Medverkan i SVT Agenda

Jag medverkade i SVT Agenda den 26 januari 2020 på temat "Varför straffas återvändande IS-medlemmar i Norge men inte i Sverige?"

Axel förhörde terrorist – som sedan dödades

Jag blev intervjuad i Expressen den 25 januari 2017 "Axel förhörde terrorist – som sedan dödades".

Osannolikt att Blair ställs inför internationell domstol

Jag har blivit intervjuad i SvD om Chilcot-rapporten (utredning om Storbritanniens beslut att stödja och delta i den USA-ledda invasionen av Irak 2003.

Syrien, flyktingar och humanitär intervention

För närvarande är det stort fokus på hur Europa ska hantera den pågående flyktingkrisen, mer specifikt hur länder ska förmås ta emot fler flyktingar.

Med risk för att slå in en öppen dörr, jag anser att vi måste diskutera hur konflikterna som skapar flyktingströmmarna kan upphöra och vilket roll Europa har i denna del.  Då en del vänner argumenterar för en intensifierad väpnad västerländsk intervention i Syrien vill jag med detta inlägg höja ett varningens finger. Jag går igenom ett nedanstående händelser för att visa hur svårt det är att säkra mänskliga rättigheter och upprätta demokrati med utländsk vapenmakt,

Kosovointerventionen och R2P
Efter Kosovointerventionen 1999 tillhörde jag dem som ville se en utveckling av folkrätten där mänskliga rättigheter fick större tyngd i förhållande till principer om suveränitet och icke-intervention. Det var mot bakgrund av Kosovointerventionen som en internationell kommission (ICISS) sökte utveckla doktrinen Responsibility to protect (R2P). R2P-förespråkare stannar ofta vid hur att doktrinen kan ge legitimitet till militära interventioner utan FN-mandat men bortser ibland från andra krav som doktrinen ställer upp. Interventioner kräver "uppriktigt uppsåt" (right intention) vilket utesluter efterhandskonstruktioner (se Irak 2003) och "rimliga chanser att lyckas" (reasonable prospects), dvs att interventionens konsekvenser inte blir mer skadliga jämfört med icke-handling. I ICISS-rapporten framhövs också att R2P inte är begränsat till att reagera på kränkningar utan även innebär en skyldighet att återuppbygga ett samhälle efter en intervention, av detta följer att en kalkyl måste göras där kostnader för handling jämförs med icke-handling.

Irakkriget 2003 och ursprunget till ISIS
Irakkriget 2003 motiverades först med hänvisning till massförstörelsevapen och i efterhand med R2P-argument. Jag tillhörde dem som var negativa till Irakkriget både före och efter, händelsen gjorde mig också mer försiktig i förhållande till R2P då risken för missbruk (i detta fall genom efterhandskonstruktion) gjorde sig påmind. Apropå ursprunget till ISIS så går det att spåra. Jag skrev följande 2003 i Nationalencyklopedins årsband:

Många bedömare utmålar demonteringen och avbathifieringen av den irakiska armén efter krigsslutet som ett misstag eftersom irakisk militär under amerikansk kontroll skulle kunna ha använts i säkerhetsansträngningarna. ... Avgörande för Iraks framtid kommer att vara hur väl ockupationskoalitionen kan bekämpa det väpnade motståndet, vilken legitimitet den irakiska övergångsregeringen kommer att åtnjuta, i vilken takt som makt kan överföras till irakierna samt hur situationen för civilbefolkningen utvecklas. Resultatet kan sluta i allt från att arabvärlden får sin första demokrati till att Irak förfaller i än mer kaos och blir en bas för internationell terrorism.

I årsbandet för 2004 skrev jag följande.

Mardrömscenariot med ett tvåfrontskrig mot shiitiska respektive sunnitiska grupper har besannats. ... USA:s måluppfyllelse i Irak varierar: framgång när det gäller att störta Saddam Hussein, bakslag när det gäller att finna massförstörelsevapen, bekämpa terrorism, ingen förändring när det gäller att trygga oljetillförseln från Irak och en oviss framtid för den irakiska demokratin. USA:s dilemma kommer även fortsättningsvis att vara den irakiska befolkningens krav på säkerhet. Ickehandling från USA:s sida leder till laglöshet, våld och därmed bristande legitimitet. Handling från USA:s sida leder till motreaktion, strider och civila offer, vilket i sin tur leder till desto större hat och motstånd.

I den sista meningen fångas en del av av dagens dilemma, både handling och icke-handling från USAs sida i Irak tycks leda till katastrof. Lärdomen tycks vara att USA aldrig skulle ha gett sig in i Irak 2003.

Libyen 2011
Jag var positiv till Libyeninterventionen 2011. Genom FNs säkerhetsråds resolution 1973 fanns ett tydligt mandat för att upprätthålla en flygförbudszon men även ett mandat att vidta ytterligare åtgärder för att skydda civilbefolkningen. Resolutionen gav inget tydligt mandat för att omvärlden skulle kunna genomdriva ett regimskifte, även om det fanns de som argumenterade för en sådan linje. Under insatsen skrev jag följande.

Omvärlden bör kanske överväga alternativet att upprätthålla en flygförbudszon och behålla möjligheten att angripa markmål men bevara status quo, dvs Gaddafi styr västra Libyen och rebellerna östra Libyen.

Med facit i hand tror jag ett Libyen delat i två delar hade varit bättre än vad vi ser idag - ett land i totalt sönderfall. Detta är relevant för dagens flyktingskris då kaoset i Libyen i sig genererar flyktingar men även fungerar som ett transitland för flyktingar från andra länder. Väst använde R2P som bas för att intervenera men principerna om "rimlig chans att lyckas" och kravet på återuppbyggnad verkar ha glömts bort.

Lärdomar
Kosovo 1999 används ibland som ett exempel på en lyckad humanitär intervention, men då ska vi komma ihåg att Kosovo ännu inte är en fullt fungerande statsbildning vilket skapar svårigheter för alla berörda folkgrupper i landet. Även om Serbien kan upplevas som en svår part att handskas med så är det inget mot Assad eller ISIS. För det fall Kosovo 1999 anses som lyckat så menar jag inte att det kan överföras på Syrien, utmaningarna är betydligt större: konflikten har skördat fler offer och misstänksamheten mot väst är djupare. Libyeninsatsen 2011 väcker än fler tvivel, trots ett förhållandevis starkt mandat från FNs säkerhetsråd så måste insatsen likväl betraktas som misslyckad. Detta skriver jag trots att jag ansåg insatsen vara riktig när den genomfördes. Min slutsats är att väst ska avstå från fler militära äventyr i Mellanösten, vi saknar såväl egen uthållighet som förtroende från den berörda befolkningen. För att vara tydlig, jag är ingen principiell motståndare till humanitära interventioner med hänvisning till R2P, men utifrån erfarenheterna av Libyens sönderfall tror jag inte att väst har förmågan att åstadkomma något substantiellt positivt i Syrien genom ökade militära insatser.

Visst ska vi engagera oss för att få slut på konflikten i Syrien, men det tror jag primärt ska ske genom att de moderata/sekulära rebellerna gör gemensam sak med kurderna och nuvarande regim gentemot ISIS. Assadregimen består av förbrytare som ska hamna bakom galler, men just nu är fred viktigare än rättvisa. Till detta krävs maktdelning mellan de olika grupperna där centrala frågor om säkerhet, vattenförsörjning och resursfördelning hamnar i fokus. Först då kommer dagens flyktingkris att upphöra. Om Sverige kan bidra till en sådan utveckling så ska vi göra det ekonomiskt och politiskt, men att tvinga parterna till fred med militära medel bör vi avstå från - den resan måste de nu stridande parterna göra själva.

Robotförsvar, förebyggande och föregripande självförsvar

DN rapporterar idag från NATO-mötet i Chicago och berättar att det är klart för USAs robotförsvar i Europa. Att Ryssland är skeptisk till detta robotförsvar är ingen nyhet, men något som fått lite täckning i svensk media är att Rysslands försvarsminister Anatoly Serdyukov i BBC den 3 maj 2012 förklarat att hans land är berett att använda förebyggande militärt våld om USAs planer om missilskydd genomförs. Med andra ord, Ryssland är berett att angripa de länder i öst- och centraleuropa där anläggningar för robotförsvaret ska byggas.
 
