsfrihet. Den har ett brett folkligt stöd. Den har ett brett politiskt stöd genom den överenskommelse som regeringen träffat med centerpartiet, kristdemokraterna och moderaterna.
/…/

Utrikesdeklarationen 2007
Regeringens deklaration vid den utrikespolitiska debatten i riksdagen, onsdagen den 14 februari 2007

/…/
Sverige är militärt alliansfritt. Vårt lands framtida säkerhet bygger på
gemenskap och samverkan med andra länder.
/…/

Analys: Regeringen släppte en provballong i Sälen i januari 2002 inför utrikesdeklarationen i februari 2002 där neutraliteten förpassas till historien. Ordet neutralitet är helt borttaget i den senaste utrikesdeklarationen. Nu återknyter försvarsberedningen till vad Anna Lindh slog fast i Sälen 2002, nämligen att Sverige inte kommer vara neutralt i händelse av ett angrepp på något av EU-land. Denna gradvisa förändring av svensk allianspolitik har inte varit planlös utan framstår som väl genomtänkt. Med tanke på:

• likheterna mellan EU:s försvarsgaranti och artikel 5 i nordatlantiska pakten,
• regeringens uttalanden om gemenskap och samverkan,
• försvarsberedningens rapport och
• det faktum att Sverige från den 1 januari 2008 kommer att leda en av EU:s stridsgrupper

måste vi fråga oss om Sverige nu tar steget in i något som kan kallas EU:s försvarsallians? Är det någon ledande politiker som vågar säga detta i klartext?
Några medier som skriver om saken: DN:s ledarsida, DN, DN, SvD, Aftonbladet och Expressen.

Mycket passande kommer den 20 december i år min kollega Pål Wrange vid Juridiska institutionen lägga fram avhandlingen: "Impartial or Uninvolved? The Anatomy of 20th Century Doctrine on the Law of Neutrality." Jag har inte fått mitt exemplar ännu, men ser fram emot Pål Wranges disputation med förväntan.