Ny terrorlagstifting utan motstånd

Jag har blivit intervjuad i Sveriges Radio, P1 God morgon världen: ”Ny terrorlagstifting utan motstånd”.

Hur kan Sverige få andra stater att skydda flyktingar och skyddsbehövande?

En fråga som dykt upp i förhållande till EUs och Sveriges mottagande av flyktingar och skyddsbehövande är hur kan Sverige få andra stater att leva upp till sina internationella förpliktelser att skydda flyktingar och skyddsbehövande? Det korta svaret: det är svårt.

Nu kommer det långa svaret. Motåtgärder och stramare svensk politik kommer inte leda till resultat. Det enda som möjligtvis kan ändras andra staters politik är genom inhemsk opinionsbildning och lagföring i respektive land. Jag har resonerat om detta i min bok "Power and Law in International Society", Routledge 2015.

När funkar ömsesidighet och motåtgärder?
Motåtgärder kan funka inom andra områden av folkrätten, t.ex. internationell våldsanvändning, diplomatiska förbindelser, handel och likabehandling av varandras medborgare genom principen om ömsesidighet (på engelska "reciprocity"). På sidorna 18-19 redogör jag för detta.

In the absence of a central authority with preponderant power, rules of international law to a large extent are upheld by measures of self-help, including the threat and use of force, by individual states. Obedience to law is the result from the interest a state perceives in reciprocal action by another state or states. Reciprocity entails agreement between states to coordinate policy around international law standards to advance mutual interests, sometimes involving exchanges of reciprocal concessions on different issues. Reciprocity refers to “exchanges of roughly equivalent values in which the actions of each party are contingent on the prior actions of the others in such a way that good is returned for good, and bad for bad.” It may be practiced both in relation to cooperation and defection. The risk that another state will exit the agreement rather than tolerate cheating can deter a would-be violator from cashing in on the short-term benefits of defection if that actor values future interactions. 

...

To illustrate the principle of reciprocity, imagine the establishment of a regime on the admission of foreign nationals. Under the rules of the regime, all states will grant residence status to nationals of other regime states. If regime state A disobeys the rules, other states of the same regime could reciprocate and refuse to grant residence to nationals of state A. The reciprocal connection may induce all parties to comply with the rules of the regime.

Ömsesidighet och motåtgärder fungerar ej beträffande mänskliga rättigheter och inom asylrätten
Motåtgärder  för att förmå andra stater att respektera mänskliga rättigheter  är inte tillåtet enligt folkrätten eftersom mänskliga rättigheter är en förpliktelse riktad mot individer och i någon bemärkelse "världssamfundet", inte mot andra stater. Men låt oss för tillfället bortse från frågan om det är tillåtet, är motåtgärder effektiva som metod för att förmå andra stater att respektera mänskliga rättigheter? På sidorna 25 och 97-99 förklarar jag varför motåtgärder inte funkar beträffande mänskliga rättigheter (samma resonemang håller för asylrätten).

reciprocity is often understood as a relationship between two states - “tit for tat” as a means of influence. However, some norms are of an erga omnes nature. The violation of such norms is not only an offence against the individual state affected and/or the individual person directly offended, it is also a violation against all members of the world community. Examples of erga omnes norms include aggression, piracy, genocide, slavery, torture, and racial discrimination. In such cases, reciprocity may arguably only give a limited explanation. As such, coercion, persuasion and socialization appear more relevant in relation to erga omnes obligations.

The mechanisms of creation and enforcement of international human rights treaties differs from other areas of international law. Notably the mechanism of reciprocity is less frequently used, if at all. If a state wishes to make another state violating human rights comply with the agreed obligations, it would make no sense and have no effect if the first state would reciprocate by making the same violations against its own population. The violation by a state of the rights of its own inhabitants does not ordinarily infringe on the national interests of other parties to the agreement, so there is no apparently compelling interest to scrutinize the violating behavior and call it to account. The most potent means of enforcement -military intervention and economic sanctions - are rarely used to enforce human rights norms because there is little incentive for individual states to take on such a burden. However, reciprocity may under certain circumstances operate if there is a policy of linkage, for example access to economic aid. In cases of human rights violations, aid can be revoked. Considering that mechanisms of reciprocity and coercion appear less effective in the field of human rights, other mechanisms may be more relevant. Processes of persuasion and acculturation (socialization) may better explain why states give expressive reasons for complying with human rights law, to obtain legitimacy through creating and ratifying human rights treaties.  

