Internationella domstolen prövar ej konflikten om Sydossetien 2008

Internationella domstolen (ICJ) i Haag har den 1 april 2011 förklarat att den saknar jurisdiktion (behörighet) att pröva Georgiens stämning mot Ryssland beträffande etnisk rensning i förhållande till kriget om Sydossetien 2008. Läs domen här.

ICJs avgörande utesluter inte att Internationella Brotttmålsdomstolen (ICC) prövar brott begånga i samband med konflikten, men Georgien har inte gjort en formell hänskjutning av situationen till domstolen. Åklagaren har inte heller valt att på eget intiativ påbörja en formell brotttsutredning.

Skillnaden mellan en prövning i ICJ och ICC är att den förstnämnda prövar tvister mellan stater medan den sistnämnda prövar straffansvar för individer.

Gentian Zyberi har kommenterat ICJs avgörande hos International Law Observer. Jag kommenterade på denna blogg den 18 augusti Georgiens stämning av Ryssland, se punkten 4 i detta inlägg.

Tvister mellan stater ska lösas i domstol istället för på slagfältet

För drygt en månad sedan skrev jag i ett inlägg att den internationella domstolen (ICJ) skulle kunna pröva tvisterna om Kosovos respektive Abschaziens och Sydossetiens status. Jag skrev då att "Tvister mellan stater ska lösas i domstol istället för på slagfältet."

Därför välkomnar jag att FN:s generalförsamling begärt ett rådgivande yttrande från ICJ angående Kosovos status, se detta pressmeddelande.

Frågan som ICJ ska ta ställning är intressant: "Is the unilateral declaration of independence by the Provisional Institutions of Self-Government of Kosovo in accordance with international law?"

Min prognos är att vid en rent juridiskt prövning så vinner Serbien. Om man väger in politiska hänsynstaganden, t.ex. regional stabilitet och utveckling, så tror jag Kosovo vinner. Frågan är om man kan väga in politiska hänsynstaganden i en juridisk prövning på ett acceptabelt sätt.

Jag skulle gärna se att ICJ även fick pröva Abschaziens och Sydossetiens status.

Medverkar i Kvällspasset P3 om rätten till självbestämmande

Ikväll (måndagen den 25 augusti) medverkar jag i Kvällspasset, P3, kl. 18.15. Vi ska tala om Abchaziens och Sydossetiens rätt till självbestämmande. Kvällspasset är inriktat mot ungdomar så jag är inställd på att som researchern Henrik Torehammar skriver i sitt mail "förklara komplicerade skeenden på ett lättfattligt och underhållande men ändå seriöst sätt. (No pressure dude)". Om ni vill ha lite bakgrund till vad jag ska säga, så kan ni läsa här och här.

Uppdatering
Nu finns inslaget på Sveriges Radios hemsida. Lyssna här vid 13.20. Efter inledning kommer jag in vid 14.50.

Svensk säkerhetspolitik brister i analys och politiska låsningar, inte i informationsinhämtning

Konflikten mellan Ryssland och Georgien har sedan några veckor anförts av regeringen som argument för FRA-lagen.

1. Försvarsminister Sten Tolgfors
Sten Tolgfors anförde på SvD Brännpunkt den 17 augusti 2008 att "för Sveriges möjligheter att fatta välgrundande och självständiga ­politiska beslut är en välfungerande underrättelseverksamhet av vikt" och "den nya signalspaningslagen en förutsättning för den som vill värna vår säkerhet och militära alliansfrihet".

2. Ett alternativt synsätt
Apropå detta argument skrev jag den 17 augusti 2008 följande slutsatser.

2.1 Förståelse för säkerhetspolitisk dynamik
"Min bild är att de eventuella svagheterna som finns i svensk säkerhetspolitik beror på bristande analys av vilka intressen och drivkrafter Ryssland har. Länder som Ryssland har kanske inte alltid en uttalad plan för sitt agerande, men genom att följa öppna källor, media och en aktiv utrikesförvaltning går det alldeles utmärkt att förstå att Ryssland har ett auktoritärt styre och att geopolitik, kontroll över naturresurser och nationella minoriteter är viktiga drivkrafter för landet.

2.2 Bristande analys och politiska låsningar
"Svensk försvarsplanering brister alltså främst i analysförmåga, en öppen diskussion, partipolitiska låsningar och inte i informationsinhämtning."