Förebyggande militärt våld var ett av argumenten för Irakinterventionen 2003 då det fanns misstankar om massförstöreslsevapen och samma argument har aktualiserats gentemot Iran för att förhindra landet från att bli en kärnvapenmakt. Nu vänder Ryssland på argumentet och använder samma tankefigur mot USA och NATO. Här har statsvetarna ett viktigt budskap i form av makt-säkerhetsdilemmat: våldsmedel som används för att öka säkerheten för en stat utgör samtidigt ett hot mot andra staters säkerhet. Med andra ord, en stats hot eller användande av förebyggande militärt våld skapar osäkerhet hos andra länder vilket i sig ökar risken för väpnad konflikt och därmed minskar säkerheten för alla.

För de som vill fundera över rätten till föregripande självförsvar i folkrätten rekommenderar jag en studie av Caroline Case från 1837 och den efterföljande Websterdoktrinen från 1842: "It will be for that Government to show a necessity of self-defence, instant, overwhelming, leaving no choice of means, and no moment for deliberation." Webster var USAs utrikesminister vid den aktuella tidpunkten. Ett modent exempel där Websterdoktrinen tillämpats skulle kunna vara sexdagarskriget 1967.

Websterdoktrinens föregripande självförsvar (anticipatory self-defence) gäller vid ett i) omedelbart och ii) överhängande hot när iii) det saknas alternativ och bör skiljas från "Bushdoktrinen" som tillåter förebyggande självförsvar (preventive self-defence) beträffande mer avlägsna och diffusa hot. När vi nu diskuterar en robotsköld i Europa så ligger det alltså i USAs intresse att hävda Webster- och inte Bushdoktrinen.

Det ryska utspelet inspirerade mig när jag skrev en tenta till mina studenter förra veckan så jag får under den kommande rättningen se hur studenterna ser på saken.

Operation Anfal / the Anfal Campaign

Forum för Levande Historia har publicerat en text av mig angående Operation Anfal där det mest allvarliga var användningen av kemiska vapen vilket ledde till att mellan 50 000 och 100 000 civilpersoner dödades. Du kan läsa texten här.

The Living History Forum has published a text by my (translated to English) on Operation Anfal. You may read it here.

al-Sadr: Inga fler attacker mot USA

DN rapporterar att den radikale irakiske shialedaren Muqtada al-Sadr beordrat sina anhängare att inte anfalla USA-styrkor i landet.Det är bra, framförallt för de irakier som önskar att landet ska vara självständigt, demokratiskt och fredligt. Jag skrev några rader om al-Sadr i Nationalencyklopedins årsbok för 2004 (dock med stavningen as-Sadr efter redaktörens ändring).

Vilka lärdomar finns från Irak avseende Libyeninsatsen?

Regeringen har tagit ställning för svenskt deltagande i Libyeninsatsen. Givet att ändamålet med det svenska deltagande är att skydda civilbefolkningen i Libyen är det märkligt att insatsen begränsas till att upprätthålla flygförbudszonen och är förhindrad från att angripa mål på marken. Antag att alla länder hade samma inställning som Sverige, ska man passivt iaktta när civilbefolkning och civila objekt angrips med landsbaserade stridskrafter som är klart urskiljningsbara? Denna fråga verkar nu vara avgjord för Sveriges del där förband förvisso deltar men i en mer passiv roll.

Villkoren för Sveriges deltagande kan vara en underordnad fråga. En kanske viktigare fråga för den internationella koalitionen är hur länge insatsen ska pågå och hur långt man kan tänkas gå i användning av våld. Det mest långtgående alternativet är att resolution 1973(2011) utnyttjas för att angripa Gaddafis person. Det är tveksamt om resolutionen kan tolkas på ett sådant sätt, men det går inte att utesluta att visa stater kommer dra den slutsatsen. Ett mindre radikalt alternativ är att FN-alliansen ger ett aktivt stöd till rebellerna där de senare kan avancera militärt och genomdriva en regimförändring. Det "svenska" alternativet vore att FN-alliansen som helhet upprätthåller flygförbudszonen men upphör att angripa markmål vilket förmodligen skulle leda till att Gaddafi besegrerar rebellerna, återerövrar Benghazi och övriga rebellstyrda städer.

Omvärlden bör kanske överväga alternativet att upprätthålla en flygförbudszon och behålla möjligheten att angripa markmål men bevara status quo, dvs Gaddafi styr västra Libyen och rebellerna östra Libyen. Det skulle i vissa delar vara snarlikt det tillstånd som rådde i Irak under 1990-talet med flygförbudszoner i norra och södra Irak tillsammans med humanitär assistans till kurderna. Skillnaden är att i Libyenfallet finns det ett klart FN-mandat för en flygförbudszon medan mandatet var mer skakigt beträffande flygförbudszonerna över Irak. Resolution 688(1991) innehåll förvisso en uppmaning riktad mot Irak att upphöra med sitt förtryck av kurderna men det saknades en uttrycklig hänvisning till flygförbudszoner, även om sådana kan anses ha varit befogade ur ett rent humanitärt perspektiv. Det går att lära sig av Irakfallet då sanktionsregimen fullt utbyggt genom resolution 687(1991) i vart fall inledningsvis drabbade den irakiska civilbefolkningen alltför hårt. Vidare fanns det exempel på hur sanktionssystemet drabbades av korruption. Det finns alltså en risk att den libyiska civilbefolkningen, såväl i östra som västra delen av landet, drabbas alltför hårt om en sanktionsregim är alltför omfattande och långvarig. Sanktionsregimen mot Irak mjukades senare upp i syfte att underlätta situationen för civilbefolkningen, bl.a. genom resolution 986(1995). Omvärlden kan dra lärdom av hur Irak hanterades under 1990-talet och i vilka delar detta kan upprepas. Oavsett utformning kräver detta alternativ uthållighet, frågan är om sådant finns hos Sverige och övriga länder som deltar i Libyeninsatsen.

Bloggar
Mathias Sundin I Fredrik Antonsson

The Concept of Genocide and the Anfal Campaign

I am writing the introduction to a book on the Anfal campaign where I am discussing the legal aspects and whether the event should be characterized as genocide. Below is a draft of the text. I would appreciate all comments.The text will be published in Swedish as well as in English.

The Concept of Genocide and the Anfal Campaign

The Anfal Campaign was a series of attacks conducted by the Iraqi Army against the Kurdish people in Northern Iraq. The campaign was the culmination of the efforts of the Iraqi regime to quell the Kurdish aspiration of greater autonomy and independence. The use of chemical weapons resulted in the death of estimated 50 000 to 100 000 civilians. The question is whether the Anfal campaign was merely an counter-insurgency operation or also genocide.

International authorities in the field, such as professor William Schabas, has in his comments to the Anfal campaign and the subsequent trial described the attacks in terms of genocide. However, there are still reasons to investigate why the Anfal campaign should be characterized as a genocide and not only as war crimes or crimes against humanity. Following the U.S.-led invasion of Iraq 2003 seven persons were put on trial before an Iraqi special tribunal. Saddam Hussein was one of the seven accused, but his participation in the trial which was terminated through his execution, a punishment was the result of his conviction in an other trial at the same tribunal. The Tribunal decided in its judgment from 24 June 2007 that the accused were quilty of genocide. Three of the accused were sentenced to death, two were sentenced to life imprisonment and one was acquitted.

The same campaign also resulted in a criminal case before Dutch courts. The court of the Hague sentenced on 23 December 2005 the Dutch businessman Frans van Anraat for having sold raw materials for the production of chemical weapons to Iraq. The Court established that the Anfal campaign constituted genocide. Van Anraat was sentenced for war crimes but the Court did not find it proven that the accused was an accomplice to the genocide. The Court of Appeal of The Hague was more cautious in its judgement on 25 October 2007. The Court of Appeal held that although there were strong indications of genocidal intent amongst the Iraqi leadership, the assessment required a more thorough investigation. Regardless, the Court of Appeal held the fact did not reveal that Van Anraat disposed of the information from which he could have deduced the possible genocidal intent of the principle perpetrators.

The starting point for a discussion on genocide is the definition given by the Convention on the Prevention and Punishment of the Crime of Genocide (the Genocide Convention) adopted by the United Nations General Assembly 1948, which entered into force 1951 and has been ratified by more than 140 states. The convention’s definition of genocide has been repeated in the statutes of the International Criminal Tribunals for the former Yugoslavia (ICTY), Rwanda (ICTR) and the Rome Statute of the International Criminal Court (ICC).

The International Court of Justice has said that the prohibition of genocide “assuredly” is peremptory norm (jus cogens) of public international law. The definition has been used in verbatim or in parts in domestic criminal codes, where the statute of the Iraqi special tribunal is an example with an explicit reference and reiteration of the definition of the Genocide Convention.