Simmons explains that international relations scholars often are pessimistic about the ability of international law to influence human rights practices because they look in the wrong direction. The traditional interstate perspective with criteria such as international law-making, adjudication and enforcement indicates that it is a weak legal system. ... The course of events that affect human rights occurs within the state, which is why local politics is important in this field. ... Most empirical studies on international human rights reach a similar conclusion; that the effectiveness of international law is mediated by domestic institutions and domestic actors. International human rights law largely depends on mechanisms of norm diffusion, and the effect of human rights treaties is typically indirect, depending on the domestic channels used in specific contexts.

Nu tror jag inte regeringens åtstraming egentligen handlar om att förmå andra EU-stater att respektera asylrätten, det handlar om att sänka Sveriges åtagande/ansvar och det är som så det bör diskuteras.

I Nürnberg blev ondskan straffbar

Idag återges intervju som jag get till TT i dagstidningen Åbo Underrättelser under rubriken "I Nürnberg blev ondskan straffbar".

Alternativet till decemberöverenskommelsen

I denna post kommer jag argumentera till varför allianspartierna och socialdemokraterna gemensamt bör släppa delar av decemberöverenskommelsen och samtidigt undvika såväl nyval som blocköverskridande regering. Ett liknande alternativ skrev jag om tre veckor före decemberöverenskommelsen och här utvecklar jag samma tankar. Jag anser att Sverige bör undvika blocköverskridande regeringar, om alliansen och socialdemokraterna skulle styra tillsammans återstår endast Sverigedemokraterna som opposition vilket vore olyckligt.

Först bör vi förstå ursprunget och och därmed utformingen av Decemberöverenskommelsen (DÖ) som kan spåras till budgetnederlaget 2013 när dåvarande alliansregering förlorade striden om sänkning av statlig inkomstskatt. Många inom alliansen var kritiska till att socialdemokraterna, miljöpartiet, vänsterpartiet och Sverigedemokraterna tillsammans brutit ut delar av regeringens budget. Alliansens filosofi var att regeringen skulle få igenom hela sin budget såvida inte oppositionen kunde enas om ett alternativ som omfattade samtliga budgetposter.  Inför valet 2014 var alliansens bärande strategi att klumpa ihop socialdemokraterna med miljöpartiet och vänsterpartiet för att skrämma mittenväljare. Samtidigt krävde socialdemokraterna och närliggande röster (främst Aftonbladets ledarsida) svar vad alliansen skulle göra vid en eventuell valförlust. Det var mot denna bakgrund alliansens partiledare skrev följande på DN Debatt den 21 augusti 2014:

Om de tre rödgröna partierna blir större än alliansen kommer statsministern och vår alliansregering att dra slutsatsen av detta och avgå. Vi står fast vid vårt besked. Vi kommer i höst att lägga fram ett gemensamt förslag till statsbudget.
/.../
Vi fyra allianspartier är beredda att ta ansvar för Sverige och samtidigt isolera Sverigedemokraterna. Vi vill fortsätta göra Sverige bättre och söker därför återigen väljarnas förtroende. Vi är samtidigt beredda att släppa fram en rödgrön regering om den blir större än våra fyra partier. I dagsläget vet dock ingen hur ett sådant rödgrönt alternativ skulle se ut. Från Socialdemokraterna har motsvarande besked uteblivit. Stefan Löfven duckar i frågan och talar hellre om parlamentariska lägen i riksdagen än om sina förutsättningar att kunna bilda en stabil och handlingskraftig regering