3.Wilhelm Agrell, professor i underättelseanalys
Nu läser jag vad Wilhelm Agrell skriver den 22 augusti 2008 på SvD Brännpunkt. Sammanfattningen lyder: "Omvärldsanalyser och underrättelser har politiserats. Det viktigaste tycks ha varit att nå partipolitisk konsensus."

3.1 Förståelse för säkerhetspolitisk dynamik
"Vi lever inte i ett nytt trettiotal. Vi kan inte placera kronologin från Hitlertysklands revanschism på dagens situation och avläsa de kommande anhalterna fram mot katastrofen. Vi kan inte veta om den kommer att inträffa, och i sådana fall i vilken form.

Men vad vi däremot vet, eller borde veta, är att våra metoder att förstå dynamiken i skeendet mer eller mindre utgör en garanti mot att vi på förhand skulle kunna varsebli och reagera på en sådan process. Vi är inte skyddade mot säkerhetskatastrofer, bara mot varningssignalerna."

3.2 Bristande analys och politiska låsningar
"I och med att den säkerhetspolitiska bilden varit det främsta medlet för att motivera de försvarspolitiska ställningstagandena har omvärldsanalysen kommit att utgöra en nyckelkomponent i partipolitiskt förhandlande och konsensusbyggande.

Fördelen med detta har varit möjligheten att uppnå och bibehålla parlamentarisk enighet, åtminstone om politikens huvudinriktning. Priset har varit att det politiskt inopportuna eller oönskade i omvärldsutvecklingen konsekvent har trängts undan."

4. Slutsats
Wilhelm Agrell kräver inte att mer information ska hämtas in. Han vill att vi ska förstå den information vi redan har och analysera den förutsättningslöst. Som ni kanske förstår så håller jag med.

Bloggar
In Your Face, Greenhill Relations

Finns det en gemensam måttstock för Abchazien, Sydossetien och Kosovo?

I ett tidigare inlägg har jag nämnt Carl Bildts förhålladen till Kosovointerventionen 1999 och Rysslands intervention 2008. Läs mer på Carl Bildts blogg och lyssna på Sveriges Radio. Han pekar på tre skillnader mellan Kosovo och Georgien. För det första fokuserar Carl Bildt på den etniska sammansättningen före konfliktutbrotten i respektiva territorium. Före konflikten 1999 var 90 procent av Kosovos befolkning kosovoalbansk medan det fanns fler georgier än abschazier i Abchazien,vilket talar för att Kosovoalbanerna har rätt till självbestämmande medan abchazerna inte har det. Annars skulle etnisk rensning belönas. För det andra fanns det efter konflikten i Kosovo en FN-administration under ett kapitel VII-mandat. Avslutningsvis initierade FN förhandling om Kosovos status. Min bedömning är likväl att Carl Bildt, liksom amerikanska och ryska politiker har svårt att hålla en rak folkrättslig linje mellan Kosovo, Abchazien och Sydossetien.

Ett radikalt förslag vore följande. Serbiens utrikesminister Vuk Jeremic deklarerade den 15 augusti 2008 att Serbien ville att internationella domstolen (ICJ) skulle pröva Kosovos status och självständighetsförklaring. Serbien kommer att acceptera utslaget även om det skulle innebära att landet måste ge upp Kosovo. Initiativet från Serbien bör välkomnas. Det radikala förslaget vore att de inblandade parterna accepterar att Abchaziens och Sydossetiens status prövas av ICJ samtidigt som Kosovo. Ryssland, USA, EU-stater, Serbien och Georgien kan inför ICJ förklara hur de ser på territoriell integritet, FN-stadgans våldsförbud, humanitär intervention, folks rätt till självbestämmande och hur detta ska tillämpas. ICJ får därefter behandla Kosovo, Sydossetien och Abchazien samtidigt och identifiera allmängiltiga regler. Det blir då svårt att tillämpa skilda regelverk och dubbla måttstockar. Eventuella skillnader i utfall mellan de nämnda situationerna måste ICJ motivera på ett transparant sätt. Detta förslag, liksom folkrätten i övrigt, bygger på att stater underkastar sig gemensamma normer istället för att internationella relationer ska styras av staters intressen som geopolitik och kontroll över naturrresurser. Tvister mellan stater ska lösas i domstol istället för på slagfältet.