It follows from article II of the Genocide Convention that certain, enumerated acts constitute genocide if committed with intent to destroy, in whole or in part, a national, ethnical, racial or religious group, as such. Such acts may for example consist of killing members from one of the four abovementioned protected groups. Systematic and widespread killing of people could also be characterized as a crime against humanity. The element that differentiates genocide from crimes against humanity is the requirement of the special intent to destroy, in whole or in part, one of the four protected groups. Intent is a mental element which relates to the perpetrator’s mind and thus there are often significant difficulties to prove that a perpetrator had the intent to destroy, in whole or in part, a protected group. The accused argued before the Iraqi special tribunal that they did not possess such an intent. Instead their goal was to guarantee public security, i.e. to suppress an insurgency. If the Tribunal would have accepted the line of reasoning presented by the defendants, crimes committed during the Anfal campaign could at most be characterized as crimes against humanity, and if committed in the context of an armed conflict, as war crimes. These are serious crimes, but the characterization as genocide carries a particular seriousness and responsibility.

The Iraqi special tribunal established with references to case law from the ICTY and ICTR that the Kurds are an ethnical or national group and thus a protected group covered by the scope of the Genocide Convention. The Tribunal rejected the defendants’ argument that the alleged acts were legitimate as part of counter-insurgency operations. The Tribunal reached this conclusion based upon, inter alia, the fact that the attacks were not only against fighters (Peshmarga) but also targeted civilians with chemical weapons. The judgement was also based on an audio tape where the main defendant Ali Hasan Al-Majid described Kurds as second class citizens which considered to be a proof of the existence of his discriminatory intent against the Kurds as a national or ethnic group. In the recordings he explained that he would attack the Kurds for several days and cause them “high casualties”. The Tribunal also
found other evidence as elements to prove the murder as genocide, including the repetitiveness, harmonization and systemization of the attacks. The attack with chemical weapons was only the culmination of attach against the Kurdish population, other parts of the genocide consisted of exposing the Kurdish community to starvation, dislocation of civil inhabitants and other harsh living conditions.

Considering the cases mentioned above and the evidence presented in these cases the conclusion is that the Anfal campaign should be characterized as genocide. The trial against Al-Majid and his accomplices have as the trials before the ICTY and the ICTR targeted high ranking criminals. It would be desirable that soldiers and other leaders in the medium level of hierarchy who participated in the Anfal campaign are also investigated and brought to trial following the example of domestic courts in Bosnia and Rwanda.

Operation Anfal som folkmord

Jag ska skriva introduktionen till en bok om Operation Anfal där jag ska diskutera de rättsliga aspekterena och huruvida händelsen ska rubriceras som folkmord. Nedan är ett utkast till texten. Jag är tacksam för alla kommentarer. Texten ska publiceras både på svenska och engelska.
---
Operation Anfal var en serie av attacker som den Irakiska armén 1988 utförde gentemot den kurdiska befolkningen i norra Irak. Operationen var kulmen i den irakiska regimens strävanden att kväsa kurdiska anspråk efter högre autonomi och självständighet. Användningen av kemiska vapen ledde till att mellan 50 000 och 100 000 civilpersoner dödades. Frågan är om operation Anfal var mer än kampanj för at slå ner ett uppror utan även ett folkmord. Rättspraxis kan erbjuda viss hjälp med att besvara denna fråga.

Efter den amerikanska invasionen av Irak 2003 ställdes sju personer till ansvar för operationen inför en nationell irakisk specialtribunal. Saddam Hussein var en av de sju åtalade, men hans deltagande i rättegången avslutades genom hans avrättning, ett straff som följde av en fällande dom i en annan rättegång vid samma tribunal. Tribunalen fann i en dom avkunnad den 24 juni 2007 att de åtalade gjort sig skyldiga till folkmord. Tre av de åtalade dömdes till döden, två fick livstidsstraff och en frikändes.

Internationella auktoriteter inom området, som professor William Schabas, har i sina kommentarer till operation Anfal och den efterföljande rättegången beskrivit attackerna i termer av folkmord.[1] Det finns likväl anledning att närmare studera varför operation Anfal bör beskrivas som folkmord och inte enbart som krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten.

Frågan har även prövats i nederländska domstolar. Tingsrätten i Haag dömde den 23 december 2005 affärsmannen Frans van Anraat för att ha sålt råmaterial för kemiska vapen till den irakiska regimen under 1980-talet. I målet fann tingsrätten att operation Anfal utgjorde ett folkmord. Van Anraat dömdes för krigsförbrytelser men tingsrätten fann det inte visat att han var medansvarig för folkmordet. När målet överklagades var appellationsdomstolen i Haag mer försiktig när den i sitt avgörande den 25 oktober 2007 angav att det förvisso fanns starka indikationer på att det irakiska ledarskapet hade uppsåt att genomföra ett folkmord, men att det krävdes en mer ingående undersökning för att fastställa att så var fallet. Alldeles oavsett hade inte van Anraat information om det irakiska ledarskapet avsikter i förhållande till genomförandet av ett eventuellt folkmord.

Utgångspunkten för en diskussion om folkmord är definitionen given folkmordskonventionen som antogs av FNs generalförsamling 1948, som trädde ikraft 1951 och som numera fler än 140 stater har ratificerat. Konventionens definition har upprepats i stadgorna för FN-tribunalerna för f.d. Jugoslavien (ICTY) och Rwanda (ICTR) samt i Romstadgan för den internationella brottmålsdomstolen (ICC).

Internationella domstolen i Haag (ICJ) har beskrivit förbudet mot folkmordet som en tvingande norm (jus cogens) i den allmänna folkrätten. Definitionen har också helt eller delvis använts i nationella rättsystems brottskataloger, av vilken stadgan för den irakiska specialtribunalen är ett exempel när det finns en explicit hänvisning till och upprepning av folkmordskonventionens definition.[2]

Av artikel II av folkmordskonventionen framgår att folkmord utgörs av vissa uppräknade gärningar som förövats i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp som sådan. Gärningarna omfattar exempelvis dödande av medlemmar av någon av de fyra ovan skyddade grupperna. Systematiskt eller vidsträckt dödande av människor skulle även kunna rubriceras som brott mot mänskligheten. Det som särskiljer folkmord från brott mot mänskligheten och andra brott är kravet på att det måste finnas ett särskilt uppsåt att helt eller delvis förinta en skyddad grupp. Uppsåt är ett subjektivt element som hänför sig till gärningsmannens sinne och därmed uppstår det ofta betydande svårigheter att visa att en gärningsman hade uppsåt att helt eller delvis förinta en folkgrupp. I förhållande till operation Anfal argumenterade de åtalade inför den irakiska specialtribunalen att de inte hade sådant uppsåt utan de skulle garantera den ”allmänna säkerheten”, dvs slå ner ett uppror.[3] Om försvarets argumentationslinje hade övertygat tribunalen skulle brott under operation Anfal endast rubriceras som brott mot mänskligheten och, om de var kopplade till en väpnad konflikt, som krigsförbrytelser. Detta är i och för sig allvarliga brott, men rubriceringen folkmord inskärper ett alldeles särskilt allvar och ansvar.

Den irakiska specialtribunalen fann med stöd av rättsfall från ad hoc tribunalerna för f.d. Jugoslavien och Rwanda att kurderna är en etnisk eller nationell grupp och därmed en skyddad grupp i folkmordskonventionens mening.[4] Tribunalen förkastade även försvarets argument att gärningarna var berättigade som en del i en operation för att slå ett uppror. Denna slutsats nådda tribunalen bl.a. genom att attackerna inte var begränsade till kurdiska väpnade styrkor (peshmerga) utan omfattade även urskiljningslösa attacker mot civilbefolkningen med kemiska vapen.[5] Det fanns även bandinspelningar där den huvudåtalade Ali Hasan Al-Majid beskriver kurder som andra klassens medborgare vilket visade att hans kriminella uppsåt var riktade mot kurder som en etnisk eller nationell grupp. I inspelningarna förklarar han att han ska attackera kurderna med kemiska vapen under flera dagar och orsaka de stora förluster.[6] Tribunalen lade även stor betydelse vid förekomsten av en nationell policy som sanktionerade attackerna samt den höga graden av upprepning, harmonisering och systematiken i utförandet.[7] Gasattackerna var endast kulmen i attackerna mot den kurdiska befolkningen, andra delar av folkmordet bestod bl.a. i att svälta ut civilbefolkningen, tvångsförflyttningar och andra påtvinganden av svåra levnadsförhållanden.[8]

Med hänsyn till ovan nämnda rättsliga avgöranden och den bevisning som presenterats i dessa framgår det att operation Anfal ska beskrivas som folkmord. Rättegången mot Al-Majid och hans medbrottslingar har liksom rättegångarna vid ICTY och ICTR varit riktad mot de högst ansvariga. Det vore önskvärt att ansvaret prövades även för de soldater och övriga ledare på mellannivå som deltog i operation Anfal. På samma sätt som nationella domstolar i Bosnien och Rwanda har prövat straffansvaret för personer på lägre nivåer kan irakiska domstolar ta upp fler fall som rör folkmordet i norra Irak.