Jag beklagade denna artikel samma dag som den publicerades eftersom den låste fast alliansen på ett ohållbart sätt. Genom att alliansen utfäste sig att presentera en gemensam budget även vid förlust skulle Löfven tvingas att samarbeta med såväl miljöpartiet som vänsterpartiet. Alliansen ville att väljarna skulle skrämmas av ett sådant alternativ. Det var möjligtvis en försvarbar strategi före valet men efter valet har bristerna i strategin blivit uppenbara. Det räckte inte med att en mp-s regering tolererades av vänsterpartiet utan allianens löfte om att lämna en gemensam budget hösten 2015 även vid valförlust innebär ett krav att s och mp måste enas om budgeten med vänsterpartiet. Med andra ord, regeringens budgetsamarbete med vänsterpartiet och decemberöverenskommelsen är en ofrånkomlig konsekvens av budgetlöftet i alliansledarnas debattartikel. Jag ansåg då och anser nu att löftet om en gemensam alliansbudget vid valförlust var ett misstag eftersom det tvingar socialdemokraterna vänsterut. I denna problembeskriving finns också alternativet till decemberöverenskommelsen.

1. Allianspartierna ska lägga separata budgemotioner. Allianspartierna lovade i debattartikeln endast att lägga en gemensam budget i opposition hösten 2015 inte för budgetprocesser därefter. De räcker därför att de håller fast vid sitt besked att de fortsättningsvis ej ska lägga gemensam budget i opposition. Samtliga partier kan rösta för sina egna budgetförslag och inget budgetkaos kommer uppstå. Det är bra för allianspartierna som då kan utveckla sin egen respektive politik. Det finns heller ingen anledning för Löfven att hota med nyval soim han gjorde hösten 2014.

2. Allianspartierna bör till skillnad från idag vara beredda att fälla enskilda delar i regeringens budget. För det fall regeringen går alltför långt åt vänster så kan oppositionen i de delar som deras separata budgetmotioner sammanfaller och med respekt för budgetlagen rösta ner delar av regeringens budget - på samma sätt som socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet gjorde gemensam sak med Sverigedemokraterna hösten 2013. Risken för att regeringen går alltför långt åt vänster bör dock minska om alliansen släpper nuvarande krav på att regeringen måste presentera budget som har stöd av vänsterpartiet. Socialdemokraterna och miljöpartiet bör acceptera denna ordning utan att försöka brunmåla alliansen då de själva agerade på motsvarande sätt 2013.

Nu väntar strid på kristdemokraternas och moderaternas stämmor om decemberöverenskommelsen. Istället för att partiledningarna eventuellt blir överkörda så kan de agera proaktivt genom att släppa delar av decemberöverenskommelsen och presentera ett alternativ som varken innebär nyval eller blocköverskridande regering.

Det enda argumentet för att alliansen ska hålla fast vid Decemberöverenskommelsen i dess nuvarande form är ambitionen att klumpa ihop socialdemokraterna med vänsterpartiet inför valet 2018, jag är dock övertygad om att väljarna kommer se igenom detta, väljarna kommer förstå att Löfven inte frivilligt valt vänsterpartiet utan det är något som alliansen tvingar på honom.

Ebba Busch Thor (kd) och Jan Björklund (fp) verkar ha kommit till samma insikt då de i maj 2015 förklarat att regeringen inte behöver vänsterpartiets stöd för att få igenom sin budget. Nu återstår att (m) och (c) kommer till samma slutsats varefter Decemberöverenskommelsen delvis kan avvecklas/revideras.

Syrien, flyktingar och humanitär intervention

För närvarande är det stort fokus på hur Europa ska hantera den pågående flyktingkrisen, mer specifikt hur länder ska förmås ta emot fler flyktingar.