Det är tveksamt om ovanstående förslag är inom räckhåll. Min syn är att stormakterna agerar realpolitiskt, de drivs framförallt av intressen och inte av gemensamma normer. Samtidigt bygger folkrätten på att det är stater, särskilt stormakterna, som bestämmer de gemensamma normerna, vilket gör problemet uppenbart. Det är bra att mindre stater som Sverige och vi folkrättsjurister vill annat, men vi måste medge diskrepansen mellan det önskvärda och verkligheten. Det är kanske därför jag forskar inom ett annat område av folkrätten där stormaktspolitiken inte gör sig gällande på samma sätt (internationell straffprocessrätt)...

Media och bloggar
DN, SvD, SvD:s ledare, SvD Brännpunkt, Alla dessa dagar, Farmorgun

Hur förhåller sig konflikten Georgien-Ryssland till folkrätten?

Idag medverkade jag i ett seminarium om Georgien-Ryssland. Jag talade under rubriken "Det folkrättsliga perspektivet" och mina slutsatser kan sammanfattas enligt följande.

1. Sydossetiens och Abchaziens folkrättsliga status
Ryssland gör inga anspråk för närvarande på att Sydossetien och Abchazien är en del av Rysslands territorium. Är de istället självständiga stater? Sydossetien och Abchazien uppfyller två av tre kännetecken för en stat, de har definierat i) territorium och ii) befolkning, men frågan är om iii) deras regering utövar kontroll över respektiva territorium. Ingen annan stat har ännu erkänt territorierna som suveräna stater. Vidare har jag uppfattat en skillnad då Abchazien strävar efter självständighet medan Sydossetien vill ansluta sig till Ryssland. Abchazien har också en större befolkning, verkar ha en mer livskraftig och självständig statsbildning än Sydossetien. Min slutsats blir därför att Abchazien med reservation kan de facto betraktas som en stat medan detta inte är fallet med Sydossetien.

Om territorierna ännu ej är stater, har Sydossetierna respektive Abchazerna rätt till självbestämmande i form av en självständig stat? Enligt traditionell folkrätt nej. Nationella minoriteter, till skillnad från folk, har inte rätt till självbestämmande. Kolonier som skiljs med saltvatten från kolonisatören anses ha rätt till självbestämmande, men till denna kategori hör varken Sydossetien eller Abchazien. Därför blir svaret nej, Sydossetierna respektive Abchazerna har inte rätt till självbestämmande i form av en självständig stat. Kosovos självständighetsförklaring 2008 komplicerar saken.

2. Jus Ad Bellum (Rätten att gå i krig)
Rysslands agerande är en överträdelse mot FN-stadgans våldsförbud då deras agerande inte falller under de två undantag som tillåter våldsanvändning, nämligen vid i) självförsvar vid attack mot det egna eller annan stats terriorium, och ii) beslut av säkerhetsrådet enligt kapitel VII.

Ryssland har åberopat Kosovointerventionen från 1999 som exempel på att deras agerande är folkrättslig tillåtet. Här måste vi erkänna att Kosovointerventionen försvagat FN-stadgans våldsförbud. Jag har dock svårt att se det inom folkrätten utvecklats en sedvana som tillåter humanitär intervention utan FN-mandat. Det vi möjligtvis ser är en kollaps för FN-systemet.

Jag anser att Rysslands argument att de får använda våld för att skydda egna medborgare är svagt. De finns få liknande exempel (Entebbe 1976 och Grenada 1983) men i båda dessa fall rörde det medborgare som hade stark koppling till moderlandet och särskilt vad beträffare Entebbe var våldsanvändningen begränsad till att återföra medborgarna till det egna territoriet. Detta är inte fallet i den aktuella konflikten.

3. Internationella brott
Det finns tre internationella brott med förankring i sedvanerätten, nämlingen i) folkmord, ii) brott mot mänskligheten, och iii) krigsförbrytelser. Min bedömning är att Georgiens artilleribeskjutning av Tschinvali möjligtvis är en krigsförbrytelse, men ej folkmord. Beroende på vad som faktiskt har hänt, kan det alltså gällande att båda sidor gjort sig skyldiga till brott.