---

[1] Schabas, William, Genocide in International Law, Second Edition, Cambridge University Press 2009

[2] Article 11, Law of the Supreme Iraqi Criminal Tribunal

[3] Åklagaren ./. Al-Majid m.fl., sid 357, 478-480

[4] Åklagaren ./. Al-Majid m.fl sid. 489-490

[5] Åklagaren ./. Al-Majid m.fl sid. 380, 486, 500, 639, 836, 841, 858

[6] Åklagaren ./. Al-Majid m.fl sid. 496-499

[7] Åklagaren ./. Al-Majid m.fl sid. 493, 501, 503, 856

[8] Åklagaren ./. Al-Majid m.fl sid. 506-517, 696

Kommentarer om video

Under påskhelgen såg jag nedanstående video från 2007.

Videoklippet är läckt genom wikileaks. Enligt källor i den amerikanska militären ska videon vara autentisk. Videon visar hur amerikanska helikopterpiloter dödar en grupp av människor, varav två senare visar sig vara journalister från Reuters. Professor Ove Bring beskriver i Aftonbladet händelserna som en oerhörd krigsförbrytelse. Biträdande professor Jann Kleffner kommenterar saken i TV 4s nyheter, se nedan.

I förhållande till den första attacken förklarar Kleffner att det finns utrymme för misstag och att denna beskjutning kan vara förenlig med den humanitära rätten (krigets lagar). Den andra attacken mot skåpbilen är inte tillåten, vilket skulle göra det till en krigsförbrytelse. Utifrån det som framkommer i videon har jag inget tvivel om att attacken mot skåpbilen är förbjuden. Vad beträffar den första attacken behövs mer information, t.ex. om det tidigare hade förekommit stridigheter i området vilket i sin tur påverkar bedömningen om den första attacken var ett ursäkligt misstag eller kriminell oaktsamhet.

För utomstående kan det verka lite märkligt, men denna typ av videos brukar jag ha med på mina föreläsningar i humanitär rätt, grundkursen folkrätt (termin 2 juristlinjen). Jag tycker sådana videoklipp i undervisningen fyller en viktig funktion genom att visa hur till synes torra regler kan göra skillnad mellan liv och död, rätt och fel samt att det ibland finns en gråzon.

Om någon är intresserad av att läsa vad jag anser om USAs angrepp mot Irak, som rör en separat rättslig frågeställning skild från den humanitära rätten (jus ad bellum respektive jus in bello), så rekommenderar jag en text som jag skrev i februari 2003.

Världen blir tryggare med Obama vid rodret

I den amerikanska presidentsvalsdebatten presenterar John McCain sig som det trygga säkerhetspolitiska valet. Svenska borgerliga debattörer som Johan Ingerö och Dick Erixon verkar driva samma tes.

Jag hävdar motsatsen. Barack Obama var en av få amerikanska politiker som argumenterade mot ett angrepp av Irak före själva invasionen 2003. Det är ett tecken på att Obama kan hålla sig kylig och rationell men samtidigt värdestyrd i svåra situationer. Det är en sådan president som behövs i Vita Huset.

Jag anser liksom Barack Obama att väpnade interventioner kan användas för förhindra folkmord och allvarliga brott mot mänskligheten, men det var inte aktuellt i Irak 2003. Jag hade inte haft några invändningar om USA med vapenmakt hade avsatt Saddam Hussein med våld i samband med gasattackerna 1988 mot den kurdiska staden Halabja. USAs angrepp 2003 var 15 år för sent.

Utan att göra några andra jämförelser med Obama, så har jag liknande erfarenhet av att gå emot strömmen vad avser Irakfrågan då jag närmast ensam inom folkpartiet argumenterade mot angreppet 2003, såväl före som direkt efter. Det innebär inte att vi måste ställa oss på samma sida som religiösa fundementalister och självmordsbombare, vilket jag skrivit om i Aftonbladet.

Vi ska bevara huvudregeln i FN-stadgan som anger att FN-mandat ska finnas när omvärlden vill förhindra folkmord eller motsvarande handlingar med våld. I nödvärnssituationer anser jag att en sådan intervention kan ske även om FN:s säkerhetsråd är blockerat genom veto. Detta gäller endast nödvärnssituationer och inte vid en allmän önskan av regimförändring i ett land med auktoritärt styre. Demokrati kan inte tvingas fram på spetsen av en bajonett.

Per Svensson skriver följande i en mailväxling återgiven i Sydsvenskan. Mailväxlingen är mer tydlig i denna pdf.

Irakriget har inneburit att en av 90-talets stora liberala landvinningar har komprometterats, kanske ohjälpligt. Jag tänker då på den för inte så länge sedan brett accepterade tanken att individers rättigheter väger tyngre än regimers, det vill säga att det är legitimt för omvärlden att intervenera i stater där det pågår folkmord eller där de mänskliga rättigheterna på andra och fundamentala sätt satts ur spel. Erfarenheterna från Bosnien och Rwanda hade tvingat världen att acceptera denna princip, den så kallade liberala interventionismen. George Bush har nu smulat sönder den. Det är en katastrof.

Johan Norberg är inne på samma spår i samma mailväxling.

Det vi lärt oss – igen – av misslyckandet i Irak är att vi inte kan bomba fram demokrati, det var en felaktig triumfatorisk idé. Liberala institutioner måste växa fram ur en inhemsk utveckling för att verkligen slå rot. Därvidlag är Tyskland och Japan undantag delvis för att de redan hade en historia av modernisering med vissa liberala inslag, dels med de specifika omständigheterna som följer av totalt nederlag i ett angreppskrig och en lång, benhård ockupation. Men liberal interventionism kan fortfarande fungera för att hindra akuta människorättsbrott. Bomber må vara dåliga på att bygga upp, men de är bra på att förstöra saker - även dåliga saker. Det kommer bli svårare att få opinionen med sig för att hindra ett nytt Rwanda på grund av Irak, men det beror på en sammanblandning, inte på en logisk följd.

Mot bakgrund av den närmast ensidiga ställningstagandet 2003 bland borgerliga politiker för Irakkriget välkomnar jag att liberaler som Per Svensson och Johan Norberg tar avstånd från de ibland katastrofala inslagen i amerikansk utrikespolitik. Jag är övertygad om att Obama är den mest lämpade kandidaten för att trovärdigt återföra USA till rollen som en fyrbåk för demokrati och jämlikhet.

Media och bloggar om USA-valet
DN1, DN2, SvD1, SvD2, Expressen, Aftonbladet, PromeMorian, Annie Johansson, Mitt i steget

Ingen utländsk immunitet i Irak

För några dagars sedan kunde man läsa i DN att avtalet som ska reglera USAs närvaro i Irak medför att immuniteten för amerikanska soldater och privata säkerhetsföretag begränsas. Tyvärr kan jag inte hitta denna ganska långa artikel på nätet, men SvD har en kortare artikel på samma tema.

När det gäller amerikanska soldater tror jag inte avtalet förändrar så mycket eftersom USA behåller jurisdiktionen över sina soldater när de är i tjänst samt över allt som händer på deras baser. Irak skulle alltså endast få jurisdiktion när amerikanska soldater på sin fritid gör något kriminellt utanför de amerikanska baserna. Jag tror inte att amerikanska soldater på sin fritid lämnar baserna, varför denna förändring av soldaternas status i praktiken spelar mindre roll.

Mer intressant är att immuniteten för privata säkerhetsföretag försvinner. Vi minns hur Blackwater-vakter lovades immunitet och slapp åtal trots att de i september 2007 dödat 17 civila irakier, läs DN. Detta kallades med rätta för en skandal.

Nu är detta slut, och dylika förbrytelser kan prövas i irakiska domstolar. Även om dessa domstolar har brister så är det bra att straffriheten upphör.

Dessa frågor är inte nya. När jag skrev artiklar för Nationalencyklopedins årsband 2003 respektive 2004 skrev jag följande i det sistnämnda årsbandet.