Med risk för att slå in en öppen dörr, jag anser att vi måste diskutera hur konflikterna som skapar flyktingströmmarna kan upphöra och vilket roll Europa har i denna del.  Då en del vänner argumenterar för en intensifierad väpnad västerländsk intervention i Syrien vill jag med detta inlägg höja ett varningens finger. Jag går igenom ett nedanstående händelser för att visa hur svårt det är att säkra mänskliga rättigheter och upprätta demokrati med utländsk vapenmakt,

Kosovointerventionen och R2P
Efter Kosovointerventionen 1999 tillhörde jag dem som ville se en utveckling av folkrätten där mänskliga rättigheter fick större tyngd i förhållande till principer om suveränitet och icke-intervention. Det var mot bakgrund av Kosovointerventionen som en internationell kommission (ICISS) sökte utveckla doktrinen Responsibility to protect (R2P). R2P-förespråkare stannar ofta vid hur att doktrinen kan ge legitimitet till militära interventioner utan FN-mandat men bortser ibland från andra krav som doktrinen ställer upp. Interventioner kräver "uppriktigt uppsåt" (right intention) vilket utesluter efterhandskonstruktioner (se Irak 2003) och "rimliga chanser att lyckas" (reasonable prospects), dvs att interventionens konsekvenser inte blir mer skadliga jämfört med icke-handling. I ICISS-rapporten framhövs också att R2P inte är begränsat till att reagera på kränkningar utan även innebär en skyldighet att återuppbygga ett samhälle efter en intervention, av detta följer att en kalkyl måste göras där kostnader för handling jämförs med icke-handling.

Irakkriget 2003 och ursprunget till ISIS
Irakkriget 2003 motiverades först med hänvisning till massförstörelsevapen och i efterhand med R2P-argument. Jag tillhörde dem som var negativa till Irakkriget både före och efter, händelsen gjorde mig också mer försiktig i förhållande till R2P då risken för missbruk (i detta fall genom efterhandskonstruktion) gjorde sig påmind. Apropå ursprunget till ISIS så går det att spåra. Jag skrev följande 2003 i Nationalencyklopedins årsband:

Många bedömare utmålar demonteringen och avbathifieringen av den irakiska armén efter krigsslutet som ett misstag eftersom irakisk militär under amerikansk kontroll skulle kunna ha använts i säkerhetsansträngningarna. ... Avgörande för Iraks framtid kommer att vara hur väl ockupationskoalitionen kan bekämpa det väpnade motståndet, vilken legitimitet den irakiska övergångsregeringen kommer att åtnjuta, i vilken takt som makt kan överföras till irakierna samt hur situationen för civilbefolkningen utvecklas. Resultatet kan sluta i allt från att arabvärlden får sin första demokrati till att Irak förfaller i än mer kaos och blir en bas för internationell terrorism.

I årsbandet för 2004 skrev jag följande.

Mardrömscenariot med ett tvåfrontskrig mot shiitiska respektive sunnitiska grupper har besannats. ... USA:s måluppfyllelse i Irak varierar: framgång när det gäller att störta Saddam Hussein, bakslag när det gäller att finna massförstörelsevapen, bekämpa terrorism, ingen förändring när det gäller att trygga oljetillförseln från Irak och en oviss framtid för den irakiska demokratin. USA:s dilemma kommer även fortsättningsvis att vara den irakiska befolkningens krav på säkerhet. Ickehandling från USA:s sida leder till laglöshet, våld och därmed bristande legitimitet. Handling från USA:s sida leder till motreaktion, strider och civila offer, vilket i sin tur leder till desto större hat och motstånd.

I den sista meningen fångas en del av av dagens dilemma, både handling och icke-handling från USAs sida i Irak tycks leda till katastrof. Lärdomen tycks vara att USA aldrig skulle ha gett sig in i Irak 2003.

Libyen 2011
Jag var positiv till Libyeninterventionen 2011. Genom FNs säkerhetsråds resolution 1973 fanns ett tydligt mandat för att upprätthålla en flygförbudszon men även ett mandat att vidta ytterligare åtgärder för att skydda civilbefolkningen. Resolutionen gav inget tydligt mandat för att omvärlden skulle kunna genomdriva ett regimskifte, även om det fanns de som argumenterade för en sådan linje. Under insatsen skrev jag följande.

Omvärlden bör kanske överväga alternativet att upprätthålla en flygförbudszon och behålla möjligheten att angripa markmål men bevara status quo, dvs Gaddafi styr västra Libyen och rebellerna östra Libyen.