4. Juridisk tvistlösning i Haag
Båda sidor har förklarat att de vill få saken rättsligt prövad. Två domstolar i Haag skulle kunna utöva jurisdiktion: i) Internationella Domstolen (ICJ) som dömer i tvister mellan stater och ii)

Internationella brottsmålsdomstolen (ICC) som prövat individuellt straffansvar för individer. Som jag tidigare skrivit har ICC:s åklagare rätt redan nu att utöva jurisdiktion beträffande såväl ryska, sydossetiska som georgiska överträdelser. Jag har dock justerat min slutsats, Putin och Medvedev omfattas förmodligen av immunitet.

Vad gäller ICJ krävs det som huvudregel att de tvistande staterna (Ryssland och Georgien) båda accepterar domstolens jurisdiktion. Vad jag förstår har Georgien stämt Ryssland enligt rasdiskrimineringskonventionen (CERD) som medger automatisk jurisdiktion, förutsatt att kriterierna i tvistlösningsklausulen (artikel 22) är uppfyllda.

5. Konsekvenser för folkrätten (särskilt punkterna 1 och 2)
Antingen får vi se en försvagning av FN-systemet och folkrätten, eller så kan FN-systemet bevaras om både västmakterna och Ryssland hanterar Kosovo, Sydossetien och Abchazien som som extraordinära situationer som ej ska upprepas.

Recension av Bildt och Reinfeldt under frågestunden
Under frågestunden var det en i publiken som bad panelen recensera Fredriks Reinfeltds och Carl Bildts agerande. Jag var den enda som vågade mig på detta och mitt svar var att Carl Bildt sedan sitt tillträde som utrikesminister 2006 justerat Sveriges folkrättsliga linje beträffande folks rätt till självbestämmande och humanitär intervention i en mer traditionell inriktning, dvs. skepticism till dessa fenomen. Detta förklarade jag med Carl Bildts realpolitiska linje och att han redan i samband med Kosovos självständighetsförklaring befarat den utveckling som nu har inträffat i Kaukasus. Jag redogjorde också för att folkpartiet och socialdemokraterna i dessa frågor har drivit en mer radikal folkrättslig linje. Jag tror att socialdemokraterna i sitt interna partiråd är på väg tillbaka till en mer traditionell linje. Får se om folkpartiet står fast. Jag misstänker att folkpartisterna menar att det finns en skillnad mellan Kosovointerventionen 1999 och Sydossetieninterventionen 2008.

Media och bloggar
DN, SvD, Aftonbladet1, Aftonbladet2, Expressen, Folkpartiet i Nacka, Farmorgun, HAX, Johan Ingerö, Johan Norberg

Kan Medvedev, Putin och Saakasjvili skickas till Haag?

Rysslands premiärminister Vladimir Putin hävdade under lördagskvällen att ett folkmord begås i Sydossetien och enligt DN under söndagsmorgonen kom från ryskt håll krav på en internationell tribunal för att utreda vilka som bär ansvar för alla döda civila i Sydossetien.

Särskilt det senare väckte mitt intresse och jag undrar om Ryssland verkligen skulle stödja en oberoende, rättslig prövning av eventuella brott inför en internationell tribunal. Fakta är följande.

Georgien har ratificerat Romstadgan för den internationella brottmålsdomstolen (ICC). Att domstolen har jurisdiktion över eventuella brott som georgiska styrkor begår är uppenbart. Men, låt oss anta att det görs gällande att även ryska styrkor gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten eller folkmord. Enligt artikel 12(a) i Romstadgan framgår det tydligt att ICC kan utöva jurisdiktion över ryska medborgare även om Ryssland inte ratificerat stadgan eftersom gärningarna äger rum på georgiskt territorium. Detta kan ske på åklagarens initiativ och förundersökningskammarens godkännande utan att någon stat eller säkerhetsrådet godkänt det i förväg (artikel 13(c) i Romstadgan). Därutöver finns det ytterligare två sätt aktivera domstolen beträffande konflikten mellan Georgien och Ryssland. En stadegpart, t.ex. Sverige, kan hänskjuta situationen till domstolen (artikel 13(a) i Romstadgan). Det kan även FN:s säkerhetsråd göra (artikel 13(b) i Romstadgan). I detta hänseende menar jag rättsläget är helt klart.