Ett fenomen som etablerat sig i Irak är PMC (Private Military Corporations), som utgör den andra största utländska kontingenten i Irak efter den amerikanska armén. Ett av de största bolagen är Kellogg, Brown & Root (KBR) – dotterföretag till entreprenörsjätten Halliburton – som sköter allt från militär logistik i Irak och Afghanistan till att utbilda amerikanska reservofficerare. DYNCorps tränar inhemska poliser i Irak, Afghanistan och Bosnien. De privata företagens roll är oklar, men väcker viktiga frågor som framstår som obesvarade.

USA:s statsapparat, inklusive militären, är utsatt för granskning. Men vilken insyn finns i privata företags verksamhet? Det finns uppgifter om att de amerikanska förhörsteamen i Abu Ghurayb-fängelset till två tredjedelar bestod av privatanställda. Kan amerikanska officerare eller politiska ledare ställas till svars för eventuella brott som en anställd i ett privat företag gör sig skyldig till?

För fullständighetens skull vill jag berätta att fakta till det första stycket i ovanstående text fick jag från Maj Wechselmans artikel "Legoknektar i ett privatiserat krig", publicerad den 12 maj 2004. Det var inte så många som skrev om privata säkerhetsföretag då.

Fyra år senare har jag fått en del av mina frågor besvarade. Jag undrar fortfarande om politiska ledare som anlitar privata säkerhetsföretag kan ställas till svars för vad de senare gör.

För de som undrar så var min ambition att artiklarna i Nationalencyklopedin skulle vara opartiska. Om ni vill läsa samtliga texter jag skrivit i Irakfrågan så kan ni läsa här. Där finner ni en del artiklar där jag framför mina mer personliga ståndpunkter.

Nya svenska positioner inom centrala delar av folkrätten?

Idag har jag en artikel på SvD under rubriken "Sverige flörtar med kriget". Nedan utvecklar jag vissa delar av mitt resonemang och kommenterar även frågan om Irakkriget 2003 kan legitimeras som en humanitär intervention.

I samband med en interpellationsdebatt om Irakkriget 2003 den 16 april 2007 mellan utrikesminister Carl Bildt (m) och den socialdemokratiska oppositionen förefaller det som Sverige håller på att göra en positionsförflyttning inom centrala delar av folkrätten. Frågan är om de nya positionerna är konsekventa och gagnar intressen om fred, säkerhet och respekt för mänskliga rättigheter.

Carl Bildt hänvisar till resolutionerna 687 och 688 från Gulfkrigets slut 1991 och resolution 1441 (2002). Resolutionerna 687 ställde upp villkoren för formell vapenvila, bl.a. nedrustning. Resolution 688 tog bland annat upp Irak förtryck av civila, särskilt kurderna, vilket senare ledde till upprättande av flygförbudszoner. Det framstår som Sverige rör sig mot den uppfattning Storbritannien och USA hade inför Irakkriget 2003, dvs. Irak hade brutit mot FN-resolutioner under 90-talet och dessa gav en tillräcklig rättslig grund för ett väpnat ingrepp och regimskifte. Detta är en väldigt kontroversiell, och enligt min mening tveksam, slutsats. Resolutionerna 687 och 688 rörde Iraks invasion av Kuwait 1990 och talar om såväl Kuwaits som Iraks territoriella integritet och politiska självständighet. Det är något annat än väpnat angrepp och regimskifte 2003. Läs gärna brevet från Elizabeth Wilmshurst, biträdande folkrättsrådgivare för den brittiska regeringen fram till 2003, där hon säger upp sig. Lord Goldsmith som var Storbritanniens attorney general (motsvarar ungefär justitiekansler) vid tidpunkten för angreppet, medgav i ett PM före angreppet, som utgjorde den brittiska regeringens beslutsunderlag och som senare blev offentlig att angreppet kunde vara olagligt (paragraf 30). Richard Perle, senior rådgivare i USA:s "defence policy board" har senare medgett att invasionen var olaglig.

Vidare, både utrikesminister Carl Bildt (m) och riksdagsledamot Carl B. Hamilton (fp) resonerar i termer av humanitär intervention, skyldigheten att skydda och gör jämförelser mellan Irakkriget 2003 och Kosovointerventionen 1999. Detta är en uppfattning som endast USA förfäktar och som överhuvudtaget inte berördes i resolution 1441 (2002). Storbritannien gick i krig för att undanröja hotet om massförstörelsevapen och resonerade ej i termer av humanitär intervention.

Resonemanget har därutöver betydande brister. Folkpartiet antog i samband med sitt landsmöte 2005 ett sakpolitiskt program där partiet föreslår radikala förändringar av folkrätten, bl.a. begränsad vetorätt i FN:s säkerhetsråd (paragraf 33) och införandet av en nödvärnsrätt som ger rätt till humanitära interventioner utan FN-mandat (paragraf 29-32). Jag tycker folkpartiets förslag är bra eftersom jag anser att interventioner av exemplet Kosovo 1999 är legitima och de borde således också vara legala. Problemet är att Irakkriget 2003 inte kan jämföras med Kosovo 1999 utan skulle vara strid även med den radikala folkrätt som folkpartiet föreslår.

1. Även om ingen av de fem permanenta medlemmar (t.ex. Frankrike, Kina eller Ryssland) hade kunnat hindra interventionen genom veto fanns det ingen majoritet för en intervention. Enligt FN-stadgans artikel 27(3) krävs nio positiva röster medan USA och Storbritannien endast hade tre säkra röster (USA, UK och Spanien) bakom en intervention. USA försökte påverka sex länder, Angola, Kamerun, Chile, Mexiko, Guinea och Pakistan att stödja resolutionen genom hot om försvårat samarbete kring bl.a. migration och handel. Bland dessa länder motsatte sig särskilt Mexiko och Chile en väpnad intervention och USA hade således maximalt sex länder bakom sig i FN:s säkerhetsråd. Alltså, det skulle saknas ett FN-mandat för en väpnad intervention även om folkpartiets förslag om begränsad vetorätt hade varit verklighet 2003.

2. Enligt folkpartiets förslag om en nödvärnsrätt som ger rätt till humanitär interventioner utan FN-mandat ställs följande villkor upp i) det skall det röra sig om oåtertagliga hot, kränkningar och våld mot människor ii) gott uppsåt med en intervention iii) alla andra medel skall vara uttömda och iv) en militär intervention skall ha en rimlig chans till framgång i att förhindra det lidande, de övergrepp och förlust av liv som är interventionens själva syfte. Resultatet får inte innebära mer lidande än om aktionen inte skulle ha genomförts. Samtliga fyra villkor skall vara uppfyllda för att en humanitär intervention utan FN-mandat skall vara legal.

Min analys är att i fallet Irak 2003 rörde det sig inte om en akut humanitär kris, varken USA eller UK hade inför FN resonerat i termer av humanitär intervention, alla medel var inte uttömda och den rimliga chansen till framgång kan ifrågasättas. Det framgår därmed som klart att Irakinterventionen 2003 inte uppfyllde de angivna kriterierna. Det går inte att före en intervention ange motiv som rör massförstörelsevapen och efter interventionen, när inga massförstörelsevapen återfinns, byta till humanitära motiv.

Före Irakkriget 2003 resonerade jag kring detta i Tidningen Nu och efter kriget i tidskriften Liberal Debatt.

Alltså, regeringens positionsförflyttning är inte konsekvent, varken med den gällande folkrätten eller med den radikala variant som folkpartiet föreslår. Regeringen riskerar att devalvera begreppet humanitär intervention, luckra upp det generella våldsförbudet i folkrätten som är ett värn mot internationell anarki och ohämmade konflikter. Det är ej till gagn för intressen som fred, säkerhet och respekt för mänskliga rättigheter.

Mark Klamberg

SvD Brännpunkt: Sverige flörtar med kriget

SvD Brännpunkt den 25 april 2007

Med anledning av att tryckfelsnisse var framme beträffande ett årtal (2001 blev 2002 i den tryckta versionen) anges korrekt årtal nedan.

Sverige flörtar med kriget

I samband med en interpellationsdebatt den 16 april i år mellan ut­rikesminister Carl Bildt (m) och den socialdemokratiska oppositionen förefaller det som Sverige håller på att göra en positionsförflyttning inom centrala delar av folkrätten som berör rätten att gå i krig.

I modern folkrätt är det endast i två situationer som krig kan rättfärdigas; som självförsvar efter ett väpnat angrepp eller efter ett mandat från säkerhetsrådet enligt FN-stadgans kapitel VII.I samband med Kosovointervention 1999, terrorangreppen den 11 september 2001 och Irakkriget 2003 har folkrättens regelverk kring rätten till krig aktualiserats med diskussion om humanitär intervention, självförsvar mot ickestatliga aktörer och preventivt självförsvar.