Med facit i hand tror jag ett Libyen delat i två delar hade varit bättre än vad vi ser idag - ett land i totalt sönderfall. Detta är relevant för dagens flyktingskris då kaoset i Libyen i sig genererar flyktingar men även fungerar som ett transitland för flyktingar från andra länder. Väst använde R2P som bas för att intervenera men principerna om "rimlig chans att lyckas" och kravet på återuppbyggnad verkar ha glömts bort.

Lärdomar
Kosovo 1999 används ibland som ett exempel på en lyckad humanitär intervention, men då ska vi komma ihåg att Kosovo ännu inte är en fullt fungerande statsbildning vilket skapar svårigheter för alla berörda folkgrupper i landet. Även om Serbien kan upplevas som en svår part att handskas med så är det inget mot Assad eller ISIS. För det fall Kosovo 1999 anses som lyckat så menar jag inte att det kan överföras på Syrien, utmaningarna är betydligt större: konflikten har skördat fler offer och misstänksamheten mot väst är djupare. Libyeninsatsen 2011 väcker än fler tvivel, trots ett förhållandevis starkt mandat från FNs säkerhetsråd så måste insatsen likväl betraktas som misslyckad. Detta skriver jag trots att jag ansåg insatsen vara riktig när den genomfördes. Min slutsats är att väst ska avstå från fler militära äventyr i Mellanösten, vi saknar såväl egen uthållighet som förtroende från den berörda befolkningen. För att vara tydlig, jag är ingen principiell motståndare till humanitära interventioner med hänvisning till R2P, men utifrån erfarenheterna av Libyens sönderfall tror jag inte att väst har förmågan att åstadkomma något substantiellt positivt i Syrien genom ökade militära insatser.

Visst ska vi engagera oss för att få slut på konflikten i Syrien, men det tror jag primärt ska ske genom att de moderata/sekulära rebellerna gör gemensam sak med kurderna och nuvarande regim gentemot ISIS. Assadregimen består av förbrytare som ska hamna bakom galler, men just nu är fred viktigare än rättvisa. Till detta krävs maktdelning mellan de olika grupperna där centrala frågor om säkerhet, vattenförsörjning och resursfördelning hamnar i fokus. Först då kommer dagens flyktingkris att upphöra. Om Sverige kan bidra till en sådan utveckling så ska vi göra det ekonomiskt och politiskt, men att tvinga parterna till fred med militära medel bör vi avstå från - den resan måste de nu stridande parterna göra själva.

Jag är intervjuad i Svenska Dagbladet: ” Jag är diplomat – jag gör vad jag vill”.

Sudans president kan stoppas

Idag blev jag intervjuad om Sydafrikas hantering av arresteringsordern mot Bashir under rubriken "Sudans president kan stoppas".

Launch of CLICC in the Hague

Here is a report from the conference "Reconciliation v. Accountability: Balancing Interests of Peace and Justice", The Hague, The Peace Palace, the headquarters of the International Court of Justice, 29 May 2015. At the conference I had presentation where the Commentary on the Law of the International Criminal Court (CLICC) was launched. You may watch my presentation at 1.54 below.

Ukraine and state of emergency

Daniel Wiklander raised my attention to the fact that the Ukrainian parliament on 21 May 2015 has adopted a resolution that deals with state emergency, more specifially "departure from some obligations enshrined in Item 3, Article 2, Articles 9, 12, 14 and 17 of the International Covenant on Civil and Political Rights [ICCPR] and Articles 5, 6, 8 and 13 Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms [ECHR] for the period until full termination of armed aggression of the Russian Federation."

The articles above concerns access to effective remedy, detention, freedom of movement, fair trial rights and privacy.

This is consistent with article 4 of the ICCPR which allows derogations in time of public emergency, no derogations is allowed from articles 6, 7, 8(1) and (2), 11, 15, 16 and 18. Similarly, article 15 of ECHR allows derogations in time of public emergency, no derogations is allowed from articles 2 (except in respect of deaths resulting from lawful acts of war), 3, 4(1) and 7. These articles concern among other rights: the right to life, prohibition against torture, slavery/servitude and the principle of legality (no punishment without law) and freedom of thought, conscience and religion.