En relaterad fråga som jag funderat över är om eventuellt brottsansvar även kan riktas mot den ryska statsledningen. Artikel 12(a) i Romstadgan talar om att gärningen måste äga rum på en stadgeparts territorium för att domstolen ska kunna utöva jurisdiktion. En fråga är om gärningen - den ryska statsledningens agerande - äger rum i Ryssland eller i Georgien. Här kan man resonera i termer av den objektiva och subjektiva territorialprincipen. Båda är erkända och etablerade i folkrätten. Den objektiva territorialprincipen anger att även om en person befinner sig utanför det relevanta territoriet så äger gärningen rum där brottet fullbordas, alltså platsen för skadan, dvs Georgien. Detta skulle leda till jurisdiktion för ICC även beträffande den ryska statsledningen, även om denna befinner sig utanför Georgiens territorium. Möjligtvis behöver man inte gå denna omväg, utan det räcker med att konstatera att den ryska statsledningen gett order (artikel 25(3)(b) i Romstadgan) eller att den brustit i kontroll över sina styrkor (artikel 28 i Romstadgan).

Som bekant har premiärministrar (Vladimir Putin) och statschefer (Dmitrij Medvedev, Micheil Saakasjvili) ingen immunitet inför ICC (Fallet Yerodia, Kongo v. Belgium, paragraf 61, artikel 27 i Romstadgan). Det skulle medföra att alla ICC:s stadgeparter, 108 länder, har en skyldighet att gripa personer för vilka en arresteringsorder utfärdats. Har den ryska statsledningen funderat på detta när de vill att saken ska prövas inför en internationell tribunal? Man ska se upp så att det man önskar inte inträffar.

Märk väl att domstolen endast har jurisdiktion över krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord, inte aggressionsbrottet (artikel 5 i Romstadgan). Därför kan ICC inte pröva vem som är ansvarig för att kriget startat.

Jag är medveten om att det finns realpolitiska faktorer som kan påverka ICC-åklagarens agerande. Att inleda en förundersökning mot medlemmar av den ryska statsledningen kanske "inte skulle tjäna rättvisans intresse" (artikel 53 (1)(c) i Romstadgan), ett utryck som kan anses omfatta realpolitiska faktorer. Alldeles oavsett, Rysslands krav på en internationell tribunal är politisk dynamit.

I media och bloggar
DN1, DN2, SvD, Aftonbladet, Expressen, Alla Dessa Dagar1, Alla Dessa Dagar2

Uppdatering
Nu skriver SvD mer om Rysslands krav på en internationell tribunal:

Premiärminister Vladimir Putin sade i lördags i Vladikavkaz i Nordossetien att 34 000 personer har flytt från Sydossetien till Ryssland. En del av dem har återvänt och nu beräknas 22 000 vara kvar på rysk mark. Han hävdade att ett "folkmord" håller på att begås i Sydossetien. Även Abchaziens ledare Sergej Bagapsj använde ordet folkmord om georgiernas framfart i Sydossetien, som bröt sig ut ur Georgien på 90-talet. Han klargjorde att han inte kan tänka sig samtal med Tbilisi-regimen.
- Ingen dialog är möjlig med nuvarande georgisk ledning. De är statsförbrytare som måste ställas inför rätta för de brott som de begår i Sydossetien och för folkmordet på det ossetiska folket.
Ryske ombudsmannen för mänskliga rättigheter, Vladimir Lukin, efterlyste en internationell tribunal för Sydossetien.

Jag anser att Georgien och omvärlden ska vara positivt inställda till Rysslands krav förutsatt att den internationella tribunalen är oberoende, att medborgare från alla stridande parter, inklusive ryssar kan ställas inför rätta samt att tribunalen kan utreda brott i hela Georgien, inte bara brott i utbrytarrepubliken Sydossetien. Än lämpligare vore om saken prövades vid ICC, då villkoren för utövande av domstolens jurisidiktion redan är uppfyllda.

Om Ryssland vill ha en rättslig prövning av vilken part som är angripare så är ICJ (Internationella Domstolen i Haag, ej att förväxla med ICC) den lämpliga instansen. Det krävs att Ryssland och Georgien accepterar ICJ:s jurisidiktion. Ryssland verkar ju intresserade av en rättslig prövning, eller?

Fler länkar
DN1, DN2, SvD, Lennart Nilsson, Opinio Juris