I interpellationsdebatten uttalade utrikesminister Bildt om Irakkriget 2003 att ”folkrättens regler gav utrymme för delvis olika tolkningar” och hänvisade till resolutionerna 687 och 688 från Gulfkrigets slut 1991.

Det framstår därmed som Sverige rör sig mot den uppfattning Storbritannien och USA hade inför Irakkriget 2003, det vill säga Irak hade brutit mot FN-resolutioner under 90-talet och dessa gav en tillräcklig rättslig grund för ett väpnat ­ingrepp och regimskifte.

Men har denna uppfattning belysts och diskuterats i riksdagen, utrikesnämnden och berörda utskott så att allmänheten kunnat få en klar bild av denna viktiga positionsförflyttning?

Frågan var och är extremt kontroversiell vilket kan illustreras av att Elizabeth Wilmshurst, biträdande folkrättsrådgivare för den brittiska regeringen fram till 2003 sade upp sig som en konsekvens av den egna regeringens ställningstagande.

Utrikesminister Bildts uttalande ska jämföras med Göran Persson som den 20 mars 2003 förklarade att ”till skillnad från USA kan Sverige inte se annat än att ett militärt angrepp på Irak utan stöd av beslut i säkerhetsrådet strider mot folk­rätten. För detta ska USA och dess allierade kritiseras”.

Den hållningen har Carl Bildt inte intagit, utan snarare undvikit att kritisera USA och Storbritannien för att de utan stöd från FN invaderade Irak.

Regeringens ställningstagande angående rätten att gå i krig är viktig för framtiden av två skäl:För det första: rätten att gå i krig ­regleras av såväl internationella traktat i form av FN-stadgan som internationell sedvana, det vill säga staters handlande och över­tygelse.

Utrikesminister Bildt uttalar och formar Sveriges uppfattning, varför han som företrädare för regeringen bidrar till utvecklingen av folkrätten. Därför måste varje ord väljas och vägas noggrant.

För det andra: med Irans nukleära ambitioner kan kontroversiella frågor som rätten till preventivt självförsvar aktualiseras inom en nära framtid.

Utöver säkerhetspolitiska överväganden kan folkrättsliga ställningstaganden avgöra vilket handlingsalternativ som omvärlden väljer gentemot Iran.

Efter Nürnbergrättegångarna och Tokyorättegångarna har ingen individ ställts inför rätta för brott mot freden eller aggressionsbrott. I samband med antagandet 1998 av stadgan för Internationella brottsmålsdomstolen (ICC) inkluderades aggressionsbrottet med ett viktigt förbehåll.

Brottet ska i samband med en översynskonferens 2009 definieras och förutsättningarna för domstolens domsrätt och förhållande till FN:s säkerhetsråd måste fastställas.

Saken diskuteras av diplomater i en särskild arbetsgrupp, men frågan om domstolens oberoende gent­emot FN:s säkerhetsråd kan endast lösas på högsta politiska nivå.

Den svenska regeringens position är viktig då vårt ordförandeskap för EU kan komma att sammanfalla med översynskonferensen 2009. EU har utan jämförelse varit ICC:s största tillskyndare och har ett avgörande inflytande över domstolens framtid.

Sverige och EU har allt intresse att utöva inflytande över hur Irans ­nukleära program ska hanteras, hur aggression kan förhindras och beivras. Är det regeringens avsikt att ha en klar uppfattning om rätten att gå i krig?

Mark Klamberg
Doktorand i folkrätt vid Stockholms universitet, tidigare jurist vid internationella brottmålsdomstolen.

SvD Brännpunkt: Saddam borde ha tystats

SvD Brännpunkt den 6 november 2006

Saddam borde ha tystats
Stridbar diktator vid dödsdom. Rättegången mot Saddam Hussein borde av säkerhetsskäl ha hållits utanför Irak av en internationell specialdomstol. För att vid behov få tyst på Saddam borde man ha placerat honom bakom en ljudisolerad glasvägg med möjlighet att stänga av hans mikrofon, skriver folkrättsjuristen Mark Klamberg.

Genom att Saddam Hussein nu har dömts för dödandet av 148 shiamuslimer i byn Dujail 1982 har en del av hans offer fått upprättelse. Att Saddam har störtats och ställts inför rätta är förmodligen det enda positiva som har hänt i Irak efter USA:s angrepp på landet. Det råder fortfarande ett dödligt kaos i Irak.

Även om Saddam Husseins blotta närvaro i en rättegångssal är en framgång finns det stora brister i genomförandet av rättegångarna. Den irakiska regeringen har till exempel blandat sig i rättsprocessen genom att avsätta domare.Trots att Saddam Hussein tillhör historiens värsta förbrytare hade det varit önskvärt med livstidsfängelse i stället för dödsstraff och det finns ett flertal lärdomar som det internationella samfundet bör dra.Rättegången mot Saddam borde av säkerhetsskäl ha hållits utanför Irak. Det är inte lämpligt att genomföra rättegångar på territorium där det råder en pågående konflikt. USA och den irakiska regeringen har till exempel inte förmått att skydda försvarsadvokaterna, tre har fått sätta livet till.

Trots att det finns politiska och juridiska hinder som förhindrade att Saddam Hussein skulle kunna dömas av den internationella brottsmålsdomstolen (ICC) i Haag, kunde rättegången likväl ha genomförts utomlands, antingen av en internationell specialdomstol eller av den irakiska specialtribunalen.

Ett intressant parallellfall är förflyttningen av rättegången mot Liberias expresident Charles Taylor från Sierra Leone till Haag. Det skedde med bland annat USA:s stöd.

Den rättegången kommer att genomföras i ICC:s lokaler, men specialdomstolen för Sierra Leone behåller jurisdiktionen och genomförandet av rättegången mot Taylor. Det var också bra för tribunalerna för Exjugoslavien och Rwanda att rättegångarna genomfördes utanför skådeplatserna för övergreppen.

Rättegångar måste vara rättssäkra och skyndsamma. Försenad rättvisa är utebliven rättvisa. I detta hänseende har rättegången mot Saddam Hussein varit mer framgångsrik än motsvarande process mot den tidigare presidenten för Exjugoslavien, Slobodan Milosevic.

På åklagare Carla del Pontes begäran slog tribunalen för Exjugoslavien ihop de olika åtalen mot Milosevic. Resultatet blev 66 åtalspunkter och fyra års rättegång, som slutade med Milosevics frånfälle och att ingen dom avkunnades.

Den motsatta strategin – att dela upp åtalet mot Saddam i flera rättegångar – har visat sig framgångsrik. Snart tre år efter att Saddam greps och drygt ett år efter den första rättegången inleddes har dom avkunnats. Åklagare i mål av denna karaktär bör prioritera ett färre antal åtalspunkter och överväga att dela upp åtalen.

Domare måste kunna upprätthålla ordning i rättssalen. Stundtals har det framstått som att Saddam Hussein har styrt i rättssalen i stället för domarna. När domen avkunnades mot honom kunde Saddam obehindrat överrösta domaren.

Saddam Hussein och hans medåtalade borde ha hållits i ljudisolerade glasburar så att chefsdomaren haft möjlighet att stänga av Saddams mikrofon när han efter upprepade varningar inte följt rättegångens förhållningsregler. Domstolar är inte rätt plats för propagandatal.

Legitimiteten i domen mot Saddam riskerar att drabbas av samma kritik som funnits mot Nürnbergrättegångarna, tribunalerna för Exjugoslavien och Rwanda – det vill säga att de är uttryck för ockupationsmaktens eller segrarens rättvisa.

Rättssystemet blir mer legitimt om domstolar är upprättade innan förbrytelserna ägt rum och inte efteråt som i Saddamfallet.

Internationell rättvisa bör inte begränsas till vissa perioder och territorier. Därför förtjänar den internationella brottmålsdomstolen i Haag stöd, då den är permanent och kan få universell jurisdiktion.

Det bör vara en utmaning för Sverige, EU och andra länder att övertyga tveksamma stormakter som USA, Ryssland och Kina att ansluta sig till ICC:s stadga. Till dess får vi vara tillfredsställda med att rättvisan hunnit ikapp Saddam Hussein.

Mark Klamberg
Folkrättsjurist, som har arbetat vid den Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Nu verksam vid domstolar i Blekinge.

Aftonbladet Debatt: Varför gullar vänstern med mördare?

Aftonbladet Debatt den 25 november 2003

Replik
Varför gullar vänstern med mördare?