However, it appears that the Prime Minister at an earlier point of time has already declared a state of emergency, here is a news report from January 2015. I am investigating whether Ukraine has made the notices to the UN and Council of Europe respectivelywhich are  required under article 4 of the ICCPR and article 15 of ECHR - will get back to that.

One of Wiklander's questions was whether the UK declared public emergency and use of detentions in relation to unrest in Northern Irland (most intense during the period 1967-1997). The answer is yes, the European Court of Human Rights dealt with that issue in Ireland v. the United Kingdom  (Application no. 5310/71) Judgment 18 January 1978.

Para. 79 provides the following

In accordance with Article 15 para. 3 (art. 15-3) of the Convention, the United Kingdom Government sent to the Secretary-General of the Council of Europe, both before and after the original application to the Commission, six notices of derogation in respect of these powers. Such notices, of which the first two are not pertinent in the present case, were dated 27 June 1957, 25 September 1969, 20 August 1971, 23 January 1973, 16 August 1973 and 19 September 1975 and drew attention to the relevant legislation and modifications thereof."

The Court ruled the following in relation to detention.

II. ON ARTICLE 5 (art. 5)
11. holds unanimously that at the relevant time there existed in Northern Ireland a public emergency threatening the life of the nation, within the meaning of Article 15 para. 1 (art. 15-1);

12. holds unanimously that the British notices of derogation dated 20 August 1971, 23 January 1973 and 16 August 1973 fulfilled the requirements of Article 15 para. 3 (art. 15-3);

13. holds by sixteen votes to one that, although the practice followed in Northern Ireland from 9 August 1971 to March 1975 in the application of the legislation providing for extrajudicial deprivation of liberty entailed derogations from paragraphs 1 to 4 of Article 5 (art. 5-1, art. 5-2, art. 5-3, art. 5-4), it is not established that the said derogations exceeded the extent strictly required by the exigencies of the situation, within the meaning of Article 15 para. 1 (art. 15-1);

14. holds unanimously that the United Kingdom has not disregarded in the present case other obligations under international law, within the meaning of Article 15 para. 1 (art. 15-1);

15. holds by fifteen votes to two that no discrimination contrary to Articles 14 and 5 (art. 14+5) taken together is established;

The reason why I did this enquiry is that I teach a five week course at Uppsala University where we among other things discuss public emergency and the human rights issues involved. I hope to write an article on the matter for the autumn 2015 course, the existing literature is somewhat outdated.

Kriminalisering av terrorresor kan försvåra för FRA att signalspana

Idag blev jag intervjuad i P1-morgon om att en kriminalisering av terrorresor kan försvåra för Försvarets radioanstalt (FRA) att signalspana på personer som kan vara på väg att ge sig av. Det går bra för SÄPO att beställa signalspaning för underrättelseändamål och om det avser internationell terrorism, men i det ögonblick SÄPO inleder förundersökning (på vanlig svenska: brottsutredning) så ska signalspaningen enligt lag avbrytas. SÄPO får då förlita sig på traditionella tvångsmedel - hemlig avlyssning och övervakning som regleras i rättegångsbalken. Läs mer här, särskilt att SÄPO föreslår en "vägg" inom SÄPO mellan förundersökning och underrättelseverksamhet.

Uppdatering: Sveriges  Radio har nu lagt upp ytterligare ett inslag, lyssna här.

Återkommande fråga
Detta är en bekant frågeställning då SÄPO med återkommande mellanrum lyfter frågan om att signalspaning ska kunna fortsätta även om förundersökning inletts och vill ha ändrad lag.

Anders Eriksson presenterade i SOU 2009:66 ett förslag om lagen skulle ändras så att polisen skulle få använda signalspaning i brottsutredande syfte. Anders Eriksson har tidigare varit chef  och generaldirektör för SÄPO (1994-2000). De borgerliga partierna som ingick i Anders Erikssons referensgrupp ställde sig tveksamma till att polisen bör få använda signalspaning i brottsutredande syfte. De rödgröna partierna uttryckte ingen åsikt i denna fråga (se sid. 43 i SOU 2009:66). Anders Erikssons förslag godtogs inte av alliansregeringen utan en andra utredning tillsattes som ledde till en mer begränsad lagändring, se proposition 2011/12:179 "Polisens tillgång till signalspaning iförsvarsunderrättelseverksamhet".

Vad är problemet med SÄPOs linje?
Jag tar upp just denna problematik i artikeln "A Paradigm Shift in Swedish Electronic Surveillance Law" sid. 198, se nedan. Jag författade texten 2011 - efter Anders Eriksson presenterat sitt förslag men före proposition 2011/12:179 - förlaget var långsamma med publiceringen som dröjde till 2013. Jag har översatt förundersökning till "preliminary investigation".

In addition, Anders Eriksson suggests that signals intelligence towards international communication should be allowed for the purpose of a preliminary investigation (SOU 2009:66, pp. 126-128; section 5 of draft law on signal intelligence against foreign matters for law enforcement purposes). I find the proposal problematic for the following reasons.

Data collected for the purpose of a preliminary investigation can be used in a court as incriminatory evidence. Sweden as many other countries have fair trial requirements and rules providing that the Prosecutor must disclose all evidence that he/she intends to use at trial (RB, chapter 45, sections 4(4) and 9(2)) and allow the defence to inspect material in possession or under the control of the prosecution (partsinsyn), (RB, chapter 23, section 21(4); Lag (2009:400), chapter 10, section 3(1)). Furthermore, the police and the Prosecutor must act impartially, which means that they must investigate incriminatory as well as exculpatory evidence. The Prosecutor also has the power to make an appeal in favour of the defendant. (RB chapter 20, section 2(3), chapter 23, section 4; Riksåklagaren, 8 October 2009, p. 3). This means in turn that all data collected through signals intelligence and that is relevant for the case must be disclosed or made available to the defence through inspection. Such disclosure would probably be impossible due to the sensitive nature of signals intelligence operations (Signalspaningsnämnden, 30 September 2009, p. 5; Datainspektionen, 8 October 2009, p. 2). Thus, it appears difficult to meet fundamental fair trial requirements when using signals intelligence for the purpose of a preliminary investigation.

Ej unikt för Sverige
Dragkampen mellan FRA och SÄPO är inte unik för Sverige utan samma problematik verkar dyka upp i andra demokratier (i totalitära stater bryr man sig inte om denna problematik). James Bamford skriver nedanstående när han förklarar varför amerikanska NSA från 2000 inte lämnade över information till FBI som kunde ha förhindrat 11/9-2001. NSA motsvarar FRA, FBI motsvarar delvis SÄPO och FISA motsvarar delvis svenska Försvarsunderättelsedomstolen (UNDOM).

Beginning in October 2000, as a result of extremely sloppy and questionable work by the FBI, the FISA court ordered the wall between the FIB´s investigators and the NSA's eavesdroppers heightened considerably. The court found errors in approximately one hundred applications for FISA warrants, mostly in affidavits submitted by FBI supervisory special agents. The errors involved both omission of information and misrepresentations about criminal investigations of FISA targets. In addition, instead of having separate criminal and intelligence investigations, FBI agents were constantly moving back and forth between groups. This was exactly what was prohibited (Bamford, The Shadow Factory - The Ultra-Secret NSA from 9/11 to the Eavesdropping on America, 2008, s. 67).

Notera att Bamford skriver om problemet med "separate criminal and intelligence investigations" och hur det är svårt att upprätthålla en vägg mellan dessa - samma "vägg" som SÄPO föreslår som lösning.

Assange lawyers demand Swedish prosecution files or no London interview

Today I was interviewed by The Register on the topic “Assange lawyers demand Swedish prosecution files or no London interview”.

Man dömd för folkrättsbrott

Idag blev jag intervjuad i Sveriges Radio P1, Studio Ett under rubriken ”Man dömd för folkrättsbrott”.