Magnus Hörnqvist och America Vera-Zavala skriver på Aftonbladet Debatt om Irak och att det är rätt och viktigt att bekämpa en ockupationsmakt. De stödjer sig på att befolkningen i ett angripet land enligt folkrätten har rätt att tillgripa självförsvar mot en ockupationsmakt. Som motståndare till USA:s angrepp mot Irak anser jag likväl att Hörnqvists och Vera-Zavalas resonemang är förkastligt av tre skäl. För det första genomförs många av attackerna mot amerikanska mål i direkt strid med krigets lagar. När folk har rätt till väpnat motstånd riktat mot ockupationsmakten finns det fortfarande regler att följa. Självmordsattacker genom bomber som maskeras under kläder eller i bilar är inte tillåtna. Stridande ska bära sina vapen öppet.

Syftet anges i den humanitära rätten: om inte vapen bärs öppet kan oskyldiga drabbas när de stridande parterna inte kan skilja mellan soldater och civila. Detta händer i Irak. Vidare ska de stridande göra en proportionalitetsbedömning om den militära vinsten uppväger eventuella civila dödsoffer, det är svårt med självmordsbomber. Både barn och civila irakier har dött i samband med bombdåden.

För det andra måste det som är rättsligt tillåtet inte alltid vara det mest lämpliga ur ett mänskligt perspektiv. Irakierna har förvisso rätt till väpnat motstånd mot ockupationsmakten om de följer krigets lagar. Av detta följer inte med nödvändighet att väpnat motstånd är den snabbaste och mest lämpliga vägen för ett fritt och självständigt Irak. Hur många människor kommer att dö i onödan? Det förefaller som extremvänsterns USA-hat har förblindat dem. För det tredje måste vi diskutera vad de ansvariga för attackerna mot den amerikanska ockupationsmakten vill. Al-Qaida har tagit på sig skulden för angreppet mot det italienska högkvarteret. Sympatisörer till Saddams Husseins störtade regim är inte ute efter demokrati när de tar till våld. Det är fel att jämföra med frihetstörstande motståndsmän i Danmark och Norge under andra världskriget. Irakier som är inställda på reform och demokrati har valt fredliga medel för att vinna självständighet för sitt land.

Som motståndare till kriget hävdar jag likväl att närvaro i Irak av utländska väpnade styrkor, civila hjälporganisationer och FN är nödvändigt. Att lämna Irak nu skulle öppna fältet för al-Qaida, anarki och än värre lidande för det irakiska folket. I takt med att striderna avtar i Irak, kommer makten att kunna överlämnas till ett irakiskt ledarskap inriktat på demokrati, trygghet och social utveckling för det egna folket. Varför gullar vänstern med mördare?

Mark Klamberg Folkrättsjurist och
kandidat till europaparlamentet fp

Liberal Debatt: Folkrätten i kölvattnet av Irakkriget

Liberal Debatt nr 2 - 2003

Folkrätten i kölvattnet av Irakkriget
av Mark Klamberg, Folkrättsjurist och f.d. vice ordförande i liberala ungdomsförbundet

Före Irakkriget var jag en av dem som motsatte mig ett amerikanskt angrepp. Från att fokus före kriget var på massförstörelsevapen har kriget nu i efterhand alltmer handlat om mänskliga rättigheter och demokrati, något man skulle kunna likna vid en humanitär intervention. Som exempel på en humanitär intervention brukar Kosovo användas, folkmord skulle förhindras trots att FN-mandat saknades, mänskliga rättigheter vägde tyngre än enskilda staters suveränitet.

Frågan om det som angavs som USA:s huvudmotiv för ett angrepp, Iraks innehav av massförestörelsevapen är ur en folkrättslig synvinkel mindre problematisk. Så länge som Irak inte angriper eller aktivt hotar något annat land så är det endast FN:s säkerhetsråd som kan bedöma om landets eventuella innehav av massförstörelsevapen är ett hot mot omvärlden och sanktionera våld.

Liberal debatt om folkrätten
Riksdagsledamoten Allan Widman har i tidningen NU betraktat det amerikanska våldsanvändandet som ett sätt att förhindra folkmord av shiiter och kurder. Riksdagsledamoten Carl B Hamilton har i Svenska Dagbladet gått steget längre och hävdat att vanemässigt våld och förtryck mot den egna befolkningen ska ge rätt till andra stater att ingripa militärt, även om det innebär ett brott mot folkrätten.

Frågorna om humanitär intervention och en förändrad folkrätt är svårare än frågor om massförstörelsevapen och behöver diskuteras, inte minst eftersom liknande situationer kommer att uppstå i framtiden.

I samband med Kosovo-interventionen var det många politiker, debattörer och folkrättsexperter som såg det tvivelaktiga med aktionen ur en legalistisk synvinkel men likväl försvarade aktionen eftersom den ansågs vara legitim. Skillnaden mellan vad som är legalt korrekt och legitimt är att det senare gör anspråk på att utöver juridik även inkludera moraliska överväganden. Det önskvärda vore att legalitet sammanfaller med det som anses vara legitimt.

Samma resonemang om legalitet och legitimitet kan föras gällande Irak. Jag själv anser att Kosovointerventionen var legitim men inte Irakinterventionen eftersom jag ifrågasätter USA:s motiv. Ytterst tror jag USA:s motiv varken bottnar i olja eller strävan efter världsdominans, jag tror på psykologiska faktorer.

Kriget mot terror
Det amerikanska samhället befinner sig fortfarande sig i chocktillstånd efter den 11:e september. När Saddam Husseinskulpturens ansikte täcks över med en amerikansk flagga så handlade det inte om situationen rörande mänskliga rättigheter och demokrati i Irak. Många amerikaner ser kriget i Irak som ett krig mot terrorism. Att det amerikanska samhället befinner sig i chock och är förståligt men kan i sig inte vara det avgörande om ett krig ska startas.

Det finns ingen klar koppling mellan terrordåden den 11:e september och Irak. Om Iraks massförstörelsevapen bara var ett av många motiv för USA så borde även övriga motiv ha framförts i FN. Om vi försöker bortse från frågan om USA:s egentliga motiv och ser kriget mot Irak som en humanitär intervention ser jag fyra vägar framåt.

Det första alternativet är att det anses omöjligt att skapa hållbara folkrättsliga principer inom området. Folkrätten begravs, FN:s roll som forum, medel för konfliktlösning försvinner och vi får förtrösta oss till att supermakter som USA agerar rationellt, förnuftigt och med lika omsorg om alla människor.

Extraordinära situationer
Det andra alternativet är att framtida interventioner utan FN-mandat ses som folkrättsligt felaktiga, men likväl legitima. Carl B Hamiltons inlägg i Svenska Dagbladet kan ses som ett uttryck för detta vägval.

Det tredje alternativet är att situationerna i Irak och Kosovo ses som extrema situationer (force majeure) vilket gör interventioner utan FN-mandat acceptabla även ur en legalistisk synvinkel. De konkreta handlingarna ses inte som folkrättsbrott men samtidigt inte som allmängiltiga eftersom det handlar om extraordinära situationer. I praktiken avviker alternativ två och tre inte från det första.

Den fjärde vägen är att folkrätten anpassas så att de legala principerna sammanfaller med det legitima och det moraliska. Detta innebär att mänskliga rättigheter skulle väga tyngre än staters suveränitet. Viktiga frågor som måste lösas är när kränkningar av de mänskliga rättigheterna är tillräckligt grova för att motivera ett angrepp utan FN-mandat och vem som ska avgöra när denna situation föreligger.

Jag kan föreställa mig att många i arabvärlden undrar varför våld kan användas för att säkra irakiers mänskliga rättigheter, men inte för att säkra palestiniernas rätt. Varför är påtryckningar och våld rätt i en situation, men fel i en annan? För oss som kan acceptera humanitära interventioner men inte tror att våld är en lösning på Israel-Palestinakonflikten uppstår frågan, vad ska vi ge dem för svar? Ska vi svara att Israel inte kränker palestiniernas rättigheter; att demokratiers handlande ska mätas efter en annan, mindre sträng måttstock än diktaturers handlande; eller att oskyldiga palestinier får finna sig att i få mark konfiskerad och att de ej får återvända till sina hem eftersom andra palestinier har valt våldsvägen?

Att få ihop det som är legalt med som anses vara legitimt menar jag är det enda sättet att överbrygga de klyftor och den misstro som finns mellan många människor i dagens värld, det enda sättet att förhindra godtycke och i värsta fall total anarki. Förslag kring humanitära interventioner och regimskifte ska framföras före konflikter i FN:s säkerhetsråd och inte nämnas i förbifarten som en angenäm bieffekt. Först, när argument för en humanitär intervention framförts i FN:s säkerhetsråd och möter motstånd från någon eller några av de permanenta medlemmarna kan vi börja diskutera behovet av humanitära interventioner utan FN-mandat.

Folkpartiet gjorde ett försök i samband med Kosovointerventionen att lösa dessa frågor genom att arrangera ett seminarium med folkrättsprofessorn Ove Bring. Men frågan återstår. Vilken av de fyra vägarna vill Allan Widman och Carl B Hamilton gå?

Individ går före stat
av Allan Widman, riksdagsledamot (fp) och Carl B Hamilton, riksdagsledamot (fp).

Om inte USA och Storbritannien intervenerat Irak hade regimens mord, tortyr och förtryck mot stora delar av befolkningen fortfarande pågått. Sannolikt hade även andra despoter världen över tagit intryck av världssamfundets handlingsförlamning. De hade fortsatt att understödja terrorism - som Saddam gjorde i Israel - och i lugn och ro ägnat sig åt framställning av massförstörelsevapen, övergrepp, utpressning och annat.

När Mark Klamberg menar att ingripandet i Irak till varje pris skulle stoppas på grund av folkrättsstridighet har han därmed gjort en prioritering.

Folkrätten skiljer sig på många sätt från traditionella rättssystem. Trots sin överstatliga giltighet betonar den starkt enskilda staters suveränitet. Inget land kan i princip släpas inför rätta och, med bortseende från det ringa antal fall där FN kunnat agera, finns det heller ingen som står för själva släpandet. Där inomstatlig rätt ytterst kunnat upprätthållas med tvångsmakt har folkrätten oftast fått lita till reglernas "normerande" effekt; det frivilliga underkastandet.

Följden har blivit att de värsta av brott genom historien kunnat förövas, om inte i skydd av folkrätten, så i vart fall utan att denna givit rätt för utomstående att ingripa.

Mark Klamberg skriver, apropå den kritik som från folkrättsligt håll riktades mot Nato:s ingripande till skydd för befolkningen i Kosovo 1998, att det vore önskvärt om legitimitet och legalitet sammanföll. Vi tror inte bara att detta är önskvärt utan också nödvändigt för respekten och efterlevnaden av folkrätten.

Världens sak är vår
FN-stadgan och dess våldsförbud, kopplat till säkerhetsrådet och de permanenta medlemmarnas vetorätt, skrevs i en annan tid och under andra förutsättningar. En alltmer integrerad värld och ständigt kortade avstånd i tid och rum har ökat medvetenhet om och engagemang mot missförhållanden i de mest avlägsna hörnen av vår planet. För första gången någonsin kan vi alla slå fast att hela världens sak är vår.

Ett belysande exempel är Amina Lawal i Nigeria, som dömts att stenas till döds på grund av nedkomst med utomäktenskapligt barn. Bara Amnesty International har i detta fall lyckats samla in över fem miljoner namnunderskrifter i protest mot domen. Det är ett prov på den nya världens möjligheter tekniskt, politiskt och - inte minst - moraliskt.

Komplex verklighet
Den Mark Klamberg närstående organisationen "Folk och Försvar" gav nyligen ut en skrift om våldsförbudet i FN-stadgan. Där redovisas utförligt de olika tolkningar av våldsförbudet som aktualiserats bland annat av Irakkonflikten. En viktig skillnad mellan det resonemang som förs där av Katinka Svanberg Torpman och det som förs av Mark Klamberg är att till exempel Kosovo inte redovisas som ett moraliskt motiverat undantag vid sidan av folkrätten. Istället inser författaren att den tolkning som flera amerikanska experter gjort, och som bildar den s.k. restriktiva skolan, utgår från att humanitära interventioner är en del av det folkrättsliga regelverket.

Genom att räkna upp och analysera de avsteg som skett från FN-stadgan bekräftar skriften också att våldsförbudets innebörd ständigt påverkas och omformas av praktikfallen. Som nämnts är det ju ofrånkomligt att efterlevnaden eller bristen härpå som ytterst bestämmer folkrättens innehåll.

I sin artikel radar Mark Klamberg upp fyra alternativ som han menar att vi - som offentligt uttryckt förståelse för ingripandet i Irak - måste välja mellan. Vi ser inget sådant tvång, även om vi förstår en folkrättsjurist önskan att problematisera och konstruera generella principer för en komplex verklighet. Däremot instämmer vi gärna i påståendet att folkrätten måste anpassas så "att de legala principerna sammanfaller med de legitima". Därmed instämmer vi också i den påstådda logiska konsekvensen härav; att mänskliga rättigheter principiellt äger tyngre än staters suveränitet. Som andra liberaler utgår vi nämligen från att staterna är till för människor och inte tvärtom.

Tidningen NU: Folkpartiet har hamnat fel i Irakfrågan

NU februari 2003

Folkpartiet har hamnat fel i Irakfrågan

I debatten kring ett krig mot Irak finns det två tendenser i folkpartiets argumentation som är olycklig. Det rör både motiven för krig och processen för att sanktionera ett militärt angrepp.

I FN är USA:s motiv för ett eventuellt angrepp en avrustning av Iraks massförestörelsevapen. I USA:s retorik utanför FN talas även om att undsätta det irakiska folket och kampen mot terrorism. De konspiratoriskt lagda bland krigsmotståndarna talar om olja som motiv.

Min kritik mot folkpartiet är att ledande representanter använder omsorgen om det irakiska folket som motiv för krig, med vapen i hand ska demokrati skapas och kränkningar av mänskliga rättigheter förhindras. Detta öppnar upp för godtycklighet. Vilka kränkningar av mänskliga rättigheter kan motivera angrepp från andra stater? Användandet av dödstraff eller utvisning av människor som hotas av tortyr? Detta förekommer i demokratiska länder, USA och Sverige. En gräns måste dras för humanitära interventioner, t ex för att förhindra ett pågående folkmord. Detta var aktuellt på Balkan under 90-talet men inte i dagens Irak.

Den andra delen av min kritik rör synen på processen i FN. Den 17 februari kunde man i en debatt mellan Jan Björklund och Urban Ahlin höra följande. Jan Björklund menade att dagens situation liknade våldsanvändandet mot Kosovo som skedde utan FN-mandat. Jan Björklunds slutsats blev att FN:s säkerhetsråd kunde kringgås, även om en bred skara av länder gör en annan tolkning av resolution 1441 och kräver en andra resolution. Samma ståndpunkt har rests av andra liberala debattörer. Jag menar att det är två ojämförbara situationer. I samband med Kosovokrisen 1999 talade Folkpartiet med stöd av folkrättsprofessorn Ove Bring om en akut nödvärnssituation. Folkpartiet satte upp en rad villkor för att säkerhetsrådet skulle kunna kringgås. Detta sågs av många som en mycket kontroversiell utveckling av folkrätten. Ur en liberal ståndpunkt var utvecklingen riktig, mänskliga rättigheter gick före staters suveränitet. Jag menar dock att varken en nödvärnssituation föreligger eller att villkoren som folkpartiet då hävdade är uppfyllda.

FN-stadgan är tydlig, våld får bara användas två fall, i självförsvar eller efter ett mandat i FN:s säkerhetsråd. Folkpartiet har förslagit ett tredje fall, i en akut nödvärnssituation där FN-systemet är paralyserat, t ex för att förhindra ett pågående folkmord. I USA talar man om förebyggande självförsvar, där gissningar om eventuella angrepp i framtiden motiverar krig idag. En sådan utveckling vore olycklig. Vi måste säga nej till godtycklighet och ja till förutsägbarhet.

Sanktionerna har lättat, civilbefolkningen klarar sig bättre och det har rests förslag om riktade sanktioner mot regimen – detta är positivt. En dag kanske det irakiska folket ser att Saddam Hussein är deras fiende och inte västvärlden. När det gäller massförstörelsevapen måste vi ta ställning både i process och i sakfrågan. Hur länge ska vi ha tålamod med Irak? För att låna diplomaten Max Kohnstamms argument: Det är bättre med 25 år av vapeninspektioner än att skicka in trupperna i 25 dagar. Strategin måste vara fortsatta vapeninspektioner, om Irak obstruerar ska militära medel vara ett alternativ och avgörande beslut ska fattas i FN:s säkerhetsråd.

Såväl de som utesluter militära medel i alla situationer och de som kräver krig med tvivelaktiga argument underminerar FN-systemet, resultatet är en stärkt Saddam Hussein. Folkpartiet har hamnat fel i Irakfrågan.

Mark Klamberg
Folkpartist
Styrelseledamot Svenska FN-förbundet